Under kapitalismen är ingen fri. Queer frigörelse har blivit borgerlig anpassning. Pride är idag ett vapen för imperialismens ideologiska dominans. Genus och sexualitet har avhumaniserats och förvandlats till styrbara koder i kapitalets händer.
När kapitalet är i behov av imperialistisk expansion och vill framställa militära angrepp och krigshets som moraliskt berättigade så blir HBTQIA+-personer till ideologisk valuta. ”Fienden” – ofta muslimska eller postkoloniala länder – målas ut som ”bakåtsträvande”, medan den imperialistiska nationen framställs som frihetens försvarare.
Detta är regnbågsfärgad krigspropaganda.
Förr kom kolonialisten med ”civilisation och bibel”, nu kommer den med NATO och prideflaggor.
Stater som Israel, USA och Sverige lyfter fram queerrättigheter som täckmantel för expansion. Tel Aviv säljs in som ett HBTQ-paradis medan Gaza, med sin en gång rika queerkultur, bombas.
För inte så länge sedan angrep Israel i samma anda Iran – där de besköt en flygel, dedikerad till arresterade transpersoner, av ett iranskt fängelse – något som resulterade i den enhändigt största massakern av transpersoner sedan nazityskland.
Samtidigt som detta sker så lierar sig det ”progressiva”, ”HBTQIA+vänliga”, Sverige och dess militär med den Israeliska ockupationsmakten.
Detta är pinkwashing: ett ideologiskt försvar för imperialismen, där queerpersoners liv reduceras till PR.
Pride – med ursprung i den revolutionära queerkampen – född ur stonewall upproret, ledd av Martha P. Johnson. Ett uppror som pågick i flera dagar och ledde till drastiska förbättringar för queerpersoners rätt i samhället, trots det hårda klimat som riktades mot dem, och det våld staten riktade mot demonstranterna.
Trots detta ursprung har pride nu blivit ett spektakel – en paroll för integration in i kapitalismens profitmotiv, inte en kamp mot detta – ett medel för kapitalismen att rentvå sig.
Kapitalismen har inget intresse av queerbefrielse och brukar flitigt alla medel för att säkra den förhöjda utsugningen av queerpersoner i arbetarklassen.
Det är pinkwashingens verklighet: queerikoner används som propaganda för det system som krossar queerkultur och queerpersoner. Frihet mäts i ytlig representation, inte i materiell verklighet. Identitet blir symbol men människan förblir utbytbar.
Den revolutionära queerkulturen, som förkastar könsroller, privategendom, tvåsamhetsnormer och familjehierarkier, utmanar själva kapitalets grundvalar: kärnfamiljen som reproduktiv fabrik, genus som arbetsdelning, kön som kontrollsystem.
Genus är en historisk konstruktion – formad för att legitimera arbetsdelning och förtryck. Under kapitalismen blir genus en biologiserad motsättning, nyttig för att splittra och exploatera arbetarklassen.
Queerhet är revolutionärt! Ett motstånd mot imperialismens kulturhegemoni!
I 65 år har USA oavbrutet drivit på en fullskalig ekonomisk blockad av Kuba. Detta trots ett nästintill universellt fördömande från alla världens kapitalistiska länder. Blockaden har resulterat i ett ofantligt lidande för det kubanska folket, men det har också tvingat fram en revolutionär uppfinningsrikedom bland det så att deras revolution kan leva vidare. Det är onekligen en folkmordshandling som strider mot borgerlighetens egna idéer om mänskliga rättigheter. Trots det så har den kubanska revolution lyckats ge folket en dräglig tillvaro, bedriva världens mest ekologiskt hållbara jordbruk, ha flest utbildade läkare per capita i världen, och även producera medicinsk forskning och tillverkning i framkant i regionen.
I takt med att kapitalismen krisar och det imperialistiska systemet accelererar omfördelningen av världens territorium mellan regionala och internationella hegemonier så ökar likväl pressen på Kuba. Trump-regimen har den senaste tiden eskalerat angreppen på Kuba genom att återinföra Kuba på den totalt fabricerade listan ”state sponsors of terrorism”, vilket medför kolossala ekonomiska påtryckningar på ett land som fortfarande försöker återhämta sig efter Covid-pandemin samt ett antal naturkatastrofer de senaste åren.
Men det spelar ingen roll om det är demokrater eller republikaner som håller presidentskapet i USA. Precis som att de kategoriskt stödjer Israels folkmord av palestinierna så stöttar både liberaler och konservativa blockaden, som ämnar att förgöra ett folks vilja och ansträngningar att organisera sitt samhälle enligt socialistiska principer.
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund fördömer kategoriskt USA:s destruktiva, mördande imperialistiska blockad mot Kuba och står enhälligt på det kubanska folket och den kubanska revolutionens sida.
I över 75 år har kolonialism och bosättarpolitik försökt utplåna det palestinska folket. Den senaste upptrappningen, motiverad av den så kallade ”terrorattacken” den 7 oktober, har gjort det tydligt för hela världen: Israels folkmord är inte en avvikelse – det är imperialismens norm.
Det handlar inte om en konflikt mellan jämbördiga parter, utan om en krigsförklaring från en imperialistisk bosättarstat mot ett förtryckt folk. Israel fungerar som en utpost för den euroatlantiska imperialismens intressen, och får militärt och politiskt stöd i utbyte mot garantier för västs dominans i regionen.
Folkmordet i Gaza har nått groteska nivåer. Människor dör av hunger, sjukhusen saknar resurser, och över två miljoner är instängda under belägring. Gaza är inte längre bara ett belägrat territorium – det är ett koncentrationsläger.
Detta är inte blott en humanitär kris. Det är en medveten strategi, där svält och utplåning används för att krossa ett folk. Det är kapitalismens och imperialismens logik – där kriget blir en affär, och blodet en investering.
Den svenska borgarklassens stat tiger – men inte för att den inte bryr sig om resultatet. Genom sitt fortsatta samarbete, diplomatiska relationer, och vapenindustriellt utbyte visar den svenska staten sin lojalitet med de som tjänar på förtrycket. Det parlamentariska systemet – från höger till vänster – har tar tydligt ställning, för folkmord, för profit.
Tystnaden är inte neutral. Det är en klassbetingad tystnad, där den härskande klassen, internationellt och nationellt, har allt att vinna på att folkmordet fortsätter.
Det är en fråga om klass. Den värld som låter detta ske är inte vår – det är borgarklassens. En värld där kapitalets behov alltid går före livets värde.
Vi måste ha fred för det palestinska folkets liv — En självständig palestinsk stat måste för detta upprättas — Ingen kortsiktig fred kan säkras utan dennna grundläggande upprättelse. Utan denna grund för fred kan folkmordet inte hejdas, utan en egen stat kan Palestinas folk inte skydda sig från Israels och den euroatlantiska imperialismen.
Men denna konflikt kommer aldrig lösas långsiktigt inom kapitalismen. Det är bara med socialismen-kommunismen som grund fred, värdighet, och självbestämmande kan garanteras långsiktigt. Klasskampen är den enda säkra vägen emot krigets logik – och emot folkmordets maskineri.
Det svenska monopolkapitalet, med regering, riksdag, militären samt diverse myndigheter och institutioner till deras förfogande håller inte bara på att rusta upp, de ser även till att psykologiskt förbereda det svenska folket för krig. Med allt fler propagandakampanjer från bland annat Försvarsmakten, Skolverket, och MSB försöker borgarklassen, genom falska ord om att försvara friheten och demokratin, förbereda oss för det kommande kriget som den svenska ungdomen förväntas delta i.
De svenska monopolens ekonomiska intressen i Östeuropa, framförallt Baltikum, är stora och hotas av de ryska monopolens intressen. De imperialistiska motsättningarna ökar dag för dag och när marknaderna blir mättade och de ”fredliga” medlen inte längre räcker till för att roffa åt sig marknadsandelar, naturresurser och transportvägar, så blir kriget oundvikligt. Det är av denna anledning som det svenska monopolkapitalet med deras representanter i riksdag och regering, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, drog Sverige in i NATO. Inte bara ska de svenska intressena försvaras militärt gentemot konkurrenterna i öst, men genom NATO kan även det svenska kapitalet skaffa sig en större del av krigsbytet.
De senaste åren har vi sett väpnade konflikter bli alltmer frekventa till den nivå att de avlöser varandra i nyhetsflödet: Ukraina, Gaza, Sudan, Kongo, Yemen, Syrien, Iran, Ngorno Karabach och Kashmir är bara några att nämna, men fler krig, konflikter och massakrer väntar vid horisonten. Kapitalismens logiska slutpunkt är imperialistiska omfördelningskrig och de euro-atlantiska och euro-asiatiska imperialistiska blocken samlar nu sina styrkor för en storkonflikt.
Faktum är den att den fred som har rått under imperialismen-kapitalismen har endast varit en förberedande fas inför nästkommande masslakt och kan därmed inte betraktas som verklig fred. Det är endast med socialismen, arbetarmakten, den centralt planerade ekonomin, och avskaffandet av privategendomen som fred mellan folk kan garanteras.
SKU har en stolt historia av antimilitaristisk och antiimperialistisk agitation som sträcker sig tillbaka till unionsupplösningen 1905, när våra föregångare, tillsammans med den svenska arbetarklassen, stoppade borgarklassens krigsplaner mot Norge. Nu när den svenska staten har gått in i en fas av intensiv militär upprustning, är det vår plikt att kämpa emot deras krigsplaner och Sveriges inblandning i imperialistiska allianser. Men vi lutar oss inte mot några illusoriska paroller om alliansfrihet eller neutralitet. Vår devis är nu som den var då:
Inga krig mellan folken, ingen fred mellan klasserna!
Den 2:a och 3:e augusti genomförde SKU sin 41:a kongress. Med parollen ”För en socialistisk framtid – ungdomen upp till kamp!” och i kontexten av stigande imperialistiska motsättningar, ökade frontalangrepp på arbetarklassen genom bl.a. reallönesäkningar, militarisering, nedskärningar och repression samlades Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund i Stockholm för att konsolidera våra analyser och positioner samt välja en ny förbundsstyrelse.
På kongressen deltog delegationer från Sveriges Kommunistiska Parti bestående av bland annat partiordförande Andreas Sörensen och ordförande för Stockholmsdistriktet Zahira Sarhan samt Greklands Kommunistiska Ungdom (KNE), bestående av bland annat Myrto Petasi från KNE:s centralråd, som båda framförde hälsningar.
Utifrån diskussionerna framgick det bland deltagarna en stor entusiasm gentemot förbundets utveckling den senaste perioden. Vi kunde konstatera ett starkt växande medlemsantal samt en positiv organisatorisk och ideologisk utveckling de senaste två åren, något som SKP:s Andreas Sörensen också bekräftade i sin hälsning:
De senaste årens arbete, där den ungkommunistiska verksamheten återupprättats och förstärkts över hela landet, visar styrkan hos ungdomen. Inte bara teoretiska frågor har övervunnits, utan också praktiska och organisatoriska sådana. Som förbund har SKU tagit flera steg framåt och på många sätt är man också en inspiration för vårt parti, som också får njuta frukten av era framgångar och lärdomar.
Denna kongress markerade ännu en milstolpe i SKU:s historia. Merparten av diskussionerna fokuserade på antagandet av nya handlings- och principprogram, ämnade att reflektera SKU:s och SKP:s nuvarande analyser i en rad frågeställningar under en allt mer krisande imperialism som håller på att leda till ett generaliserat omfördelningskrig på den europeiska kontinenten. En av kongressens slutsatser blev därmed att tillsammans med SKP intensifiera den anti-imperialistiska agitationen bland den svenska ungdomen och arbetarklassen den kommande perioden.
Detta var även något som SKU:s avgående förbundsordförande Martin Tairi lyfte i sitt inledningstal:
Vi måste ha våra uppgifter klara för oss. Vi måste veta hur vi ska nå ut till den svenska ungdomen för att ingjuta dem med ett revolutionärt klassmedvetande för att kunna motstå kriget och vända vapnen mot vår egna borgarklass.
Även agitationen på universitetetscampus på flera ställen runtom i landet den senaste perioden diskuterades, där erfarenheterna från våra medlemmars deltagande i tältlägrena förra våren, och palestinasolidariteten i stort till följd av Israels folkmord kommer att ligga till grund för det kommande arbetet på högskolor och universitet som SKU kommer att bedriva.
Inför kongressen fick vi även skrivna hälsningar från syskonförbund från Palestina (PCYU), Mexiko (FJC), Italien (FGC), Portugal (JCP), Frankrike (UJC), Nederländerna (CJB), Irland (WPY), Ryssland (RKSM(b)), Turkiet (TKG) och Spanien (CJC).
På kongressen valdes en ny förbundsstyrelse bestående av nio personer, som i sin tur valde SKU:s nya förbundsordförande, Erik Brindbergs från Karlstad.
Förbundsstyrelsen, Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
Den 9 maj anordnade SKP och SKU i Stockholm sin årliga anti-fascistiska minnesmanifestation för att hedra de miljontals röda armésoldater, partisaner, arbetare och kommunister som lade ned sina liv i kampen mot fascismen.
Från Slussen tågade de upp till La Mano-monumentet där SKP, SKU, våra systerorganisationer, samt vänner och sympatisörer höll en tyst minut för de fallna, framförde tal och lade ned en krans av nejlikor till minnet av de som stupade i kampen mot fascismen.
Samtliga talare drog paralleller till den återigen växande fascismen som vi ser runtomkring oss i samband med att de imperialistiska motsättningarna ökar i världen och behovet av att ställa den revolutionära socialismen och klasskampen i motsats till detta.
Precis när mötet höll på att avslutas blev våra kamrater angripna av en aggresiv och våldsam man och en av våra kamrater blev attackerad fysiskt, vilket ledde till en mindre skada. Mannen, en företagsägare som bor i en stor villa i ett av Stockholms dyraste områden, Saltsjöbaden, avlägsnades snabbt från platsen av våra kamrater och ingen annan kom till skada.
Ju närmare ett generaliserat krig kapitalismen drar oss, desto mer kommer borgarklassens hela maskineri rikta udden mot arbetarrörelsen och kommunisterna, men även andra grupper som inte anpassar sig till kapitalets behov, såsom religösa minoriteter, invandrare och queerpersoner.
Ju mer politikerna, medierna och storföretagen hetsar om krig så kommer vi se fler fascister och reaktionärer, djupt propagandiserade och vilseledda människor, agera ut mot oss kommunister. Men vi är inte rädda för att vi vet redan vilka kamper som står framför oss. Vår uppgift är precis som våra föregångare som kämpade emot fascismen på 30- och 40-talet, och i deras fotspår förbereder vi oss för den sista striden mot kapitalets diktatur och de reaktionära strömningar den ger upphov till.
Länge leve 9 maj! Länge leve antifascismen! No Pasaran!
Sveriges Kommunistiska Parti Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
80 år sedan triumferade den Sovjetiska Röda Armén i Berlin och andra världskriget hade vunnits i Europa i och med Hitler-fascismens tillintetgörande.
Tiotals miljoner Röda-Armésoldater, partisaner, kommunister och arbetare lade ned sina liv i kampen mot fascismen och i socialismens försvar.
På Östfronten förintade den Sovjetiska Röda Armén 80% av nazisternas styrkor och det sovjetiska folket fick betala det tyngsta priset med över 27 miljoner dödade och ytterligare tiomiljontals skadade.
I hela Europa organiserade de antifascistiska motståndsrörelserna, med kommunisterna i spetsen, i partisanförband, sabotageaktioner och beväpnade uppror som sargade nazismens ryggrad och banade väg för Röda Arméns slutgiltiga seger i Berlin.
Efter segern tog Sovjetunionen och de nybildade socialistiska republikerna i Östeuropa tag i de kvarlevande fascisterna i öst och stampade ut dem och förde dem till rätta. I Väst genomförde borgarklassen istället en systematisk rehabilitering av fascisterna för att säkra deras lojalitet i det kalla kriget. Operation Paperclip tog över nazistiska vetenskapsmän och militärer till USA, medan Västtyskland under allierad övervakning lät tidiga nazister återta maktpositioner i stat, ekonomi och militär.
NATO bildades som en imperialistisk allians mot socialismen och inkluderade tidigare fascistiska samarbetspartners, vilket cementerade en kontinuitet mellan fascismen och den västerländska kapitalismens anti-kommunistiska politik. Genom Stay-behind-nätverk som Operation Gladio underhöll NATO hemliga fascistiska celler i hela Europa. Dessa terrororganisationer, bestående av gamla nazister och fascistiska militärer, stod bakom bombdåd och av mördandet av kommunister och fackliga aktivister – allt med stöd av USA och dess allierade.
Fascismen var ingen historisk olyckshändelse, utan ett direkt resultat av imperialismens inre motsättningar, kapitalismens kris och bourgeoisins desperation att kväsa arbetarrörelsens ökade militans och mobilisering. När monopolkapitalet inte längre kan behärska klasskampen genom parlamentarism, tar den till fascismens terror för att krossa fackföreningar, kommunistpartier och arbetarrörelsen. Hitler och Mussolini var inget mer än borgarklassens vapen, finansierade av monopolkapitalet för att säkerställa exploateringens fortsatta existens. I takt med att de imperialistiska motsättningarna ökar i vår samtid, med risken för ett generalisterat krig, kommer vi återigen se fascismens fulla återvändo på den politiska arenan.
SKP och SKU hedrar de heroiska röda armésoldaterna och kommunistledda partisanerna som lade ned sina liv i kampen mot fascismen och bar det tyngsta lasset och nu när Europas borgarklass återigen rustar upp inför nästa imperialistiska storkrig, lovar vi att bedriva vidare kampen imperialismen och fascismen.
I Ernest Hemingways ord konstaterar vi: Den som älskar frihet har en sådan skuld till Röda Armén att den aldrig kan återbetalas.
Leve den Sovjetiska Röda Arméns heroiska seger!
Leve hjältarna och martyrerna i den anti-fascistiska motståndskampen!
Leve socialismen-kommunismen!
Sveriges Kommunistiska Parti Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund har gjort ett gemensamt 1 maj-uttalande. Läs det nedan och se hur kommunisterna uppmärksammar arbetarrörelsens internationella kampdag!
De senaste åren har våra liv kastats om och invanda mönster har ritats om. Pandemin visade oss hur kapitalet inte tvekade att gå över lik för att säkra sina profiter och de senaste årens imperialistiska krig och ökande motsättningar har drivit priserna på mat och andra livsnödvändigheter i taket.
Om inget annat, så har de senaste åren visat oss hur omänskligt det kapitalistiska systemet är, hur all politik alltid är politik med udden riktad mot det arbetande folket. Ingen lindring fanns att få för vanliga människor, vare sig under pandemin eller i och med den skenande inflationen, medan kapitalet skar guld med täljkniv.
Talande för situationen är arbetslösheten, som i början av året nådde höjder den inte nått på väldigt länge – över 10 procent av den svenska arbetande befolkningen saknade ett arbete att gå till. Det är långt över en halv miljon arbetare, som förvägras en grundläggande säkerhet och trygghet.
När vi nu återigen närmar oss 1 maj kan vi dessutom observera skärpta motsättningar inom hela det imperialistiska systemet. Kriget i Ukraina mattas inte av medan Mellanöstern återigen står i brand, där terrorstaten Israel står i centrum.
En allt aggressivare handelspolitik från amerikanskt håll signalerar också att konkurrensen hårdnar. De nya tullarna riktar sig mot imperialistiska konkurrenter över hela världen, som i sin tur svarar på sitt eget sätt, eller rakt av ger igen med samma mynt.
Det är dock inte bara vi som förstår vartåt det barkar, utan det gör världens alla kapitalister också – upprustningen som nu pågår har världen inte sett på decennier och det är inget annat än förberedelsen för den logiska följden av den kapitalistiska konkurrensen. Världens kapitalister förbereder sig på ett nytt omfördelningskrig, som världens arbetande folk kommer att få utkämpa och lida för.
Utvecklingen är skrämmande men det är samtidigt den logiska slutpunkten i den kapitalistiska utvecklingen där konkurrensen kapitalisterna emellan driver dem att till slut med våld ta av varandra. Det betyder att det enbart finns en lösning på problemet. Det finns en räddning och ett hopp.
Det hoppet är socialismen. Räddningen är ett helt annat ekonomiskt system, som eliminerar konkurrensen mellan enskilda kapital och där ekonomin är planerad efter människornas behov. Kriget är bara oundvikligt under kapitalismen, under socialismen blir det historia; freden är en illusion under kapitalismen, under socialismen blir den verklighet.
När kommunisterna går ut på gator och torg på 1 maj gör vi det i förvissningen om att vi står på framtidens sida och att socialismen är den enda lösningen för mänskligheten. Därför fortsätter vi också att arbeta och att kämpa och vi uppmanar också dig som läser detta att göra det samma – anslut dig till kommunisterna och kämpa med oss, för socialismen och framtiden!
Kommunisterna samlas i år i landets tre största städer:
Stockholm, Södermalmstorg klockan 11.30 – 12.30
Göteborg, Järntorget 10.00 – 14.00
Malmö, Triangeln 12.00 – 13.00
På en rad andra orter träffas kommunisterna för att dela ut flygblad och hålla informationsbord på olika platser.
Sveriges Kommunistiska Parti Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
Sveriges Kommunistiska Parti och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund fördömer skarpt den turkiska statens våldsamma och brutala förtryck av den turkiska arbetarklassen under de senaste veckorna. Staten har genom sina repressiva apparater attackerat och arresterat demonstranter och journalister en masse.
Vi uttrycker vår starkaste solidaritet med våra kamrater och vänner i TKP och TKG som upplever detta förtryck på nära håll i demonstrationernas frontlinjer, tillsammans med den bredare arbetarklassen.
Vi står vid er sida. Vi kräver frihet för dem som har gripits, såväl kamrater som demonstranter och journalister.
Sveriges Kommunistiska Parti Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund
MÄNS VÅLD MOT KVINNOR Mäns våld mot kvinnor är ett av patriarkatets och kapitalismens mest brutala uttryck. Det är ingen tillfällighet, ingen individuell brist, utan ett systematiskt vapen som används för att hålla kvinnor i underordning. Från det borgerliga äktenskapet till pornografiindustrin, från arbetsmarknadens sexism till det statliga rättsväsendets ointresse för kvinnors lidande – allt är en del av samma system. Detta våld kan inte bekämpas genom reformer eller symbolpolitik, det måste rötas ut vid sin kärna genom revolution.
Våldet mot kvinnor är en central del av den kapitalistiska ordningen. Det kapitalistiska systemet har format sociala och ekonomiska strukturer där män skolas in i en roll som förtryckare och kvinnor i en roll som förtryckta. Våldet är inte en slumpmässig företeelse, utan en systematisk disciplinering som bevarar kvinnans underordning och hindrar henne från att ta sin plats som revolutionär kraft.
I hela den kapitalistiska världen, genomsyras samhället av en ordning där kvinnors arbete utnyttjas och deras kroppar exploateras. Mäns våld mot kvinnor är inte en privat fråga, utan en funktionell del av kapitalets maktstruktur. Arbetarmäns våld mot arbetarkvinnor är ett uttryck för en socialisering där mannen uppfostras till att se kvinnan som sin egendom, och där hans frustration över det kapitalistiska systemets orättvisor kanaliseras nedåt – mot kvinnorna i hans närhet – istället för uppåt mot de verkliga förtryckarna, borgarklassen och kapitalisterna.
Det svenska rättsväsendet agerar inte som en skyddsmur för utsatta kvinnor, utan som en garant för systemets fortlevnad. Domstolar dömer lindrigt I våldtäktsmål, polisen ser mellan fingrarna när kvinnor larmar om hot och våld, och politiken nöjer sig med symboliska reformer som inte rubbar de grundläggande maktstrukturerna. På arbetsmarknaden upprätthålls samma ordning: män får högre löner, mer arbetsrättsligt skydd och fler karriärmöjligheter, medan kvinnor hålls fast i prekära anställningar och lågbetalda yrken inom vård och omsorg – sektorer som är avgörande för kapitalismens reproduktion men där arbetet ständigt nedvärderas.
Den borgerliga ideologin, medierna och den politiska apparaten understödjer detta system genom att individualisera problemet. Vi får höra att våldet handlar om enskilda mäns psykiska ohälsa, om brist på jämställdhetspolicyer, om attitydproblem som kan lösas med utbildningskampanjer. Men allt detta är dimridåer. Det handlar inte enbart om att uppfostra ”bättre män” inom det nuvarande systemet – det handlar om att krossa det system som skapar förtryck och exploatering.
Våldet mot kvinnor är en global epidemi, men det är också ett systematiskt vapen som används för att upprätthålla den kapitalistiska och könsbaserade maktordningen. I Sverige anmäls över 30 000 fall av misshandel mot kvinnor varje år, men mörkertalet är enormt. Endast en bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande domar, och när de gör det är straffen låga, signalerande att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse i den borgerliga rättsstaten. Världshälsoorganisationen rapporterar att en av tre kvinnor globalt utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid – men detta är endast det våld som registreras, det våld som dokumenteras. Den verkliga siffran är långt högre, eftersom kvinnor som befinner sig I ekonomiskt utsatta positioner, kvinnor i arbetslivets skuggsektorer och kvinnor i krigszoner sällan kan vända sig till rättsväsendet för skydd eller rättvisa.
Statens svar på denna kris är försumligt. Polismyndigheten tar inte kvinnors anmälningar på allvar, domstolar frikänner förövare genom att skylla på bristande bevis, och politiken erbjuder endast kosmetiska reformer som inte rör den grundläggande maktstrukturen. Samhället är konstruerat för att skydda de som utövar våld, inte de som utsätts för det. Detta är ingen slump. Kapitalismen har inget intresse av att befria kvinnan från våld, eftersom våldet är en del av det system som håller henne i ekonomiskt och socialt beroende.
Våldet slår inte ens mot ”bara” kvinnor – det drabbar alla som bryter mot kapitalismens patriarkala genusordning. Kvinnor, men även alla queerpersoner, som; Transpersoner, icke-binära och homosexuella; utsätts för hot, misshandel och mord, både av individer och av statliga institutioner. När en transkvinna misshandlas till döds på öppen gata, när en homosexuell arbetare hotas till tystnad, är det samma system som bär ansvaret – ett system som inte tolererar avvikelser från den genussegregerade ordningen, eftersom denna ordning är grundläggande för kapitalismens stabilitet.
Patriarkalt våld, statligt våld, ekonomiskt våld – allt är delar av samma mekanism. Så länge kapitalismen består, kommer kvinnors kroppar, liv och frihet att vara dess offer. Den borgerliga staten har ingen lösning, den är en del av problemet. Endast genom en socialistisk revolution kan vi bryta detta mönster, endast genom att störta systemet kan vi bygga en värld där våld inte längre är en grundläggande maktstruktur. Kvinnors säkerhet, transpersoners rättigheter, arbetarklassens frigörelse – allt detta hänger samman, och det kan endast vinnas genom en organiserad, revolutionär kamp.
DE BORGERLIGA KRIGEN OCH KVINNOFÖRTRYCKET GÅR HAND I HAND Kapitalismens hunger efter resurser och kontroll har alltid slagit hårdast mot de mest utsatta. Kvinnor är inte bara de första offren i imperialistiska krig, de är även måltavlor för den systematiska exploatering som följer I vinstintressets spår. Våldtäkter används som krigsstrategi, kvinnor förslavas i konfliktzoner och flyktingläger förvandlas till arenor för sexhandel och exploatering. Den kapitalistiska staten finansierar och understödjer dessa brott genom sin vapenhandel, sina ekonomiska sanktioner och sin direkta inblandning i konflikter.
I varje imperialistisk konflikt ser vi hur den militära taktiken bygger på att ingjuta skräck och dominans över kvinnorna i befolkningen. Massvåldtäkter, kidnappningar och systematiska övergrepp är inte ”tragiska konsekvenser” av krig – de är en del av krigföringen. Kvinnor används som slagfält, deras kroppar blir troféer i männens strider, och deras rätt till frihet förintas i den systematiska terrorn.
Det handlar om mer än enskilda fall av soldaters brutalitet – det handlar om en strategisk användning av våld för att demoralisera och kuva en hel befolkning. Våldtäkter används som vapen i varje konflikt, från Balkan och Rwanda till Ukraina och Palestina. Genom att attackera kvinnorna angriper de hela det samhälle de tillhör, bryter ner dess motståndskraft och skapar en generation av överlevare vars trauma tjänar ockupationsmakten eller den imperialistiska härskaren.
Därför är kampen mot krigen också en kamp för kvinnors frigörelse. Så länge kapitalismen och imperialismen får existera, kommer kvinnor att vara dess främsta offer. Endast genom en revolutionär rörelse, där kvinnor och män I arbetarklassen förenas i kampen mot kapitalet och dess krig, kan vi krossa de strukturer som skapar förtryck, splittring och terror. En värld utan imperialism är en värld där kvinnan kan stå som en jämlike – men den världen kan endast uppnås genom socialismen-kommunismen.
REVOLUTIONEN TILLHÖR KVINNAN! Kvinnokampen är inte en bisak inom arbetarrörelsen, den är en av dess främsta strider. Varje revolution som förts i folkets namn har haft kvinnor i sina ränker, från de röda partisanerna till de modiga arbetarkvinnorna I fackföreningskampen. Kvinnan kan aldrig bli fri i ett samhälle styrt av profitintressen, och arbetarklassen kan aldrig segra utan kvinnornas fulla deltagande!
Kommunismen har alltid varit kvinnornas kamp. De första socialistiska rörelserna insåg att kvinnans frigörelse var en ofrånkomlig del av klasskampen, och där kapitalismen sökte binda kvinnan vid hemmet, vid familjens och produktionslivets skuggor, såg kommunismen en stridskamrat, en revolutionär ledare, en jämlike i kampen för en ny värld. Det var ingen tillfällighet att kvinnorna strömmade till de kommunistiska partierna I större antal än till någon annan politisk rörelse. Det var ingen tillfällighet att de mest avancerade formerna av kvinnors organisering alltid återfanns i de revolutionära leden. Kommunismen har aldrig förringat kvinnans roll – den har upphöjt den, gett den makt, gett den medvetande, gett den plats på barrikaderna.
När det kapitalistiska samhället talar om kvinnors rättigheter gör det så på ett sätt som är ytligt och urholkat. De säger att kvinnor ska få möjlighet att arbeta, men de erbjuder bara underbetalda och osäkra jobb – och detta är ingen slump. De lågbetalda yrkena för kvinnor är sådana för att de historiskt varit vigda åt kvinnorna, där förväntningen har varit att kvinnor ska utföra samhällsbärande arbete så gott som gratis. Omsorg, vård, utbildning, städning – alla dessa arbetsområden har sitt ursprung i att
kvinnor förväntades sköta dessa sysslor i hemmet utan ersättning. När kapitalismen sedan drog in dessa funktioner i den formella ekonomin, gjordes det med samma synsätt: kvinnors arbete är något naturligt, något som kan underbetalas, något som kan tas för givet.
Historien vittnar om detta. Det var de kommunistiska kvinnorna som drev fram de mest avgörande segrarna för kvinnors rättigheter. I Sovjetunionen genomfördes omfattande reformer för kvinnors frigörelse: rätt till utbildning, till arbete, till reproduktiv hälsa, till delaktighet i den politiska och militära kampen. I Spanien stred de republikanska kvinnorna I frontlinjen mot fascismen, i Vietnam bar kvinnorna vapen och byggde upp den revolutionära infrastrukturen, i Kina krossade kvinnor fotbojorna från feodalismen och reste sig som jämlikar i befrielsekriget. Kvinnorna ledde strejker, organiserade sig i fabrikerna, tog makten i lokala råd och visade att deras plats var i kampen – inte som understöd, utan som ledare och förtrupp.
Historien har visat att de främsta kvinnoförkämparna har stått sida vid sida med den revolutionära rörelsen. Från Clara Zetkin, som var en av de första att förena kvinnokampen med den marxistiska klasskampen, till Rosa Luxemburg, vars analys av imperialismen och kapitalismen fortfarande är en vägledning för revolutionärer idag. Kata Dalström, som outtröttligt kämpade för kvinnors rättigheter i Sverige, insåg att kvinnans frigörelse endast kunde vinnas genom socialismens seger. Nadezjda Krupskaja, en av den sovjetiska revolutionens mest inflytelserika organisatörer, arbetade för att kvinnor skulle få utbildning, delta i produktionen och befria sig från den borgerliga familjestrukturen.
Ingen av dessa kvinnor såg kampen för kvinnans frigörelse som åtskild från klasskampen – de såg den som en integrerad del av den revolutionära processen. De förstod att kapitalismen inte bara exploaterade kvinnans arbete, utan också hennes kropp, hennes intellekt och hennes frihet. De vägrade acceptera borgerlig feminism, som endast syftade till att ge några få kvinnor plats i kapitalismens toppskikt, utan kämpade istället för hela arbetarklassens och kvinnornas befrielse.
Kvinnor har aldrig varit passiva åskådare i revolutionen – de har varit dess drivkraft, dess strategiska ledare, dess teoretiker och dess kämpar. Den kommunistiska rörelsen har alltid lyft fram kvinnors kamp, inte som en separat fråga, utan som en central del av den revolutionära kampen. Och det är endast genom en fortsatt organisering av kvinnor inom den marxistleninistiska rörelsen som vi kan uppnå verklig befrielse. Kvinnokampen måste vara revolutionär – och endast genom revolutionen kan kvinnan bli fri!
Dela detta:
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.
