Arbetarna måste göra facken till kamporganisationer!

Ett nytt avtal är på plats för spårtrafiken i Sverige. Den strejk som fackförbundet Seko varslade om genomfördes aldrig och missnöjet pyr bland de anställda. Frustrationen har varit stor och många är övertygade om att ett bättre resultat hade kunnat nås och att förbundsledningen svek.

Vi ser hur ledningen kör över sina medlemmar. Hur den nedprioriterar de krav som ligger de anställda närmast om hjärtat och hur den ersätter förhandlare som inte är helt villiga att gå i ledningens koppel. Detta är bara ett exempel på den brist på demokrati som genomsyrar svensk fackföreningsrörelse och på den politik som från botten till toppen kännetecknar den. Kampen som står framför oss kan därför inte reduceras till frågan om en svekfull ledning, utan är mycket större. Den handlar om inget mindre än kontrollen av fackföreningarna, dess relation till sin motpart och om de premisser som den fackliga kampen kan och bör föras på.

Det är karaktäristiskt för svensk fackföreningsrörelse att vara toppstyrd. Demokratin lyser med sin frånvaro och ledningen lever sitt eget liv, långt borta från medlemmarnas verklighet. Att ersätta förhandlare som inte anpassar sig helt och hållet ställer ledningens förakt för medlemmarna i öppen dager. Det ställer frågan högst upp på dagordningen: hur demokratisk är en fackförening när ledningen kan göra som den vill?

Som kommunister erkänner vi arbetarnas fackföreningar som deras viktigaste vapen i kampen på arbetsplatserna och i kampen för socialismen. Vi ser också hur fackföreningarna vridits ur händerna på dem och vi betonar vikten av att återta dem. Därför kämpar vi för en demokratisering av fackföreningarna och vi uppmanar alla de missnöjda att göra detsamma. Kommunisterna inom facket arbetar för att det alltid ska vara medlemmarna som väljer sina egna förhandlare och att alla avtal alltid ska ut på omröstning hos berörda medlemmar. Detta garanterar att det alltid är medlemmarna som har det sista ordet om vad som ska undertecknas eller inte. Det omöjliggör också manövrar, som den som Seko-ledningen kunde genomföra när den ersatte de stridbara förhandlarna med mer samarbetsvilliga.

Bristen på demokrati är tyvärr bara ett av de problem som den svenska fackföreningsrörelsen lider av. Tanken på samarbete och kompromisser genomsyrar den. Bristen på klassmedvetande tynger den.

När arbetarna krävde att ensamarbete inte skulle få förekomma på pendeltågen rörde de vid något heligt – kapitalets rätt att leda och fördela arbetet. Denna princip erkänner inte bara kapitalet, utan också fackföreningsledarna. Mot denna princip skulle man aldrig gått i strejk. En sådan strejk hade behövt genomföras mot såväl fackföreningarna som mot kapitalet och det aktualiserar behovet av kampen mot klassamarbetet inom fackföreningarna och arbetarrörelsen. Utan ett brott med den svenska modellen, med kompromisserna, med idéerna om att man får både ge och ta, så kan ingen kamp framgångsrikt föras, utan den fångas alltid in. Därför menar vi att hela fackföreningens inriktning måste vridas om och den måste föras i konflikt mot kapitalet, inte i samförstånd med det.

För att detta ska vara möjligt måste också arbetarnas horisonter växa. Från särintressen går man till allmänna intressen. Från nedskärningarna på just mitt tåg går det till nedskärningarna

på alla tåg. Från nedskärningarna till alla tåg går det till nedskärningarna överallt. När alla kämpar för enbart sina frågor är vi splittrade. Om en strejk ska kunna föras i mål behöver den bygga på arbetarnas enhet och medvetenhet. Därför måste varje kommunist kämpa för att stärka klassmedvetandet hos varje arbetare, vilket utgör grunden för en kämpande fackförening.

Detta är nödvändigt för medlemmarna i Seko, som lurats av sin förbundsledning och som tvingats in i ett avtal de inte vill ha. Det är lika nödvändigt för medlemmarna i varje fackförening, där ledningen agerar likadant.

För att nå dit behöver vi våra egna strukturer. Vi kan inte kämpa enbart i den struktur som byggts upp för att hålla oss nere. Vi behöver kringgå de byråkrater och köpta representanter som finns överallt inom fackföreningsrörelsen för att kunna bekämpa dem. Vi behöver knyta an till varandra och på grundval av våra gemensamma intressen arbeta för att göra fackföreningarna till våra egna organ för kamp.

Våra fackföreningar behöver vara arbetarklassens breda front mot kapitalet. De behöver genomsyras av en kampvilja som engagerar varje medlem och som får ut dem på gatorna i gemensam kamp för gemensamma mål, där särintressena bleknar bort.

Seko-ledningens agerande är avskyvärt och de förtjänar inte att få fortsätta en enda minut till på sina poster men om vi inte agerar bredare och mer målmedvetet för att driva kampen framåt kommer samma händelseförlopp att upprepas, gång på gång. Därför uppmanar vi alla de arbetare som nu är missnöjda, som nu känner sig lurade och svikna att ta vara på de känslorna och göra dem till något konstruktivt – låt det bli början på en kamp om makten i fackföreningarna.

Som alltid vägleds kommunisterna i sitt fackliga arbete av en gammal paroll, som är mer aktuell än någonsin – gör facken till kamporganisationer!

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Dela detta:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.