Detta principprogram antogs av SKUs 41:a kongress den 2-3 augusti 2025. Programmet baserar sig på den marxist-leninistiska teorin och Sveriges Kommunistiska Partis program. Det är en produkt av omfattande diskussioner inom förbundet och utgör därmed en kollektivt utarbetad grund för SKUs verksamhet. Förutom principprogrammet, som förklarar förbundets vägledande principer, antogs på den 41:a kongressen även ett handlingsprogram som noggrannare preciserar förbundets aktuella uppgifter och kampkrav. Program är dock bara döda papper om de inte omsätts till handling. För det behöver vi din hjälp – kom med i SKU du också!
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) består av ungdomar från hela vårt land som slutit sig samman för att gemensamt kämpa för socialismen-kommunismen.
Organisation
SKU är ungdomens revolutionära förbund, vars ideologi är marxism-leninismen. Det bygger på arbetarklassens och den kommunistiska rörelsens bästa traditioner och kämpar emot kapitalismen. Kampen måste vara revolutionär om den ska kunna föra arbetarklassen till makten och genomföra en grundläggande omdaning av samhället.
SKU har inga intressen annat än arbetarklassens, den klass som genom sitt arbete skapar enorma materiella värden men som på grund av det privata ägandet av produktionsmedlen saknar förfoganderätten över dessa.
SKU är ett internationalistiskt förbund. Arbetarklassen i varje land befinner sig under kapitalismen i samma utsugningsförhållande och behöver därför förena sina erfarenheter och sin styrka med andras. Vårt förbund är en del av den kommunistiska världsrörelsen.
SKUs syn på alla människors lika värde förbinder förbundet till att aldrig medverka i och till att motverka varje form av diskriminering, vare sig det rör sig om etnicitet, ålder, kön, sexuell läggning, funktionshinder eller personlig religiös tro. Vårt förbunds uppgift är att visa hur diskrimineringen är en följd av det kapitalistiska produktionssättet.
SKU arbetar efter den demokratiska centralismens principer. En förutsättning för förbundets styrka är att det kan agera enhetligt. En verkligt levande enhet inom förbundet kan endast grundas och utvecklas på demokratisk väg genom att olika meningar och förslag behandlas kollektivt, jämförs och diskuteras innan beslut fattas, vilka därefter blir bindande för alla medlemmar. Förbundet granskar fortlöpande sin verksamhet självkritiskt för att upptäcka misstag, för att lära av dessa och för att kunna förbättra arbetet. Detta arbetssätt är en garanti för ett handlingskraftigt förbund.
SKU står under politisk och ideologisk ledning av Sveriges Kommunistiska Parti.
Ungdomen
Ungdomen är de respektive klassernas reproduktiva förstadium, där de förbereds för att införlivas i en klass- således, då samhället bygger på arbetarklassens arbete, förbereds majoriteten till att bli arbetare. Ungdomen utgör alltså ingen klass i sig, den utgörs av; studenter , gymnasieelever, arbetslösa och arbetare.
Ungdomen bär idag en tydlig proletär prägel. Detta gäller i första hand arbetarungdomen, både den som redan befinner sig i produktionen och den som står utan arbete, men också majoriteten av studenter och gymnasieelever. Dessa grupper har i regel sitt ursprung i arbetarklassen och kommer, efter avslutad utbildning, till övervägande del att ingå i densamma, antingen som del av den aktiva arbetskraften eller i dess reservarmé.
Många studenter lämnar hemmet för att kunna fullfölja sina studier. Det står dock snabbt klart för studenterna att högskoleutbildningen, i motsats till vad den borgerliga propagandan påstår, inte är kostnadsfri. För att kunna studera måste de skuldsätta sig redan under utbildningstiden.
Bostad, litteratur, buss- eller tågkort, mat, telefoni och internettjänster äter upp studielånet som man endast får under terminerna.
Många blir tvungna att jobba parallellt med studierna, bo trångt, dela på bostad, äta dåligt, och köpa dyr litteratur för att studentbiblioteken inte har så många exemplar. Deras examensarbeten, deltagandet i olika projekt och praktik på olika företag och myndigheter är i de flesta fall obetalda och gör studenterna ofta till gratis arbetskraft.
Många studenter och de flesta gymnasieelever belastar familjens ekonomi för att klara sig. De drabbas av kostnadsökningar på mat, hyra och allt annat som också berör arbetarklassen, utan att ha egen inkomst.
Även studenter behöver vård, rekreation och fritid. Stressen från studierna orsakar psykisk ohälsa. Det finns många likheter mellan studenternas liv och livet och behoven hos en arbetarfamilj med dålig ekonomi, då studenterna tillhör den fattigare delen av befolkningen under sin studietid.
För den arbetande ungdomen finns det ingen fråga om dess proletära karaktär, men av skäl att arbetaren tillhör ungdomen möter hon vissa svårigheter som det äldre proletariatet inte möter. Lärlingar, vikarier, gigarbetare och praktikanter är yrkesformer som ungdomen till stor del är begränsad till definieras av svagare rättigheter, lägre löner, högre osäkerhet och ständigt betrampad värdighet.
Dessa arbeten utförs naturligtvis inte endast av ungdomar, utan också av migrantarbetare och andra delar av arbetarklassen som ännu inte lyckats “etablera sig på arbetsmarknaden”. Ungdomen drabbas emellertid av dessa villkor på samma sätt, då den över hela arbetsmarknaden tvingas acceptera lägre löner och därmed systematiskt pressas in i de mest osäkra och lågavlönade positionerna.
Uppgifter
SKUs uppgift är att verka bland ungdomen i Sverige, agitera för SKPs revolutionära politik och fånga upp känslorna av alienation, hopplöshet, ångest, ilska och apati som kapitalismens ständigt återkommande och allt mer djupgående kriser ingjutit bland den svenska ungdomen, och förvandla dessa till revolutionär handling.
I vårt förbund skolas ungdomar i marxism-leninismens och den proletära internationalismens teori och praktik. SKU strävar efter att utveckla sina medlemmar till medvetna och kämpande människor som genom osjälviskt politiskt och socialt arbete alltid framhåller de arbetande människornas intressen.
SKU strävar efter att vara verksamma på arbetsplatser, skolor, campus och all annanstans där det finns ungdomar och studenter. SKU strävar efter att utveckla sina medlemmar till kommunister och till att senare bli erfarna och drivande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti.
Kapitalismen
Kapitalismen som system innebär att produktionsmedel, såsom fabriker, maskiner, åkrar och skogsmarker ägs och kontrolleras av ett fåtal privatpersoner och aktiebolag. Den överväldigande majoriteten av världens befolkning äger inga produktionsmedel utan tvingas att försörja sig som lönearbetare. Samtidigt är kapitalismen ett system där produktionen är samhällelig, det vill säga att den sker i samordnade former där alla delar i systemet är beroende av varandra. Detta är den stora motsättningen i det kapitalistiska systemet: å ena sidan samordnad produktion där alla är beroende av varandra, å andra sidan privategendomen som betyder att en liten minoritet styr produktionen i eget intresse och tillägnar sig frukterna av den samhälleliga produktionen. Denna motsättning delar in världens folk i två övergripande samhällsklasser: bourgeoisien och proletariatet; de som äger och de som arbetar – kapitalister och arbetare.
I kapitalismens begynnelse rådde den så kallade ”fria konkurrensen”. Men under kapitalismens utveckling kommer de olika företagen att utvecklas ojämnt. De mer framgångsrika företagen slår ut eller äter upp mindre företag. Kapitalet koncentreras i allt färre händer och i större och mäktigare monopolföretag. Det stadium i kapitalismens utveckling då monopolkapitalet dominerar kallas imperialismen. Ett fåtal monopolkapitalister kontrollerar större delen av världens ekonomi. I kraft av sitt ägande utövar denna lilla grupp det avgörande inflytandet över länders utveckling. De utövar sitt inflytande genom sitt bestämmande över produktionen, genom sin dominans inom massmedia och förlagsverksamhet, genom politiska partier som företräder monopolens intressen och på andra sätt. Eftersom monopolen och företagen hela tiden måste växa tvingar världens uppdelning oundvikligen fram en nyuppdelning, vilket i sin tur tillåter monopolen att åter växa. Ofta är dessa nyuppdelningar regionala. Sin logiska slutpunkt har de dock i krig som omfattar stora delar av den kapitalistiska världen.
Den ökade monopoliseringen av länders ekonomi leder till att kapitalismens motsättningar skärps. Medan monopolkapitalet får sina intressen tillgodosedda får det arbetande folket uppleva standardförsämringar och arbetslöshet, småföretagare och bönder slås ut. I politikens alla områden blir monopolkapitalets intressen allt mer oförenliga med folkmassornas intressen. Möjligheterna att skapa en enhetlig folklig rörelse mot monopolen ökar. Den starkaste kraften i denna rörelse är arbetarklassen som kan spela en ledande roll om den förmår sammansluta de andra utsugna skikten mot kapitalet, för socialismen och kommunismen.
Den svenska kapitalismen
Kapitalismen i Sverige har snabbt utvecklats från att ha varit relativt svag i början av 1900-talet till att idag vara ett av de ledande länderna i den imperialistiska pyramiden.
Den svenska arbetarklassens relativt höga välstånd under 1900-talets senare hälft berodde inte på socialdemokratins överlägsenhet gentemot liberalismen och socialismen, utan på en kombination av inre och yttre faktorer. Under mellankrigstiden var Sverige ett av världens mest strejktäta länder, delvis tack vare en stark kommunistisk rörelse som hade stort inflytande inom LO. Den militanta arbetarkampen, tillsammans med Oktoberrevolutionens inspiration, pressade fram Saltsjöbadsavtalet 1936.
På 1940-talet stärkte LOs socialdemokratiska ledning sin kontroll genom att centralisera beslut om strejker, vilket försvagade de revolutionära arbetarna och stabiliserade arbetsmarknaden. Efter andra världskriget stod svensk industri intakt medan Europa låg i ruiner, vilket gav svenskt kapital goda expansionsmöjligheter och behovet av en mer teknologiskt kunnig arbetarklass uppstod. I denna situation, med en lugn arbetsmarknad och en försvagad militant arbetarrörelse, genomfördes de stora välfärdsreformerna som kom att förknippas med myten om ”folkhemmet”: sjukförsäkring, längre semester, allmän tilläggspension, allmän barnbidrag, daghemverksamhetens utvidgande och miljonprogrammet.
Socialdemokratiskt administrerad kapitalism har den fördel att den ytligt framstår som något godartat för arbetarklassen medan den kan tjäna kapitalismen och säkra monopolkapitalismens framväxt. Skolor gör att kapitalet ständigt har tillgång till högutbildad arbetskraft som kan bygga och använda mer avancerade produktivmedel. Vården har den fördelen att skadade arbetare snabbt kan få vård och skickas tillbaka till arbetet, samt att den avlastar arbetaren bördan att ta hand om barn eller sina äldre utan kan fokusera sin dagverksamhet åt att vara på arbetet.
Reformerna som infördes var heller aldrig tänkta att stanna för alltid. Idag är de flesta socialdemokratiska reformerna på väg bort eller helt avvecklade. Sverige är idag ett av världens mest ojämlika länder sett till förmögenhet och skattelagarna går att jämställa med skatteparadis med avsaknad av arvsskatt eller nästan skattefria aktieaffärer. Trots att resurserna som välfärden har att röra sig med raskt minskar, ökar samtidigt det ekonomiska stödet för privata aktörer inom skolan och vården. Skattelagarna är idag utformade för att flytta över arbetarklassens pengar direkt in i fickan på riskkapitalister samtidigt som de vardagliga utgifterna ökar i allt högre takt.
Imperialismen
Imperialismen är kapitalismen i sitt högsta, monopolistiska stadium. Inom den kommunistiska rörelsen i Sverige och internationellt råder det flera uppfattningar om hur imperialismen fungerar. I huvudsak finns det två tolkningar: En leninistisk och en opportunistisk. Skillnaderna i uppfattning handlar i grunden om hur Lenins sammanfattade definition av imperialismen förstås.
I “Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” beskriver Lenin fem generella processer som kännetecknar imperialismen, dessa är:
- Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
- Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta ”finanskapital”.
- Kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse.
- Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas.
- Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Vissa kommunister betraktar inte imperialismen som ett system, utan som ett stadium som varje land uppnår vid en given punkt av kapitalkoncentration. Detta beror på att de endast beaktar de första tre punkterna i Lenins definition, som skenbart kan appliceras på enskilda länder, medan de ignorerar de sista två punkterna som endast kan appliceras på världen som helhet. Med denna logik särskiljer man mellan kapitalistiska och imperialistiska länder och riskerar därmed att dra felaktiga, opportunistiska och rentav skadliga slutsatser.
Rysslands invasion av Ukraina år 2022 och de generellt ökade motsättningarna mellan USA-EU-NATO på ena sidan och Ryssland-Kina-BRICS på andra sidan har exempelvis lett till att en del opportunistiska kommunistpartier runtom världen har försvarat eller öppet tagit ställning för de kapitalistiska länderna Ryssland och Kina, samt övriga uppåtgående kapitalistiska länder i vad som kallas det “globala syd”, med ursäkten om att dessa länder inte är imperialistiska, till skillnad från USA och andra europeiska länder såsom Storbritannien, Tyskland och Frankrike som anses inneha en hegemonisk position på världsarenan och som har förmågan att starta krig, destabilisera andra länder och iscensätta statskupper.
På senare tid har det även medfört illusionen om att “multipolaritet”, alltså att flera kapitalistiska maktcentra som utmanar USA och “Västvärlden”, är något positivt och eftersträvansvärt för att kunna krossa imperialismen. Även denna illusion är skadlig då man i grunden ger upp på att erkänna arbetarklassens revolutionära potential, utan förlitar sig istället på att monopolkapitalismen ska förgöra sig själv. Vilket endast kan resultera i katastrofala världskrig som kommer att skörda miljontals arbetares liv, som mänskligheten redan bevittnat två gånger under 1900-talet.
Imperialistiska pyramidmodellen
Den leninistiska uppfattningen särskiljer inte på kapitalistiska och imperialistiska länder. Utan världssystemet betraktas som imperialistiskt och länderna inom den betraktas som kapitalistiska. Det finns alltså inga kvalitativa skillnader mellan t.ex. USA, Iran, Ryssland, Ecuador och Nigeria just för att det exempelvis (om vi utgår ifrån Lenins fem kännetecken) inte finns någon observerbar punkt inom ett givet lands kapitalkoncentration där man kan hävda att kapitalismen övergår till imperialism. Därmed finns det inte heller några imperialistiska länder.
Däremot utvecklas kapitalismen ojämlikt i varje land, vilket medför att vi i allmänhet kan gruppera och rangordna världens kapitalistiska länder i en hierarki (enkelt illustrerat i formen av en pyramid), där få mäktiga länder och imperialistiska sammanslutningar som USA och EU hittas längst upp och andra länder såsom Kina, Ryssland, Brasilien och Indien ständigt kämpar för att klättra sig uppåt och utmana USA och dess allierade som hegemoner.
Genom att använda denna modell för att förstå sig på imperialismen riskerar man inte att hamna i fällan av att ta ställning för den ena monopolkapitalisten över den andra, samtidigt som man bibehåller den leninistiska analysen om att monopolkapitalismen utgör upptakten till den socialistiska revolutionen.
Staten och kapitalet
Staten fungerar, oavsett produktionssätt, som ett redskap för den härskande klassen. Under kapitalismen är dess huvudsakliga roll att förvalta och administrera det samlade kapitalets intressen. Staten agerar som ett verktyg för att hantera borgarklassens gemensamma angelägenheter. Även i Sverige, trots omfattande försök att dölja detta faktum, är statens grundläggande uppgift oförändrad: dess politik utformas ytterst för att gynna kapitalet. Reformer som på ytan kan verka till förmån för de arbetande syftar i själva verket till att upprätthålla det kapitalistiska systemet och dess behov, snarare än att stötta arbetarklassen. Staten förblir, i sitt väsen, ett verktyg för att konsolidera den härskande klassens makt.
Den kapitalistiska staten fyller två centrala funktioner. För det första agerar den som en plattform för kapitalisternas gemensamma affärer, där grundläggande strukturer och funktioner som utbildning, sjukvård och infrastruktur finansieras och upprätthålls för att trygga det kapitalistiska systemets fortlevnad. Dessa områden är ofta för kostsamma eller olönsamma för enskilda kapitalister att hantera själva, vilket gör att staten tar över dessa uppgifter. För det andra fungerar staten som en arena där olika kapitalistiska intressen kämpar om inflytande och fördelar, vilket reflekterar de styrkeförhållanden som råder mellan olika grupper inom borgarklassen vid varje given tidpunkt.
Socialpolitiken utgör en central del av statens roll i kapitalismen, och även om den i Sverige ofta framställs som unik, delar den samma grundläggande funktioner som i andra kapitalistiska samhällen. Dess primära syfte är att säkra arbetskraftens reproduktion – både genom att säkerställa arbetarnas dagliga överlevnad och genom att möjliggöra framväxten av nya generationer av arbetare. Samtidigt syftar socialpolitiken till att avväpna arbetarklassen genom eftergifter som minskar dess militans och skapar passivitet. Detta sker parallellt med att den underlättar produktivkrafternas utveckling och effektiviserar produktionen. I Sverige omgärdas denna politik av myter, såsom idén om ”folkhemmet”, som döljer dess klasskaraktär och framställer kapitalismen som human och rättvis – en bild som står i skarp kontrast till verkligheten.
Rättsväsendet och polisens främsta roll är att försvara privat äganderätt, vilket utgör grunden för det kapitalistiska produktionssättet, samt att säkra de lagar och institutioner som reglerar klassförhållandena. Polisen upprätthåller ordningen genom att slå ned motstånd från arbetarklassen och andra förtryckta och exploaterade grupper, medan rättsväsendet legitimerar denna repression genom att ge den en juridisk och institutionell ram. Även om rättsväsendet och polisen framställs som neutrala och allmännyttiga, är deras funktion i grunden att garantera kapitalets stabilitet och kontroll, och de agerar i sista hand alltid till förmån för den härskande klassen.
Arbetarrörelsen och klasskampen
Arbetarklassen kan endast uppfylla sin roll som revolutionär kraft då den blir medveten om sina intressen och organiserar sig som en politisk rörelse. Den kan endast driva fram förändringar då den förmår samla alla arbetande krafter. Men inte enbart de revolutionära krafterna har inflytande inom arbetarklassen. Borgerliga och reformistiska idéer har i många kapitalistiska länder stor utbredning inom arbetarklassen. Arbetarrörelsen är därmed uppdelad i två huvuddelar: en revolutionär samhällsförändrande del och en reformistisk samhällsbevarande del.
Reformismen har länge haft en stark ställning inom svensk arbetarrörelse. Dess ideologi grundar sig på klassamarbete, det vill säga uppfattningen att förbättringar för arbetarklassen endast kan uppnås i samarbete med kapitalet. Detta innebär samarbete med monopolen på deras villkor. Socialdemokratin har aktivt verkat för det kapitalistiska systemets utveckling i Sverige.
Klassamarbete är emellertid ingen väg ut ur det kapitalistiska systemets kris. Istället måste monopolens makt brytas genom beslutsam kamp av arbetarklassen i förbund med alla andra grupper som drabbas av monopolens styre. Arbetarklassen och alla arbetande kan endast förbättra sin situation genom en samhällsförändring. Samhällsförändringar kan inte åstadkommas i samarbete med dem som har makten, utan endast i kamp mot dessa.
Arbetarklassen behöver därför ett parti som mobiliserar de arbetande i kampen mot kapitalismen för ett socialistiskt Sverige, ett kommunistiskt parti. Sveriges Kommunistiska Parti är det kommunistiska partiet i Sverige.
Socialismen – Kommunismen
Socialismen – kommunismens lägre stadium
Socialismen är det kvalitativa övergångsstadiet mellan den proletära revolutionen och kommunismen, karaktäriserad av att klasskampen gått in i sin mest tillspetsade fas med etablerandet av en arbetarstat, ett proletariatets diktatur, vilken effektivt kan motverka borgarklassens försök att återinföra kapitalets diktatur genom kontrarevolution.
Under socialismen påbörjas processen med att radikalt omfördela samhällets resurser och organisera produktionen genom en centralt planerad ekonomi. Den privata egendomen, i form av företag, fabriker, mark och produktionsmedel, sätts i statens eller kollektivens ägo, som de två samhälleliga ägandeformerna. Socialismen karaktäriseras av ledordet “från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete”.
Socialismen är en övergångsperiod karaktäriserad av att staten kvarstår, det är den aspekt som är bunden till vad som externt från det arbetarkontrollerade samhället är kvarvarande, nämligen de borgerliga staterna. Olikt klass och pengar, som även om de kvarstår efter revolutionen, ganska omgående kan börja avskaffas, så kvarstår staten så länge som det socialistiska samhället måste stå i kamp mot borgarklassen. När dock den socialistiska revolutionen nått internationell skala, och segrat i klasskampen internationellt, så övergår socialismen till det klasslösa samhället, kommunismen.
Kommunismen – det klasslösa samhället
Kommunismen är därmed den kvalitativa utvecklingen av den segerrika socialismen. När klasskampen upphör på internationell skala, när arbetarklassen står ensam och upphör skilja sig kvalitativt från någon annan klass, då upphör arbetarklassen att vara en klass och likaså upphör klassamhället. När pengar och klassamhället avskaffas kommer staten, som är medlet för en klass att förtrycka en annan, att upphöra då den inte längre fyller någon funktion.
Kommunismen är internationell klasslöshet, pengalöshet, och statslöshet. Det är en era som kan karaktäriseras av frasen: “åt var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.