Den 24 mars 2023 markerar 120 år sedan det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets (SDUF) grundande i Malmö. Det kan tyckas konstigt för den ovetande att ett kommunistiskt ungdomsförbund uppmärksammar en socialdemokratiskt organisations grundande. Men med denna text ämnar vi att belysa den röda tråden från då till nu, och utforska vår historia som började vid sekelskiftet.
GRUNDANDET
SDUF grundades i en tid där arbetarklassen inte bara var ung som klass, men även som demografi. Ungefär en fjärdedel av den svenska arbetarklassen var under 25 år. Behovet av slagkraftiga kamporganisationer ökade i takt med industrialiseringen och den tillväxt som skedde hos arbetarklassen. Antalet industriarbetare fyrdubblades mellan 1850 och 1900, och vid förbundets grundande omfattades arbetarklassen utav närmare 400 000 arbetare. Ett flertal strejker sedan den första i Sverige, Sundsvallsstrejken 1879, visade arbetarna att de var starkare tillsammans gentemot arbetsköparna. Även om Sundsvallsstrejken var ett nederlag och de strejkande inte fick igenom sina krav, så kom det fler strejker därefter som endast förstärkte och förtydligade behovet av arbetarnas organisering.
Innan 1903 fanns Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet. Ungsocialisterna, som de även kallades, var en splittrad organisation med flera motstridande tendenser, där anarkismen var dominant. Ungsocialisterna, som visserligen var en mer revolutionärt inriktad organisation jämfört med det Socialdemokratiska partiet (SAP), kunde inte fylla den funktion som klasskampen krävde på grund av den dominanta anarkistiska tendensen och den småborgerliga individualismen som florerade i organisationen. Den 19 mars 1903 beslutade därmed Malmöklubben, den största avdelningen, tillsammans med Svedala- och Sofielundklubbarna att lämna förbundet. 5 dagar senare bildade de det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet.
Förbundets första konferens hölls på pingstdagen, ungefär två månader senare. Redan då hade medlemsantalet växt från de ursprungliga 450 medlemmarna till 1200, organiserade i 6 klubbar. Vid SDUF:s första kongress 1905 hade medlemsantalet ökat till 5000, organiserade i 81 klubbar över hela landet, och endast två år senare, 1907, bestod SDUF utav 17 000 arbetarungdomar. I början försökte Ungsocialisterna och SDUF föra dialoger för att se om man kunde fortsätta samarbeta och kanske även förenas i framtiden, men diskussionerna avtog när åsiktsskillnaderna gällande taktik och strategi visade sig alltför stora.
ANTI-MILITARISMEN
En av de främsta uppgifterna i början av SDUF:s verksamhet, och där förbundet ledde själva kampen, var den anti-militaristiska agitationen. Detta främst på grund av två anledningar:
För det första hotade den svenska borgklassen och högern med krig för att förhindra Norges nationella självständighet och därmed utträde ur den Svensk-norska unionen 1905. Den 21-åriga Zäta Höglund, en tidig ledare i SDUF och senare medgrundare till SKP, skrev exempelvis manifestet Ned med vapnen! – Fred med Norge! som blev SDUF:s antimilitaristiska manifest. I denna text uppmanades arbetarna att vägra mobiliseringsordern och istället gå ut i strejk. Den spreds över hela landet med över 120 000 exemplar och ytterligare hundratusentals flygblad. Detta ledde till att Höglund senare dömdes till 6 månaders fängelse.
För det andra hade militären även kallats in mot de arbetardemonstrationer som hade organiserats mot borgarklassens krigsplaner i samband med unionskrisen, och vid tidigare strejker och demonstrationer. SDUF hade under 1905 gått i täten av den antimilitaristiska rörelsen genom att organisera 250 antimilitaristiska möten runtom landet med målet att uppmana de värnpliktiga att lägga ned sina vapen, och dessutom genom att publicera flera antimilitaristiska skrifter som spreds över hela landet.
ZIMMERWALDRÖRELSEN OCH KAMPEN MOT SOCIALCHAUVINISMEN
I samband med det första världskriget befann sig den internationella arbetarrörelsen i en kris. I den Andra Internationalen, samt i alla de europeiska länderna, hade det uppstått två läger. Den högra, socialchauvinistiska sidan av socialdemokratin som hade förrått internationalismen och valde att understödja borgarklassen i sina respektive länder när de skickade unga arbetare att dö på slagfälten, och den vänstra sidan som korrekt identifierade kriget som ett imperialistiskt omfördelningskrig, och som därmed uppmanade arbetarna att motsätta sig deras respektive borgarklasser som ville skicka ut dem i krig.
Denna position kristalliserades på Zimmerwaldkonferensen 1915, där SDUF:s representanter Zäta Höglund och Ture Nerman stod sida vid sida med framtida giganter som Lenin, Liebknecht, och andra europeiska socialister som fördömde och motsatte sig kriget på en socialistisk och internationalistisk basis. Tillsammans gav de ut Zimmerwaldmanifestet och utgjorde embryot till vad som senare skulle bli Komintern. Mer specifikt stod SDUF på Zimmerwaldrörelsens vänsterfraktion, tillsammans med Lenin, som förespråkade en mer revolutionär linje och som betonade klasskampens återupptagande gentemot det imperialistiska kriget.
I Sverige hade motsättningarna mellan den socialdemokratiska högern och vänstern visat sig redan tidigare, både inom förbundet och mellan SDUF och moderpartiet. Sedan SDUF:s andra kongress 1909 hade frågan om moderpartiets ställning till internationalismens principer uppstått. Det var även på denna kongress man gjorde upp med högerfraktionen inom förbundet genom att avsätta Per-Albin Hansson, som var trogen till moderpartiets högerfraktion, ur både ordförandeposten och styrelsen.
I relation till kriget hade SAP tagit en ställning för ententen och varit emot SDUF:s deltagande på Zimmerwaldkonferensen. Partihögern, med Hjalmar Branting i spetsen, ville delvis bilda regering med liberalerna och även göra gemensam sak med högerregeringen vid krigets utbrott. På partikongresserna 1914 hade motsättningarna växt så pass att SAP försökte kuva förbundets självständighet. Ett tydligt exempel på detta var den ökända munkorsstadgan som partiet försökte påtvinga SDUF, med följande formulering:
” …ungdomsförbundet förklarar sig å sin sida redo att vid alla tillfällen främja partiets verksamhet i full överensstämmelse med av partiet och dess underavdelningar fattade beslut.”
Förbundet vägrade att anta den stadgan. Utan påpekade att partiledningen och riksdagsgruppen hade väsentligt frångått partiprogrammet genom att ta ställningen för ett imperialistiskt block samt sluta upp bakom sin egen borgarklass. Alltså hade partiet tagit en socialchauvinistisk position och SDUF formulerade därmed sin egen punkt som istället som lydde:
”… i full överensstämmelse med partiets program och socialismens principer.”
Vid partikongressen i februari 1917 blev det till sist dags att göra upp. Det socialchauvinistiska moderpartiet hade nu presenterat ett ultimatum till SDUF, i ett försök att kräva deras lojalitet och underkastelse till partiets högeropportunistiska ledning. Antingen underställde förbundet sig partiet helt, eller fick den stå utanför. Den stora majoriteten med 5 428 röster (kontra 158 röster som yrkade för att underkuvas) avvisade Socialdemokraternas ultimatum och bröt därmed banden till det opportunistiska moderpartiet. På kongressen bröt vänsteroppositionen, som för det mesta bestod utav dåvarande och tidigare medlemmar i SDUF, även sig ut ur Socialdemokraterna. I samband med SDUF:s sjätte kongress samma år så valde man att bilda Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) och SDUF förklarade sig officiellt som detta partis ungdomsförbund. Den lilla högeropportunistiska minoritet av medlemmarna i SDUF som röstade för att underkuvas moderpartiet bröt sig senare ut och bildade SSU.
DET KOMMUNISTISKA PARTIET OCH UNGDOMSFÖRBUNDET
Efter första världskrigets slut hade Zimmerwaldrörelsen spelat ut sin roll som motpol till den internationella socialdemokratiska högerns och centerns opportunism, och den Andra Internationalen hade upplösts. Det var nu dags, efter Oktoberrevolutionens triumf, att ta nästa steg och bilda en ny international av sann internationalistisk och marxistisk karaktär. I Moskva 1919 hölls därmed den Kommunistiska Internationalens grundande kongress, där representanter från SSV deltog. 1921 antog SSV Kominterns Moskvateser som innefattade 21 villkor för internationalens medlemspartier, varav ett utav dessa var att partiet skulle byta namn till Sveriges Kommunistiska Parti. För att tydligt markera brottet med socialdemokratins klassförrädiska karaktär. SDUF, nu medlem i Kommunistiska Ungdomsinternationalen, och därmed i utsträckning även medlem i Komintern, valde att också byta namn till Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund samma år.
SKU var under hela 1900-talet ett aktivt och mångfasetterat ungdomsförbund. Fester, idrotts- och kulturevenemang anordnades för ungdomar över hela landet. Resor organiserades till Världsungdomsfestivalerna, som lockade tiotusentals ungdomar från hela världen. Och kampen mot kapitalet, högern och nazismen fördes på gatorna. En viktig del av SKU:s efterkrigsarbete av i samband med Stockholmsappellen 1950, där SKU tillsammans med SKP och Världsfredsrådet, i samarbete med kommunistpartier över hela världen, kämpade för nedrustning och totalförbud mot kärnvapen. I Sverige lyckades man samla in ungefär 330 000 underskrifter.
Ungdomsförbundets ideologiska utveckling följde mer eller mindre SKP:s. När moderpartiet efter 1935 började med enhets- och folkfrontstaktiken, som ansåg att uppnå politisk enhet med socialdemokratin och andra ”progressiva krafter”, så följde ungdomsförbundet på samma bana. Det tydligaste exemplet på detta var efter andra världskriget när SKU bildade Demokratisk Ungdom (DU) som en parallell frontorganisation 1952, vars syfte var att agera som en massorganisation för alla progressivt lagda ungdomar.
DU blev aldrig någon enorm massorganisation. Vid 1960, två år efter att SKU införlivades i DU, så låg medlemsantalet på 10 000. Den ideologiska urartningen hade dock sedan ett tag tillbaka suttit igång och förstärkts i samband med strävandet efter att göra gemensam sak med socialdemokrater och andra progressiva, och den kommunistiska kadern i DU försvagades och opportunismen fick utrymme att växa. I samband med SKP:s ideologiska brott med Marxism-leninismen till förmån av Eurokommunismen, som medförde ett namnbyte till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), så bytte även DU namn till Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) 1967.
VUF bröt senare banden med VPK helt och i tomrummet bildade istället de kvarvarande medlemmarna Kommunistisk Ungdom (KU) som det nya ungdomsförbundet. Vid det här laget hade dock både partiet och ungdomsförbundet en tydlig opportunistisk och reformistisk karaktär som inte längre gick att rädda. 1977 bröt sig VPK:s vänsteropposition, med DU:s tidigare ordförande Rolf Hagel i spetsen, ut ur partiet och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). Vad som senare blev av VPK känner vi alla redan till. Det blev upp till APK att återupprätta den kommunistiska traditionen i Sverige, och med det återupprättades även SKU.
KONTRAREVOLUTIONERNA OCH ARBETARRÖRELSENS TILLBAKAGÅNG
Den stora påverkan som kontrarevolutionerna i Öst hade på den internationella arbetarrörelsen går inte att förneka. I samband med den revisionistiska politik som fördes, inte bara i Sovjet och öststaterna, men även av många kommunistiska partier i resten av världen, så hade kapitalet inte längre någon motståndare som kunde föra den ideologiska klasskampen. De statsbärande kommunistpartierna, vars politik hade urartat sedan decennier tillbaka, klarade inte längre av de externa och interna påtryckningarna från kapitalet, och en våg av kontrarevolutioner svepte över den socialistiska världen. Resultatet blev i stort sett den kommunistiska rörelsens nederlag och att kapitalet med hjälp av socialdemokratin, som nu kunde lägga anspråk på hela arbetar- och fackföreningsrörelsen, fick härja fritt och trycka tillbaka arbetarna på defensiven i alla världens länder. Under denna period, på mitten av 90-talet, ombildades APK och partiet antog återigen det historiska namnet SKP.
KOMMUNISTISKA UNGDOMSRÖRELSENS ÅTERUPPBYGGANDE OCH DEN NUVARANDE SITUATIONEN
Idag står SKU inför en livsavgörande uppgift: att tillsammans med SKP återuppbygga den svenska arbetarrörelsen på revolutionära grunder. Den är livsavgörande för att det världsomfattande kapitalistiska systemet, i sitt imperialistiska stadium, håller på att hota allt liv på vår planet. På grund av ständiga överproduktionskriser som leder till imperialistiska omfördelningskrig som skördar miljontals liv; profitdriven miljöförstörelse som leder till massutrotningar av växter och djur; artificiell bostadsbrist och hem- och arbetslöshet ser vi hopplösheten om framtidsutsikterna bland ungdomen, som leder till psykisk ohälsa, drog- och alkoholberoende samt självmord. Återuppbyggandet av den kommunistiska ungdomsrörelsen är ett måste för att kunna vägleda ungdomen, från kapitalismens mörka tillvaro, till socialismens ljusa framtid.
Internationellt jobbar SKU, som medlem i Demokratisk Ungdoms Världsfederation (DUV), på att stärka den internationella kommuniströrelsen och samarbeta med våra systerorganisationer runtom världen för att kämpa emot imperialismen i alla dess former, vare sig det gäller det imperialistiska kriget i Ukraina, etniskt förtryck mot palestinier och västsaharier, eller USA:s ekonomiska blockader mot Kuba, Korea och Syrien.
Vi lever idag i en situation som alltmer liknar tiden kring första världskriget. De diverse monopolkapitalistiska blocken (USA-EU-NATO på ena sidan och Ryssland-Kina på den andra) rustar återigen mot fullskaligt krig i Europa och Asien. Här hemma i Sverige har det Socialdemokratiska partiet, till borgarklassens glädje, återigen tydligt valt sida med det ena blocket över det andra genom att påbörja inträdet till NATO så att även Sveriges ungdomar ska kunna skickas ut för att dö på slagfälten i profitens namn. Även i den internationella kommunistiska rörelsen ser vi paralleller med gårdagens Andra International, där vissa så-kallade socialister väljer att stödja den ena imperialisten gentemot den andra, och på så sätt frångå de principer som Marxism-leninismen grundades på.
SKU har idag inte det medlemsantal på tiotusentals kamrater över landet som vi en gång i tiden hade. Vi har idag inte den kraftiga förankringen i den svenska fackföreningsrörelsen och den stora närvaron på den politiska arenan, som kunde mobilisera Sveriges ungdomar emot krig, kärnvapen, nedskärningar, usla arbetsvillkor och den politiska högern, som vi förut kunde. Sanningen är att inget parti på vänstern har den förmågan idag, inte ens reformisterna. Vår uppgift är därmed att återupprätta den kommunistiska rörelsen, både i Sverige och internationellt, som kan agera som ideologisk förtrupp för hela arbetarklassen i kampen mot kapitalismen. Här behöver vi din hjälp! Engagera dig i det kommunistiska ungdomsförbundet idag!
Slut upp i vårt led i kampen för socialismen!
Slut upp bakom 120 år av solidaritet och klasskamp med SKU!
Slut upp bakom det kommunistiska partiet och dess ungdomsförbund!
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
