
MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
Mäns våld mot kvinnor är ett av patriarkatets och kapitalismens mest brutala uttryck. Det är ingen tillfällighet, ingen individuell brist, utan ett systematiskt vapen som används för att hålla kvinnor i underordning. Från det borgerliga äktenskapet till pornografiindustrin, från arbetsmarknadens sexism till det statliga rättsväsendets ointresse för kvinnors lidande – allt är en del av samma system. Detta våld kan inte bekämpas genom reformer eller symbolpolitik, det måste rötas ut vid sin kärna genom revolution.
Våldet mot kvinnor är en central del av den kapitalistiska ordningen. Det kapitalistiska systemet har format sociala och ekonomiska strukturer där män skolas in i en roll som förtryckare och kvinnor i en roll som förtryckta. Våldet är inte en slumpmässig företeelse, utan en systematisk disciplinering som bevarar kvinnans underordning och hindrar henne från att ta sin plats som revolutionär kraft.
I hela den kapitalistiska världen, genomsyras samhället av en ordning där kvinnors arbete utnyttjas och deras kroppar exploateras. Mäns våld mot kvinnor är inte en privat fråga, utan en funktionell del av kapitalets maktstruktur. Arbetarmäns våld mot arbetarkvinnor är ett uttryck för en socialisering där mannen uppfostras till att se kvinnan som sin egendom, och där hans frustration över det kapitalistiska systemets orättvisor kanaliseras nedåt – mot kvinnorna i hans närhet – istället för uppåt mot de verkliga förtryckarna, borgarklassen och kapitalisterna.
Det svenska rättsväsendet agerar inte som en skyddsmur för utsatta kvinnor, utan som en garant för systemets fortlevnad. Domstolar dömer lindrigt I våldtäktsmål, polisen ser mellan fingrarna när kvinnor larmar om hot och våld, och politiken nöjer sig med symboliska reformer som inte rubbar de grundläggande maktstrukturerna. På arbetsmarknaden upprätthålls samma ordning: män får högre löner, mer arbetsrättsligt skydd och fler karriärmöjligheter, medan kvinnor hålls fast i prekära anställningar och lågbetalda yrken inom vård och omsorg – sektorer som är avgörande för kapitalismens reproduktion men där arbetet ständigt nedvärderas.
Den borgerliga ideologin, medierna och den politiska apparaten understödjer detta system genom att individualisera problemet. Vi får höra att våldet handlar om enskilda mäns psykiska ohälsa, om brist på jämställdhetspolicyer, om attitydproblem som kan lösas med utbildningskampanjer. Men allt detta är dimridåer. Det handlar inte enbart om att uppfostra ”bättre män” inom det nuvarande systemet – det handlar om att krossa det system som skapar förtryck och exploatering.
Våldet mot kvinnor är en global epidemi, men det är också ett systematiskt vapen som används för att upprätthålla den kapitalistiska och könsbaserade maktordningen. I Sverige anmäls över 30 000 fall av misshandel mot kvinnor varje år, men mörkertalet är enormt. Endast en bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande domar, och när de gör det är straffen låga, signalerande att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse i den borgerliga rättsstaten. Världshälsoorganisationen rapporterar att en av tre kvinnor globalt utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid – men detta är endast det våld som registreras, det våld som dokumenteras. Den verkliga siffran är långt högre, eftersom kvinnor som befinner sig I ekonomiskt utsatta positioner, kvinnor i arbetslivets skuggsektorer och kvinnor i krigszoner sällan kan vända sig till rättsväsendet för skydd eller rättvisa.
Statens svar på denna kris är försumligt. Polismyndigheten tar inte kvinnors anmälningar på allvar, domstolar frikänner förövare genom att skylla på bristande bevis, och politiken erbjuder endast kosmetiska reformer som inte rör den grundläggande maktstrukturen. Samhället är konstruerat för att skydda de som utövar våld, inte de som utsätts för det. Detta är ingen slump. Kapitalismen har inget intresse av att befria kvinnan från våld, eftersom våldet är en del av det system som håller henne i ekonomiskt och socialt beroende.
Våldet slår inte ens mot ”bara” kvinnor – det drabbar alla som bryter mot kapitalismens patriarkala genusordning. Kvinnor, men även alla queerpersoner, som; Transpersoner, icke-binära och homosexuella; utsätts för hot, misshandel och mord, både av individer och av statliga institutioner. När en transkvinna misshandlas till döds på öppen gata, när en homosexuell arbetare hotas till tystnad, är det samma system som bär ansvaret – ett system som inte tolererar avvikelser från den genussegregerade ordningen, eftersom denna ordning är grundläggande för kapitalismens stabilitet.
Patriarkalt våld, statligt våld, ekonomiskt våld – allt är delar av samma mekanism. Så länge kapitalismen består, kommer kvinnors kroppar, liv och frihet att vara dess offer. Den borgerliga staten har ingen lösning, den är en del av problemet. Endast genom en socialistisk revolution kan vi bryta detta mönster, endast genom att störta systemet kan vi bygga en värld där våld inte längre är en grundläggande maktstruktur. Kvinnors säkerhet, transpersoners rättigheter, arbetarklassens frigörelse – allt detta hänger samman, och det kan endast vinnas genom en organiserad, revolutionär kamp.
DE BORGERLIGA KRIGEN OCH KVINNOFÖRTRYCKET GÅR HAND I HAND
Kapitalismens hunger efter resurser och kontroll har alltid slagit hårdast mot de mest utsatta. Kvinnor är inte bara de första offren i imperialistiska krig, de är även måltavlor för den systematiska exploatering som följer I vinstintressets spår. Våldtäkter används som krigsstrategi, kvinnor förslavas i konfliktzoner och flyktingläger förvandlas till arenor för sexhandel och exploatering. Den kapitalistiska staten finansierar och understödjer dessa brott genom sin vapenhandel, sina ekonomiska sanktioner och sin direkta inblandning i konflikter.
I varje imperialistisk konflikt ser vi hur den militära taktiken bygger på att ingjuta skräck och dominans över kvinnorna i befolkningen. Massvåldtäkter, kidnappningar och systematiska övergrepp är inte ”tragiska konsekvenser” av krig – de är en del av krigföringen. Kvinnor används som slagfält, deras kroppar blir troféer i männens strider, och deras rätt till frihet förintas i den systematiska terrorn.
Det handlar om mer än enskilda fall av soldaters brutalitet – det handlar om en strategisk användning av våld för att demoralisera och kuva en hel befolkning. Våldtäkter används som vapen i varje konflikt, från Balkan och Rwanda till Ukraina och Palestina. Genom att attackera kvinnorna angriper de hela det samhälle de tillhör, bryter ner dess motståndskraft och skapar en generation av överlevare vars trauma tjänar ockupationsmakten eller den imperialistiska härskaren.
Därför är kampen mot krigen också en kamp för kvinnors frigörelse. Så länge kapitalismen och imperialismen får existera, kommer kvinnor att vara dess främsta offer. Endast genom en revolutionär rörelse, där kvinnor och män I arbetarklassen förenas i kampen mot kapitalet och dess krig, kan vi krossa de strukturer som skapar förtryck, splittring och terror. En värld utan imperialism är en värld där kvinnan kan stå som en jämlike – men den världen kan endast uppnås genom socialismen-kommunismen.
REVOLUTIONEN TILLHÖR KVINNAN!
Kvinnokampen är inte en bisak inom arbetarrörelsen, den är en av dess främsta strider. Varje revolution som förts i folkets namn har haft kvinnor i sina ränker, från de röda partisanerna till de modiga arbetarkvinnorna I fackföreningskampen. Kvinnan kan aldrig bli fri i ett samhälle styrt av profitintressen, och arbetarklassen kan aldrig segra utan kvinnornas fulla deltagande!
Kommunismen har alltid varit kvinnornas kamp. De första socialistiska rörelserna insåg att kvinnans frigörelse var en ofrånkomlig del av klasskampen, och där kapitalismen sökte binda kvinnan vid hemmet, vid familjens och produktionslivets skuggor, såg kommunismen en stridskamrat, en revolutionär ledare, en jämlike i kampen för en ny värld. Det var ingen tillfällighet att kvinnorna strömmade till de kommunistiska partierna I större antal än till någon annan politisk rörelse. Det var ingen tillfällighet att de mest avancerade formerna av kvinnors organisering alltid återfanns i de revolutionära leden. Kommunismen har aldrig förringat kvinnans roll – den har upphöjt den, gett den makt, gett den medvetande, gett den plats på barrikaderna.
När det kapitalistiska samhället talar om kvinnors rättigheter gör det så på ett sätt som är ytligt och urholkat. De säger att kvinnor ska få möjlighet att arbeta, men de erbjuder bara underbetalda och osäkra jobb – och detta är ingen slump. De lågbetalda yrkena för kvinnor är sådana för att de historiskt varit vigda åt kvinnorna, där förväntningen har varit att kvinnor ska utföra samhällsbärande arbete så gott som gratis. Omsorg, vård, utbildning, städning – alla dessa arbetsområden har sitt ursprung i att
kvinnor förväntades sköta dessa sysslor i hemmet utan ersättning. När kapitalismen sedan drog in dessa funktioner i den formella ekonomin, gjordes det med samma synsätt: kvinnors arbete är något naturligt, något som kan underbetalas, något som kan tas för givet.
Historien vittnar om detta. Det var de kommunistiska kvinnorna som drev fram de mest avgörande segrarna för kvinnors rättigheter. I Sovjetunionen genomfördes omfattande reformer för kvinnors frigörelse: rätt till utbildning, till arbete, till reproduktiv hälsa, till delaktighet i den politiska och militära kampen. I Spanien stred de republikanska kvinnorna I frontlinjen mot fascismen, i Vietnam bar kvinnorna vapen och byggde upp den revolutionära infrastrukturen, i Kina krossade kvinnor fotbojorna från feodalismen och reste sig som jämlikar i befrielsekriget. Kvinnorna ledde strejker, organiserade sig i fabrikerna, tog makten i lokala råd och visade att deras plats var i kampen – inte som understöd, utan som ledare och förtrupp.
Historien har visat att de främsta kvinnoförkämparna har stått sida vid sida med den revolutionära rörelsen. Från Clara Zetkin, som var en av de första att förena kvinnokampen med den marxistiska klasskampen, till Rosa Luxemburg, vars analys av imperialismen och kapitalismen fortfarande är en vägledning för revolutionärer idag. Kata Dalström, som outtröttligt kämpade för kvinnors rättigheter i Sverige, insåg att kvinnans frigörelse endast kunde vinnas genom socialismens seger. Nadezjda Krupskaja, en av den sovjetiska revolutionens mest inflytelserika organisatörer, arbetade för att kvinnor skulle få utbildning, delta i produktionen och befria sig från den borgerliga familjestrukturen.
Ingen av dessa kvinnor såg kampen för kvinnans frigörelse som åtskild från klasskampen – de såg den som en integrerad del av den revolutionära processen. De förstod att kapitalismen inte bara exploaterade kvinnans arbete, utan också hennes kropp, hennes intellekt och hennes frihet. De vägrade acceptera borgerlig feminism, som endast syftade till att ge några få kvinnor plats i kapitalismens toppskikt, utan kämpade istället för hela arbetarklassens och kvinnornas befrielse.
Kvinnor har aldrig varit passiva åskådare i revolutionen – de har varit dess drivkraft, dess strategiska ledare, dess teoretiker och dess kämpar. Den kommunistiska rörelsen har alltid lyft fram kvinnors kamp, inte som en separat fråga, utan som en central del av den revolutionära kampen. Och det är endast genom en fortsatt organisering av kvinnor inom den marxistleninistiska rörelsen som vi kan uppnå verklig befrielse. Kvinnokampen måste vara revolutionär – och endast genom revolutionen kan kvinnan bli fri!








