Den 9 maj anordnade SKP och SKU i Stockholm sin årliga anti-fascistiska minnesmanifestation för att hedra de miljontals röda armésoldater, partisaner, arbetare och kommunister som lade ned sina liv i kampen mot fascismen.

Från Slussen tågade de upp till La Mano-monumentet där SKP, SKU, våra systerorganisationer, samt vänner och sympatisörer höll en tyst minut för de fallna, framförde tal och lade ned en krans av nejlikor till minnet av de som stupade i kampen mot fascismen.

Samtliga talare drog paralleller till den återigen växande fascismen som vi ser runtomkring oss i samband med att de imperialistiska motsättningarna ökar i världen och behovet av att ställa den revolutionära socialismen och klasskampen i motsats till detta.

Precis när mötet höll på att avslutas blev våra kamrater angripna av en aggresiv och våldsam man och en av våra kamrater blev attackerad fysiskt, vilket ledde till en mindre skada. Mannen, en företagsägare som bor i en stor villa i ett av Stockholms dyraste områden, Saltsjöbaden, avlägsnades snabbt från platsen av våra kamrater och ingen annan kom till skada.

Ju närmare ett generaliserat krig kapitalismen drar oss, desto mer kommer borgarklassens hela maskineri rikta udden mot arbetarrörelsen och kommunisterna, men även andra grupper som inte anpassar sig till kapitalets behov, såsom religösa minoriteter, invandrare och queerpersoner.

Ju mer politikerna, medierna och storföretagen hetsar om krig så kommer vi se fler fascister och reaktionärer, djupt propagandiserade och vilseledda människor, agera ut mot oss kommunister. Men vi är inte rädda för att vi vet redan vilka kamper som står framför oss. Vår uppgift är precis som våra föregångare som kämpade emot fascismen på 30- och 40-talet, och i deras fotspår förbereder vi oss för den sista striden mot kapitalets diktatur och de reaktionära strömningar den ger upphov till.

Länge leve 9 maj!
Länge leve antifascismen!
No Pasaran!

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

80 år sedan triumferade den Sovjetiska Röda Armén i Berlin och andra världskriget hade vunnits i Europa i och med Hitler-fascismens tillintetgörande.

Tiotals miljoner Röda-Armésoldater, partisaner, kommunister och arbetare lade ned sina liv i kampen mot fascismen och i socialismens försvar.

På Östfronten förintade den Sovjetiska Röda Armén  80% av nazisternas styrkor och det sovjetiska folket fick betala det tyngsta priset med över 27 miljoner dödade och ytterligare tiomiljontals skadade.

I hela Europa organiserade de antifascistiska motståndsrörelserna, med kommunisterna i spetsen, i partisanförband, sabotageaktioner och beväpnade uppror som sargade nazismens ryggrad och banade väg för Röda Arméns slutgiltiga seger i Berlin. 

Efter segern tog Sovjetunionen och de nybildade socialistiska republikerna i Östeuropa tag i de kvarlevande fascisterna i öst och stampade ut dem och förde dem till rätta. I Väst genomförde borgarklassen istället en systematisk rehabilitering av fascisterna för att säkra deras lojalitet i det kalla kriget. Operation Paperclip tog över nazistiska vetenskapsmän och militärer till USA, medan Västtyskland under allierad övervakning lät tidiga nazister återta maktpositioner i stat, ekonomi och militär. 

NATO bildades som en imperialistisk allians mot socialismen och inkluderade tidigare fascistiska samarbetspartners, vilket cementerade en kontinuitet mellan fascismen och den västerländska kapitalismens anti-kommunistiska politik. Genom Stay-behind-nätverk som Operation Gladio underhöll NATO hemliga fascistiska celler i hela Europa. Dessa terrororganisationer, bestående av gamla nazister och fascistiska militärer, stod bakom bombdåd och av mördandet av kommunister och fackliga aktivister – allt med stöd av USA och dess allierade. 

Fascismen var ingen historisk olyckshändelse, utan ett direkt resultat av imperialismens inre motsättningar, kapitalismens kris och bourgeoisins desperation att kväsa arbetarrörelsens ökade militans och mobilisering. När monopolkapitalet inte längre kan behärska klasskampen genom parlamentarism, tar den till fascismens terror för att krossa fackföreningar, kommunistpartier och arbetarrörelsen. Hitler och Mussolini var inget mer än borgarklassens vapen, finansierade av monopolkapitalet för att säkerställa exploateringens fortsatta existens. I takt med att de imperialistiska motsättningarna ökar i vår samtid, med risken för ett generalisterat krig, kommer vi återigen se fascismens fulla återvändo på den politiska arenan.

SKP och SKU hedrar de heroiska röda armésoldaterna och kommunistledda partisanerna som lade ned sina liv i kampen mot fascismen och bar det tyngsta lasset och nu när Europas borgarklass återigen rustar upp inför nästa imperialistiska storkrig, lovar vi att bedriva vidare kampen imperialismen och fascismen. 

I Ernest Hemingways ord konstaterar vi:
Den som älskar frihet har en sådan skuld till Röda Armén att den aldrig kan återbetalas.  

Leve den Sovjetiska Röda Arméns heroiska seger!  

Leve hjältarna och martyrerna i den anti-fascistiska motståndskampen!  

Leve socialismen-kommunismen! 

Sveriges Kommunistiska Parti 
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund har gjort ett gemensamt 1 maj-uttalande. Läs det nedan och se hur kommunisterna uppmärksammar arbetarrörelsens internationella kampdag!

De senaste åren har våra liv kastats om och invanda mönster har ritats om. Pandemin visade oss hur kapitalet inte tvekade att gå över lik för att säkra sina profiter och de senaste årens imperialistiska krig och ökande motsättningar har drivit priserna på mat och andra livsnödvändigheter i taket.

Om inget annat, så har de senaste åren visat oss hur omänskligt det kapitalistiska systemet är, hur all politik alltid är politik med udden riktad mot det arbetande folket. Ingen lindring fanns att få för vanliga människor, vare sig under pandemin eller i och med den skenande inflationen, medan kapitalet skar guld med täljkniv.

Talande för situationen är arbetslösheten, som i början av året nådde höjder den inte nått på väldigt länge – över 10 procent av den svenska arbetande befolkningen saknade ett arbete att gå till. Det är långt över en halv miljon arbetare, som förvägras en grundläggande säkerhet och trygghet.

När vi nu återigen närmar oss 1 maj kan vi dessutom observera skärpta motsättningar inom hela det imperialistiska systemet. Kriget i Ukraina mattas inte av medan Mellanöstern återigen står i brand, där terrorstaten Israel står i centrum.

En allt aggressivare handelspolitik från amerikanskt håll signalerar också att konkurrensen hårdnar. De nya tullarna riktar sig mot imperialistiska konkurrenter över hela världen, som i sin tur svarar på sitt eget sätt, eller rakt av ger igen med samma mynt.

Det är dock inte bara vi som förstår vartåt det barkar, utan det gör världens alla kapitalister också – upprustningen som nu pågår har världen inte sett på decennier och det är inget annat än förberedelsen för den logiska följden av den kapitalistiska konkurrensen. Världens kapitalister förbereder sig på ett nytt omfördelningskrig, som världens arbetande folk kommer att få utkämpa och lida för.

Utvecklingen är skrämmande men det är samtidigt den logiska slutpunkten i den kapitalistiska utvecklingen där konkurrensen kapitalisterna emellan driver dem att till slut med våld ta av varandra. Det betyder att det enbart finns en lösning på problemet. Det finns en räddning och ett hopp.

Det hoppet är socialismen. Räddningen är ett helt annat ekonomiskt system, som eliminerar konkurrensen mellan enskilda kapital och där ekonomin är planerad efter människornas behov. Kriget är bara oundvikligt under kapitalismen, under socialismen blir det historia; freden är en illusion under kapitalismen, under socialismen blir den verklighet.

När kommunisterna går ut på gator och torg på 1 maj gör vi det i förvissningen om att vi står på framtidens sida och att socialismen är den enda lösningen för mänskligheten. Därför fortsätter vi också att arbeta och att kämpa och vi uppmanar också dig som läser detta att göra det samma – anslut dig till kommunisterna och kämpa med oss, för socialismen och framtiden!

Kommunisterna samlas i år i landets tre största städer:

Stockholm, Södermalmstorg klockan 11.30 – 12.30

Göteborg, Järntorget 10.00 – 14.00

Malmö, Triangeln 12.00 – 13.00

På en rad andra orter träffas kommunisterna för att dela ut flygblad och hålla informationsbord på olika platser.

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund fördömer skarpt den turkiska statens våldsamma och brutala förtryck av den turkiska arbetarklassen under de senaste veckorna. Staten har genom sina repressiva apparater attackerat och arresterat demonstranter och journalister en masse.

Vi uttrycker vår starkaste solidaritet med våra kamrater och vänner i TKP och TKG som upplever detta förtryck på nära håll i demonstrationernas frontlinjer, tillsammans med den bredare arbetarklassen.

Vi står vid er sida. Vi kräver frihet för dem som har gripits, såväl kamrater som demonstranter och journalister.

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
Mäns våld mot kvinnor är ett av patriarkatets och kapitalismens mest brutala uttryck. Det är ingen tillfällighet, ingen individuell brist, utan ett systematiskt vapen som används för att hålla kvinnor i underordning. Från det borgerliga äktenskapet till pornografiindustrin, från arbetsmarknadens sexism till det statliga rättsväsendets ointresse för kvinnors lidande – allt är en del av samma system. Detta våld kan inte bekämpas genom reformer eller symbolpolitik, det måste rötas ut vid sin kärna genom revolution.

Våldet mot kvinnor är en central del av den kapitalistiska ordningen. Det kapitalistiska systemet har format sociala och ekonomiska strukturer där män skolas in i en roll som förtryckare och kvinnor i en roll som förtryckta. Våldet är inte en slumpmässig företeelse, utan en systematisk disciplinering som bevarar kvinnans underordning och hindrar henne från att ta sin plats som revolutionär kraft.

I hela den kapitalistiska världen, genomsyras samhället av en ordning där kvinnors arbete utnyttjas och deras kroppar exploateras. Mäns våld mot kvinnor är inte en privat fråga, utan en funktionell del av kapitalets maktstruktur. Arbetarmäns våld mot arbetarkvinnor är ett uttryck för en socialisering där mannen uppfostras till att se kvinnan som sin egendom, och där hans frustration över det kapitalistiska systemets orättvisor kanaliseras nedåt – mot kvinnorna i hans närhet – istället för uppåt mot de verkliga förtryckarna, borgarklassen och kapitalisterna.

Det svenska rättsväsendet agerar inte som en skyddsmur för utsatta kvinnor, utan som en garant för systemets fortlevnad. Domstolar dömer lindrigt I våldtäktsmål, polisen ser mellan fingrarna när kvinnor larmar om hot och våld, och politiken nöjer sig med symboliska reformer som inte rubbar de grundläggande maktstrukturerna. På arbetsmarknaden upprätthålls samma ordning: män får högre löner, mer arbetsrättsligt skydd och fler karriärmöjligheter, medan kvinnor hålls fast i prekära anställningar och lågbetalda yrken inom vård och omsorg – sektorer som är avgörande för kapitalismens reproduktion men där arbetet ständigt nedvärderas.

Den borgerliga ideologin, medierna och den politiska apparaten understödjer detta system genom att individualisera problemet. Vi får höra att våldet handlar om enskilda mäns psykiska ohälsa, om brist på jämställdhetspolicyer, om attitydproblem som kan lösas med utbildningskampanjer. Men allt detta är dimridåer. Det handlar inte enbart om att uppfostra ”bättre män” inom det nuvarande systemet – det handlar om att krossa det system som skapar förtryck och exploatering.

Våldet mot kvinnor är en global epidemi, men det är också ett systematiskt vapen som används för att upprätthålla den kapitalistiska och könsbaserade maktordningen. I Sverige anmäls över 30 000 fall av misshandel mot kvinnor varje år, men mörkertalet är enormt. Endast en bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande domar, och när de gör det är straffen låga, signalerande att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse i den borgerliga rättsstaten. Världshälsoorganisationen rapporterar att en av tre kvinnor globalt utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid – men detta är endast det våld som registreras, det våld som dokumenteras. Den verkliga siffran är långt högre, eftersom kvinnor som befinner sig I ekonomiskt utsatta positioner, kvinnor i arbetslivets skuggsektorer och kvinnor i krigszoner sällan kan vända sig till rättsväsendet för skydd eller rättvisa.

Statens svar på denna kris är försumligt. Polismyndigheten tar inte kvinnors anmälningar på allvar, domstolar frikänner förövare genom att skylla på bristande bevis, och politiken erbjuder endast kosmetiska reformer som inte rör den grundläggande maktstrukturen. Samhället är konstruerat för att skydda de som utövar våld, inte de som utsätts för det. Detta är ingen slump. Kapitalismen har inget intresse av att befria kvinnan från våld, eftersom våldet är en del av det system som håller henne i ekonomiskt och socialt beroende.

Våldet slår inte ens mot ”bara” kvinnor – det drabbar alla som bryter mot kapitalismens patriarkala genusordning. Kvinnor, men även alla queerpersoner, som; Transpersoner, icke-binära och homosexuella; utsätts för hot, misshandel och mord, både av individer och av statliga institutioner. När en transkvinna misshandlas till döds på öppen gata, när en homosexuell arbetare hotas till tystnad, är det samma system som bär ansvaret – ett system som inte tolererar avvikelser från den genussegregerade ordningen, eftersom denna ordning är grundläggande för kapitalismens stabilitet.

Patriarkalt våld, statligt våld, ekonomiskt våld – allt är delar av samma mekanism. Så länge kapitalismen består, kommer kvinnors kroppar, liv och frihet att vara dess offer. Den borgerliga staten har ingen lösning, den är en del av problemet. Endast genom en socialistisk revolution kan vi bryta detta mönster, endast genom att störta systemet kan vi bygga en värld där våld inte längre är en grundläggande maktstruktur. Kvinnors säkerhet, transpersoners rättigheter, arbetarklassens frigörelse – allt detta hänger samman, och det kan endast vinnas genom en organiserad, revolutionär kamp.

DE BORGERLIGA KRIGEN OCH KVINNOFÖRTRYCKET GÅR HAND I HAND
Kapitalismens hunger efter resurser och kontroll har alltid slagit hårdast mot de mest utsatta. Kvinnor är inte bara de första offren i imperialistiska krig, de är även måltavlor för den systematiska exploatering som följer I vinstintressets spår. Våldtäkter används som krigsstrategi, kvinnor förslavas i konfliktzoner och flyktingläger förvandlas till arenor för sexhandel och exploatering. Den kapitalistiska staten finansierar och understödjer dessa brott genom sin vapenhandel, sina ekonomiska sanktioner och sin direkta inblandning i konflikter.

I varje imperialistisk konflikt ser vi hur den militära taktiken bygger på att ingjuta skräck och dominans över kvinnorna i befolkningen. Massvåldtäkter, kidnappningar och systematiska övergrepp är inte ”tragiska konsekvenser” av krig – de är en del av krigföringen. Kvinnor används som slagfält, deras kroppar blir troféer i männens strider, och deras rätt till frihet förintas i den systematiska terrorn.

Det handlar om mer än enskilda fall av soldaters brutalitet – det handlar om en strategisk användning av våld för att demoralisera och kuva en hel befolkning. Våldtäkter används som vapen i varje konflikt, från Balkan och Rwanda till Ukraina och Palestina. Genom att attackera kvinnorna angriper de hela det samhälle de tillhör, bryter ner dess motståndskraft och skapar en generation av överlevare vars trauma tjänar ockupationsmakten eller den imperialistiska härskaren.

Därför är kampen mot krigen också en kamp för kvinnors frigörelse. Så länge kapitalismen och imperialismen får existera, kommer kvinnor att vara dess främsta offer. Endast genom en revolutionär rörelse, där kvinnor och män I arbetarklassen förenas i kampen mot kapitalet och dess krig, kan vi krossa de strukturer som skapar förtryck, splittring och terror. En värld utan imperialism är en värld där kvinnan kan stå som en jämlike – men den världen kan endast uppnås genom socialismen-kommunismen.

REVOLUTIONEN TILLHÖR KVINNAN!
Kvinnokampen är inte en bisak inom arbetarrörelsen, den är en av dess främsta strider. Varje revolution som förts i folkets namn har haft kvinnor i sina ränker, från de röda partisanerna till de modiga arbetarkvinnorna I fackföreningskampen. Kvinnan kan aldrig bli fri i ett samhälle styrt av profitintressen, och arbetarklassen kan aldrig segra utan kvinnornas fulla deltagande!

Kommunismen har alltid varit kvinnornas kamp. De första socialistiska rörelserna insåg att kvinnans frigörelse var en ofrånkomlig del av klasskampen, och där kapitalismen sökte binda kvinnan vid hemmet, vid familjens och produktionslivets skuggor, såg kommunismen en stridskamrat, en revolutionär ledare, en jämlike i kampen för en ny värld. Det var ingen tillfällighet att kvinnorna strömmade till de kommunistiska partierna I större antal än till någon annan politisk rörelse. Det var ingen tillfällighet att de mest avancerade formerna av kvinnors organisering alltid återfanns i de revolutionära leden. Kommunismen har aldrig förringat kvinnans roll – den har upphöjt den, gett den makt, gett den medvetande, gett den plats på barrikaderna.

När det kapitalistiska samhället talar om kvinnors rättigheter gör det så på ett sätt som är ytligt och urholkat. De säger att kvinnor ska få möjlighet att arbeta, men de erbjuder bara underbetalda och osäkra jobb – och detta är ingen slump. De lågbetalda yrkena för kvinnor är sådana för att de historiskt varit vigda åt kvinnorna, där förväntningen har varit att kvinnor ska utföra samhällsbärande arbete så gott som gratis. Omsorg, vård, utbildning, städning – alla dessa arbetsområden har sitt ursprung i att

kvinnor förväntades sköta dessa sysslor i hemmet utan ersättning. När kapitalismen sedan drog in dessa funktioner i den formella ekonomin, gjordes det med samma synsätt: kvinnors arbete är något naturligt, något som kan underbetalas, något som kan tas för givet.

Historien vittnar om detta. Det var de kommunistiska kvinnorna som drev fram de mest avgörande segrarna för kvinnors rättigheter. I Sovjetunionen genomfördes omfattande reformer för kvinnors frigörelse: rätt till utbildning, till arbete, till reproduktiv hälsa, till delaktighet i den politiska och militära kampen. I Spanien stred de republikanska kvinnorna I frontlinjen mot fascismen, i Vietnam bar kvinnorna vapen och byggde upp den revolutionära infrastrukturen, i Kina krossade kvinnor fotbojorna från feodalismen och reste sig som jämlikar i befrielsekriget. Kvinnorna ledde strejker, organiserade sig i fabrikerna, tog makten i lokala råd och visade att deras plats var i kampen – inte som understöd, utan som ledare och förtrupp.

Historien har visat att de främsta kvinnoförkämparna har stått sida vid sida med den revolutionära rörelsen. Från Clara Zetkin, som var en av de första att förena kvinnokampen med den marxistiska klasskampen, till Rosa Luxemburg, vars analys av imperialismen och kapitalismen fortfarande är en vägledning för revolutionärer idag. Kata Dalström, som outtröttligt kämpade för kvinnors rättigheter i Sverige, insåg att kvinnans frigörelse endast kunde vinnas genom socialismens seger. Nadezjda Krupskaja, en av den sovjetiska revolutionens mest inflytelserika organisatörer, arbetade för att kvinnor skulle få utbildning, delta i produktionen och befria sig från den borgerliga familjestrukturen.

Ingen av dessa kvinnor såg kampen för kvinnans frigörelse som åtskild från klasskampen – de såg den som en integrerad del av den revolutionära processen. De förstod att kapitalismen inte bara exploaterade kvinnans arbete, utan också hennes kropp, hennes intellekt och hennes frihet. De vägrade acceptera borgerlig feminism, som endast syftade till att ge några få kvinnor plats i kapitalismens toppskikt, utan kämpade istället för hela arbetarklassens och kvinnornas befrielse.

Kvinnor har aldrig varit passiva åskådare i revolutionen – de har varit dess drivkraft, dess strategiska ledare, dess teoretiker och dess kämpar. Den kommunistiska rörelsen har alltid lyft fram kvinnors kamp, inte som en separat fråga, utan som en central del av den revolutionära kampen. Och det är endast genom en fortsatt organisering av kvinnor inom den marxistleninistiska rörelsen som vi kan uppnå verklig befrielse. Kvinnokampen måste vara revolutionär – och endast genom revolutionen kan kvinnan bli fri!

Med alltmer växande kriser och ökade motsättningar inom kapitalismen. Från COVID-19 till Ukrainakriget har ursäkterna om varför priserna går upp snabbare än lönerna ökat drastiskt. Nedskärningar i skola, vård och transportsektorn sker samtidigt som mer pengar allokeras till polis, militär och vapen. Pengarna framställs som ett skydd mot Ryssland och de gängkriminella som hemsöker nyhetsflödet. Dock har monopolföretagen, samtidigt som de ursäktar sig att de behöver höja priserna, dragit in storvinster.

Expansionen av militären gagnar den stora vapenindustrin i Sverige och polisen ser till att storföretagens skadliga intressen skyddas. Idag kan kapitalisterna och deras lakejer i riksdagen agera obehindrat, då det varken finns en enad arbetarklass eller ett kommunistiskt parti stort nog att leda vägen. För att förhindra detta så driver kapitalet just sådana reformer och jargonger. Arbetare ställs mot arbetare.

Under de senaste åren har statens repressiva verktygslåda expanderats drastiskt. Allt från inskränkningar i demonstrationsfriheten, till instiftandet av diverse repressiva lagar som blåljussabotage, visitationszonerna samt polisens allt mer militariserade arsenal. Vi har redan nu sett konsekvenserna av dessa åtgärder, främst i relation till palestinasolidaritetsrörelserna under våren 2024. Där pro-palestinska studenter som runt om i landet upprättat tältläger vid sina universitet, attackerades våldsamt av polisen vid flera tillfällent. Tältlägret i Lund kom att brutalt rivas ner av polisen vid gryningen och de arresterade studenterna fick genomlida kalla celler, avföring och rasism från vakter. 

Alla läger utom ett (den vid Göteborgs universitet), har idag avvecklats. Vid Lund och KTHs läger förekom grovt övervåld från polisen. Samtidigt spelar den borgerliga median den repressiva staten rakt i händerna när de driver vinklade perspektiv mot de som demonstrerar och okritiskt lyfter polisens ord som sanning.  Ett känt exempel på detta var “flaskan som kastades mot ambulans i närområdet” (som i själva verket bara var en blomknopp), här har den nya lagen om blåljussabotage blivit central, både bland media och polisen. Ett annat exempel är bilfascisten i Borås, där polisen karakteriserade det hela som ett tumult och där media nedspelade eller rentav ignorerade vad som egentligen var ett terrorattentat. 

Allt detta synliggör rättigheternas paradox under den borgerliga “demokratin”. Rättigheter har vi gott om, men så fort vi börjar använda oss av dem på sätt som ifrågasätter och gränsar till att hota den borgerliga statens existensberättigande så begränsas de.

Vi i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, genom denna kampanj vill belysa sambandet mellan den statliga repressionen och kapitalismens återkommande kriser, och uttrycker vårt resoluta motstånd mot dessa repressiva inskränkningar. Borgarklassen och dess representanter agerar inte alls så kortsiktigt som man först kan tro när man hör om alla dessa nya lagar och metoder som införs. Även om den blåbruna regeringen håller på att införa en rad repressiva lagar sedan de kom till makten 2022, så är detta helt i linje med vad kapitalet behöver och är således exakt vad vi även hade kunnat förvänta oss från en rödgrön regering.

När de globala distributionskedjorna hotas av ökade motsättningar mellan de imperialistiska blocken (USA-EU-NATO på ena sidan och Ryssland, Kina och övriga BRICS på andra), kommer effekterna av detta märkas av i Sverige precis som alla andra länder. Världen är mer sammankopplad nu än någonsin och den ökade repressionen kan även observeras i Tyskland, Frankrike, USA och en rad andra länder runtom Europa och världen. För att det svenska monopolkapitalet ska kunna konkurrera om marknadsandelar, resurser och transportrutter på en global nivå, behöver den svenska arbetarklassen – som upplever en allt mer odrägligare vardag –  hållas i schack. Det är därför som polisen militariseras, strejkrätten inskränks, och yttrandefriheten begränsas.

Oavsett metod eller verktyg så genomförs detta för att kapitalet, hemma som utomlands, ska kunna stålsätta mot de ökande kriserna. Sprickorna i systemet kommer att spridas i takt med att kriserna och motsättningarna intensifieras och då kommer även repressionen mot arbetarklassen här hemma öka. Därav behovet av en stark och revolutionär kommunistisk organisation som kan organisera arbetarklassens motstånd mot kapitalets allt hårdare attacker. Det är bara på detta sätt som vi kan ta oss igenom denna kommande storm, och bygga en ny och bättre värld i den gamles ställe.

Arbetarklassen är större än kapitalistklassen och deras repression. Om vi står enade har de ingen chans. Så gå därför med i SKU och förena dig med oss i kampen!

I över en månads tid har de heroiska studenterna och arbetarna vid Bangladesh universitet ställt sig upp mot ökande repressiva metoder från landets regering, med syftet att tysta rösterna av människorna som staten påstår sig hämtar sitt existensberättigande ifrån.

Denna maktutövning för att tysta de som reser sig upp genom massarresteringar och brutalt övervåld, har resulterat i statligt sanktionerade mord på över 250 demonstranter. I ett försök att ge eftergifter till demonstranterna har den bangladeshiska högsta domstolen avvecklat kvoteringslagen som var startskottet för demonstrationerna från första början. Som Communist Party of Bangladesh har uttalat sig om, så var detta ett tveeggat svärd, för det innebar också avskaffandet av kvoteringen för kvinnor, minoriteter och handikappade i den offentliga sektorn. Rätten till arbete för marginaliserade grupper i samhället bör inte klumpas ihop tillsammans med kvoteringen som garanterar arbete till samhällets betydligt mer privilegierade grupper. I skrivande stund har landets premiärminister avgått och flytt landet efter att studenterna stormat presidentresidenset, detta visar på kraften till förändring som finns hos massorna.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) uttrycker sin yttersta solidaritet med de som vågat kämpa för en bättre värld, och till minnet av de som gett allt i denna kamp. SKU uttrycker också sitt fulla stöd till våra kamrater i Bangladesh Student Union som modigt kämpar sida vid sida med de andra studenterna. Vi i SKU fördömer enhälligt det brutala våld, morden och repressionen som utövats mot studenterna och alla andra som tagit upp kampen tillsammans vid deras sida.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

I 76 år har det sionistiska Israel utövat våld och kolonisering mot palestinierna och deras land, i 7 månader har Israel drivit ett obarmhärtigt krig, i 7 veckas tid har nu de modiga studenterna vid 9 universitet i Sverige hållit igång kampen och upprätthållit tältlägren. I takt med att lägren växer, tiden går och universitetens illvilja att svara på studenternas krav så kommer kampen att eskalera.

Det vi ser har hänt under de senaste dagarna är historiskt, och en positiv utveckling i kampen för ett fritt Palestina runtom världen. Vi har redan sett ett antal universitet runtom världen bryta kontakten med Israel och rörelsen fortsätter att växa så vi vet att dessa ockupationer har en verklig effekt på lärosäten att upphöra samarbeten med Israeliska företag och institutioner som deltar i det pågående folkmordet.

Lägren är en manifestation för ungdomens kampglöd att förändra världen till det bättre och detta utgör även grunden för Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. Det är kampen kring och för dessa som får det revolutionära medvetandet att växa. Det är bara tillsammans som ungdomarna på universiteten kan nå framgång.

SKU fortsätter att ställa sig bakom studenterna var de än befinner sig, hur länge som det än kommer att behövas. Må universiteten ge vika för studenternas krav, må annars lägren bestå och universiteten förtvina.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Vi bevittnar nu ett historiskt ögonblick. Idag har modiga studenter på universitet och högskolor runtom Sverige tagit beslutet att följa efter i fotspåren av studenterna vid Columbia University, New York City. I månader har studenterna demonstrerat och visat missnöje gentemot universitets- och högskoleledningarna, i frågan om deras vägran att ta en tydlig och solidarisk ställning med Palestinas folk som genomlider folkmord. Ledningarna har inte varit villiga att ge upp sina ambivalenta ståndpunkter.

Universitetens och högskolornas skamliga tysthet är ett förräderi mot de egna studenternas åsikter, ett patetiskt försök att tysta de som ställer sig upp rakryggade i solidaritet med ett folk som genomlider det värsta av brotten. Studenterna kräver det mest basala från universiteten, att de ska erkänna brotten som begås mot palestinerna. Studenterna kräver att universitetens oursäktbara kopplingar till företag från vapen och krigsindustrin, som tillåts samarbeta med forskare och rekrytera studenter på campus, hävs omedelbart. Företag som har direkta kopplingar till den israeliska armén som just nu genomdriver ett folkmord. Studenterna kräver att universiteten garanterar att de inte kommer samarbeta med Israel, idag och i framtiden.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund ställer sig entydigt bakom studenterna och deras kamp. Institutioner för utbildning kan inte vara platser som faciliteterar folkmord. Må universiteten ge vika för studenternas krav, annars lägren bestå och universiteten förtvina.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

För 79 år sedan hissades den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin och ett av världshistoriens blodigaste krig var slut. Fascismen var krossad och en ny horisont hade öppnats av de sovjetiska soldaterna och hela Europas kämpande folk, i vars spets kommunisterna stod. Vi är dem evigt tacksamma för den börda de bar och den insats de gjorde.

Trots deras uppoffringar är det dock tyvärr så att fascismen inte kunde utrotas, en gång för alla. Spillrorna efter den tyska och italienska fascismen vårdades ömt av den västerländska kapitalismen, medan den i Spanien och Portugal kunde uppträda öppet tills dess folket kastade dem över ända. Bara i de socialistiska länderna kunde fascismen på allvar ryckas upp med rötterna, eftersom man där också angrep roten till problemet – kapitalismen.

I de tidigare socialistiska länderna uppträder nu extremhögern och fascismen precis som på andra ställen, samtidigt som den kapitalistiska ryska staten försöker använda Sovjetunionens uppoffringar och Röda Arméns heroism, för att själva dra nytta av dem i sitt eget pågående imperialistiska krig.

Fascismen är och har alltid varit kapitalism. Det är en offensiv kapitalism, vars uppgift är att säkra kapitalismens fortbestånd i en allt svårare tid, då konkurrensen mellan kapitalisterna skärps och då den organiserade arbetarrörelsen växer sig starkare. Den påtvingar arbetarna klassamarbete, i de fall socialdemokratin misslyckats.

Idag, 79 år efter segern över fascismen ägde rum, upprepar vi att kampen mot fascismen måste kopplas samman med kampen mot kapitalismen, eftersom man aldrig botar en sjukdom genom att angripa symptomen – man måste angripa roten.

Vi inspireras i kampen av de som kom före oss och vi fortsätter kämpa i deras anda. No pasaran!

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund