MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
Mäns våld mot kvinnor är ett av patriarkatets och kapitalismens mest brutala uttryck. Det är ingen tillfällighet, ingen individuell brist, utan ett systematiskt vapen som används för att hålla kvinnor i underordning. Från det borgerliga äktenskapet till pornografiindustrin, från arbetsmarknadens sexism till det statliga rättsväsendets ointresse för kvinnors lidande – allt är en del av samma system. Detta våld kan inte bekämpas genom reformer eller symbolpolitik, det måste rötas ut vid sin kärna genom revolution.

Våldet mot kvinnor är en central del av den kapitalistiska ordningen. Det kapitalistiska systemet har format sociala och ekonomiska strukturer där män skolas in i en roll som förtryckare och kvinnor i en roll som förtryckta. Våldet är inte en slumpmässig företeelse, utan en systematisk disciplinering som bevarar kvinnans underordning och hindrar henne från att ta sin plats som revolutionär kraft.

I hela den kapitalistiska världen, genomsyras samhället av en ordning där kvinnors arbete utnyttjas och deras kroppar exploateras. Mäns våld mot kvinnor är inte en privat fråga, utan en funktionell del av kapitalets maktstruktur. Arbetarmäns våld mot arbetarkvinnor är ett uttryck för en socialisering där mannen uppfostras till att se kvinnan som sin egendom, och där hans frustration över det kapitalistiska systemets orättvisor kanaliseras nedåt – mot kvinnorna i hans närhet – istället för uppåt mot de verkliga förtryckarna, borgarklassen och kapitalisterna.

Det svenska rättsväsendet agerar inte som en skyddsmur för utsatta kvinnor, utan som en garant för systemets fortlevnad. Domstolar dömer lindrigt I våldtäktsmål, polisen ser mellan fingrarna när kvinnor larmar om hot och våld, och politiken nöjer sig med symboliska reformer som inte rubbar de grundläggande maktstrukturerna. På arbetsmarknaden upprätthålls samma ordning: män får högre löner, mer arbetsrättsligt skydd och fler karriärmöjligheter, medan kvinnor hålls fast i prekära anställningar och lågbetalda yrken inom vård och omsorg – sektorer som är avgörande för kapitalismens reproduktion men där arbetet ständigt nedvärderas.

Den borgerliga ideologin, medierna och den politiska apparaten understödjer detta system genom att individualisera problemet. Vi får höra att våldet handlar om enskilda mäns psykiska ohälsa, om brist på jämställdhetspolicyer, om attitydproblem som kan lösas med utbildningskampanjer. Men allt detta är dimridåer. Det handlar inte enbart om att uppfostra ”bättre män” inom det nuvarande systemet – det handlar om att krossa det system som skapar förtryck och exploatering.

Våldet mot kvinnor är en global epidemi, men det är också ett systematiskt vapen som används för att upprätthålla den kapitalistiska och könsbaserade maktordningen. I Sverige anmäls över 30 000 fall av misshandel mot kvinnor varje år, men mörkertalet är enormt. Endast en bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande domar, och när de gör det är straffen låga, signalerande att kvinnors säkerhet är av underordnad betydelse i den borgerliga rättsstaten. Världshälsoorganisationen rapporterar att en av tre kvinnor globalt utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid – men detta är endast det våld som registreras, det våld som dokumenteras. Den verkliga siffran är långt högre, eftersom kvinnor som befinner sig I ekonomiskt utsatta positioner, kvinnor i arbetslivets skuggsektorer och kvinnor i krigszoner sällan kan vända sig till rättsväsendet för skydd eller rättvisa.

Statens svar på denna kris är försumligt. Polismyndigheten tar inte kvinnors anmälningar på allvar, domstolar frikänner förövare genom att skylla på bristande bevis, och politiken erbjuder endast kosmetiska reformer som inte rör den grundläggande maktstrukturen. Samhället är konstruerat för att skydda de som utövar våld, inte de som utsätts för det. Detta är ingen slump. Kapitalismen har inget intresse av att befria kvinnan från våld, eftersom våldet är en del av det system som håller henne i ekonomiskt och socialt beroende.

Våldet slår inte ens mot ”bara” kvinnor – det drabbar alla som bryter mot kapitalismens patriarkala genusordning. Kvinnor, men även alla queerpersoner, som; Transpersoner, icke-binära och homosexuella; utsätts för hot, misshandel och mord, både av individer och av statliga institutioner. När en transkvinna misshandlas till döds på öppen gata, när en homosexuell arbetare hotas till tystnad, är det samma system som bär ansvaret – ett system som inte tolererar avvikelser från den genussegregerade ordningen, eftersom denna ordning är grundläggande för kapitalismens stabilitet.

Patriarkalt våld, statligt våld, ekonomiskt våld – allt är delar av samma mekanism. Så länge kapitalismen består, kommer kvinnors kroppar, liv och frihet att vara dess offer. Den borgerliga staten har ingen lösning, den är en del av problemet. Endast genom en socialistisk revolution kan vi bryta detta mönster, endast genom att störta systemet kan vi bygga en värld där våld inte längre är en grundläggande maktstruktur. Kvinnors säkerhet, transpersoners rättigheter, arbetarklassens frigörelse – allt detta hänger samman, och det kan endast vinnas genom en organiserad, revolutionär kamp.

DE BORGERLIGA KRIGEN OCH KVINNOFÖRTRYCKET GÅR HAND I HAND
Kapitalismens hunger efter resurser och kontroll har alltid slagit hårdast mot de mest utsatta. Kvinnor är inte bara de första offren i imperialistiska krig, de är även måltavlor för den systematiska exploatering som följer I vinstintressets spår. Våldtäkter används som krigsstrategi, kvinnor förslavas i konfliktzoner och flyktingläger förvandlas till arenor för sexhandel och exploatering. Den kapitalistiska staten finansierar och understödjer dessa brott genom sin vapenhandel, sina ekonomiska sanktioner och sin direkta inblandning i konflikter.

I varje imperialistisk konflikt ser vi hur den militära taktiken bygger på att ingjuta skräck och dominans över kvinnorna i befolkningen. Massvåldtäkter, kidnappningar och systematiska övergrepp är inte ”tragiska konsekvenser” av krig – de är en del av krigföringen. Kvinnor används som slagfält, deras kroppar blir troféer i männens strider, och deras rätt till frihet förintas i den systematiska terrorn.

Det handlar om mer än enskilda fall av soldaters brutalitet – det handlar om en strategisk användning av våld för att demoralisera och kuva en hel befolkning. Våldtäkter används som vapen i varje konflikt, från Balkan och Rwanda till Ukraina och Palestina. Genom att attackera kvinnorna angriper de hela det samhälle de tillhör, bryter ner dess motståndskraft och skapar en generation av överlevare vars trauma tjänar ockupationsmakten eller den imperialistiska härskaren.

Därför är kampen mot krigen också en kamp för kvinnors frigörelse. Så länge kapitalismen och imperialismen får existera, kommer kvinnor att vara dess främsta offer. Endast genom en revolutionär rörelse, där kvinnor och män I arbetarklassen förenas i kampen mot kapitalet och dess krig, kan vi krossa de strukturer som skapar förtryck, splittring och terror. En värld utan imperialism är en värld där kvinnan kan stå som en jämlike – men den världen kan endast uppnås genom socialismen-kommunismen.

REVOLUTIONEN TILLHÖR KVINNAN!
Kvinnokampen är inte en bisak inom arbetarrörelsen, den är en av dess främsta strider. Varje revolution som förts i folkets namn har haft kvinnor i sina ränker, från de röda partisanerna till de modiga arbetarkvinnorna I fackföreningskampen. Kvinnan kan aldrig bli fri i ett samhälle styrt av profitintressen, och arbetarklassen kan aldrig segra utan kvinnornas fulla deltagande!

Kommunismen har alltid varit kvinnornas kamp. De första socialistiska rörelserna insåg att kvinnans frigörelse var en ofrånkomlig del av klasskampen, och där kapitalismen sökte binda kvinnan vid hemmet, vid familjens och produktionslivets skuggor, såg kommunismen en stridskamrat, en revolutionär ledare, en jämlike i kampen för en ny värld. Det var ingen tillfällighet att kvinnorna strömmade till de kommunistiska partierna I större antal än till någon annan politisk rörelse. Det var ingen tillfällighet att de mest avancerade formerna av kvinnors organisering alltid återfanns i de revolutionära leden. Kommunismen har aldrig förringat kvinnans roll – den har upphöjt den, gett den makt, gett den medvetande, gett den plats på barrikaderna.

När det kapitalistiska samhället talar om kvinnors rättigheter gör det så på ett sätt som är ytligt och urholkat. De säger att kvinnor ska få möjlighet att arbeta, men de erbjuder bara underbetalda och osäkra jobb – och detta är ingen slump. De lågbetalda yrkena för kvinnor är sådana för att de historiskt varit vigda åt kvinnorna, där förväntningen har varit att kvinnor ska utföra samhällsbärande arbete så gott som gratis. Omsorg, vård, utbildning, städning – alla dessa arbetsområden har sitt ursprung i att

kvinnor förväntades sköta dessa sysslor i hemmet utan ersättning. När kapitalismen sedan drog in dessa funktioner i den formella ekonomin, gjordes det med samma synsätt: kvinnors arbete är något naturligt, något som kan underbetalas, något som kan tas för givet.

Historien vittnar om detta. Det var de kommunistiska kvinnorna som drev fram de mest avgörande segrarna för kvinnors rättigheter. I Sovjetunionen genomfördes omfattande reformer för kvinnors frigörelse: rätt till utbildning, till arbete, till reproduktiv hälsa, till delaktighet i den politiska och militära kampen. I Spanien stred de republikanska kvinnorna I frontlinjen mot fascismen, i Vietnam bar kvinnorna vapen och byggde upp den revolutionära infrastrukturen, i Kina krossade kvinnor fotbojorna från feodalismen och reste sig som jämlikar i befrielsekriget. Kvinnorna ledde strejker, organiserade sig i fabrikerna, tog makten i lokala råd och visade att deras plats var i kampen – inte som understöd, utan som ledare och förtrupp.

Historien har visat att de främsta kvinnoförkämparna har stått sida vid sida med den revolutionära rörelsen. Från Clara Zetkin, som var en av de första att förena kvinnokampen med den marxistiska klasskampen, till Rosa Luxemburg, vars analys av imperialismen och kapitalismen fortfarande är en vägledning för revolutionärer idag. Kata Dalström, som outtröttligt kämpade för kvinnors rättigheter i Sverige, insåg att kvinnans frigörelse endast kunde vinnas genom socialismens seger. Nadezjda Krupskaja, en av den sovjetiska revolutionens mest inflytelserika organisatörer, arbetade för att kvinnor skulle få utbildning, delta i produktionen och befria sig från den borgerliga familjestrukturen.

Ingen av dessa kvinnor såg kampen för kvinnans frigörelse som åtskild från klasskampen – de såg den som en integrerad del av den revolutionära processen. De förstod att kapitalismen inte bara exploaterade kvinnans arbete, utan också hennes kropp, hennes intellekt och hennes frihet. De vägrade acceptera borgerlig feminism, som endast syftade till att ge några få kvinnor plats i kapitalismens toppskikt, utan kämpade istället för hela arbetarklassens och kvinnornas befrielse.

Kvinnor har aldrig varit passiva åskådare i revolutionen – de har varit dess drivkraft, dess strategiska ledare, dess teoretiker och dess kämpar. Den kommunistiska rörelsen har alltid lyft fram kvinnors kamp, inte som en separat fråga, utan som en central del av den revolutionära kampen. Och det är endast genom en fortsatt organisering av kvinnor inom den marxistleninistiska rörelsen som vi kan uppnå verklig befrielse. Kvinnokampen måste vara revolutionär – och endast genom revolutionen kan kvinnan bli fri!

Med alltmer växande kriser och ökade motsättningar inom kapitalismen. Från COVID-19 till Ukrainakriget har ursäkterna om varför priserna går upp snabbare än lönerna ökat drastiskt. Nedskärningar i skola, vård och transportsektorn sker samtidigt som mer pengar allokeras till polis, militär och vapen. Pengarna framställs som ett skydd mot Ryssland och de gängkriminella som hemsöker nyhetsflödet. Dock har monopolföretagen, samtidigt som de ursäktar sig att de behöver höja priserna, dragit in storvinster.

Expansionen av militären gagnar den stora vapenindustrin i Sverige och polisen ser till att storföretagens skadliga intressen skyddas. Idag kan kapitalisterna och deras lakejer i riksdagen agera obehindrat, då det varken finns en enad arbetarklass eller ett kommunistiskt parti stort nog att leda vägen. För att förhindra detta så driver kapitalet just sådana reformer och jargonger. Arbetare ställs mot arbetare.

Under de senaste åren har statens repressiva verktygslåda expanderats drastiskt. Allt från inskränkningar i demonstrationsfriheten, till instiftandet av diverse repressiva lagar som blåljussabotage, visitationszonerna samt polisens allt mer militariserade arsenal. Vi har redan nu sett konsekvenserna av dessa åtgärder, främst i relation till palestinasolidaritetsrörelserna under våren 2024. Där pro-palestinska studenter som runt om i landet upprättat tältläger vid sina universitet, attackerades våldsamt av polisen vid flera tillfällent. Tältlägret i Lund kom att brutalt rivas ner av polisen vid gryningen och de arresterade studenterna fick genomlida kalla celler, avföring och rasism från vakter. 

Alla läger utom ett (den vid Göteborgs universitet), har idag avvecklats. Vid Lund och KTHs läger förekom grovt övervåld från polisen. Samtidigt spelar den borgerliga median den repressiva staten rakt i händerna när de driver vinklade perspektiv mot de som demonstrerar och okritiskt lyfter polisens ord som sanning.  Ett känt exempel på detta var “flaskan som kastades mot ambulans i närområdet” (som i själva verket bara var en blomknopp), här har den nya lagen om blåljussabotage blivit central, både bland media och polisen. Ett annat exempel är bilfascisten i Borås, där polisen karakteriserade det hela som ett tumult och där media nedspelade eller rentav ignorerade vad som egentligen var ett terrorattentat. 

Allt detta synliggör rättigheternas paradox under den borgerliga “demokratin”. Rättigheter har vi gott om, men så fort vi börjar använda oss av dem på sätt som ifrågasätter och gränsar till att hota den borgerliga statens existensberättigande så begränsas de.

Vi i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, genom denna kampanj vill belysa sambandet mellan den statliga repressionen och kapitalismens återkommande kriser, och uttrycker vårt resoluta motstånd mot dessa repressiva inskränkningar. Borgarklassen och dess representanter agerar inte alls så kortsiktigt som man först kan tro när man hör om alla dessa nya lagar och metoder som införs. Även om den blåbruna regeringen håller på att införa en rad repressiva lagar sedan de kom till makten 2022, så är detta helt i linje med vad kapitalet behöver och är således exakt vad vi även hade kunnat förvänta oss från en rödgrön regering.

När de globala distributionskedjorna hotas av ökade motsättningar mellan de imperialistiska blocken (USA-EU-NATO på ena sidan och Ryssland, Kina och övriga BRICS på andra), kommer effekterna av detta märkas av i Sverige precis som alla andra länder. Världen är mer sammankopplad nu än någonsin och den ökade repressionen kan även observeras i Tyskland, Frankrike, USA och en rad andra länder runtom Europa och världen. För att det svenska monopolkapitalet ska kunna konkurrera om marknadsandelar, resurser och transportrutter på en global nivå, behöver den svenska arbetarklassen – som upplever en allt mer odrägligare vardag –  hållas i schack. Det är därför som polisen militariseras, strejkrätten inskränks, och yttrandefriheten begränsas.

Oavsett metod eller verktyg så genomförs detta för att kapitalet, hemma som utomlands, ska kunna stålsätta mot de ökande kriserna. Sprickorna i systemet kommer att spridas i takt med att kriserna och motsättningarna intensifieras och då kommer även repressionen mot arbetarklassen här hemma öka. Därav behovet av en stark och revolutionär kommunistisk organisation som kan organisera arbetarklassens motstånd mot kapitalets allt hårdare attacker. Det är bara på detta sätt som vi kan ta oss igenom denna kommande storm, och bygga en ny och bättre värld i den gamles ställe.

Arbetarklassen är större än kapitalistklassen och deras repression. Om vi står enade har de ingen chans. Så gå därför med i SKU och förena dig med oss i kampen!

I över en månads tid har de heroiska studenterna och arbetarna vid Bangladesh universitet ställt sig upp mot ökande repressiva metoder från landets regering, med syftet att tysta rösterna av människorna som staten påstår sig hämtar sitt existensberättigande ifrån.

Denna maktutövning för att tysta de som reser sig upp genom massarresteringar och brutalt övervåld, har resulterat i statligt sanktionerade mord på över 250 demonstranter. I ett försök att ge eftergifter till demonstranterna har den bangladeshiska högsta domstolen avvecklat kvoteringslagen som var startskottet för demonstrationerna från första början. Som Communist Party of Bangladesh har uttalat sig om, så var detta ett tveeggat svärd, för det innebar också avskaffandet av kvoteringen för kvinnor, minoriteter och handikappade i den offentliga sektorn. Rätten till arbete för marginaliserade grupper i samhället bör inte klumpas ihop tillsammans med kvoteringen som garanterar arbete till samhällets betydligt mer privilegierade grupper. I skrivande stund har landets premiärminister avgått och flytt landet efter att studenterna stormat presidentresidenset, detta visar på kraften till förändring som finns hos massorna.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) uttrycker sin yttersta solidaritet med de som vågat kämpa för en bättre värld, och till minnet av de som gett allt i denna kamp. SKU uttrycker också sitt fulla stöd till våra kamrater i Bangladesh Student Union som modigt kämpar sida vid sida med de andra studenterna. Vi i SKU fördömer enhälligt det brutala våld, morden och repressionen som utövats mot studenterna och alla andra som tagit upp kampen tillsammans vid deras sida.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

I 76 år har det sionistiska Israel utövat våld och kolonisering mot palestinierna och deras land, i 7 månader har Israel drivit ett obarmhärtigt krig, i 7 veckas tid har nu de modiga studenterna vid 9 universitet i Sverige hållit igång kampen och upprätthållit tältlägren. I takt med att lägren växer, tiden går och universitetens illvilja att svara på studenternas krav så kommer kampen att eskalera.

Det vi ser har hänt under de senaste dagarna är historiskt, och en positiv utveckling i kampen för ett fritt Palestina runtom världen. Vi har redan sett ett antal universitet runtom världen bryta kontakten med Israel och rörelsen fortsätter att växa så vi vet att dessa ockupationer har en verklig effekt på lärosäten att upphöra samarbeten med Israeliska företag och institutioner som deltar i det pågående folkmordet.

Lägren är en manifestation för ungdomens kampglöd att förändra världen till det bättre och detta utgör även grunden för Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. Det är kampen kring och för dessa som får det revolutionära medvetandet att växa. Det är bara tillsammans som ungdomarna på universiteten kan nå framgång.

SKU fortsätter att ställa sig bakom studenterna var de än befinner sig, hur länge som det än kommer att behövas. Må universiteten ge vika för studenternas krav, må annars lägren bestå och universiteten förtvina.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Vi bevittnar nu ett historiskt ögonblick. Idag har modiga studenter på universitet och högskolor runtom Sverige tagit beslutet att följa efter i fotspåren av studenterna vid Columbia University, New York City. I månader har studenterna demonstrerat och visat missnöje gentemot universitets- och högskoleledningarna, i frågan om deras vägran att ta en tydlig och solidarisk ställning med Palestinas folk som genomlider folkmord. Ledningarna har inte varit villiga att ge upp sina ambivalenta ståndpunkter.

Universitetens och högskolornas skamliga tysthet är ett förräderi mot de egna studenternas åsikter, ett patetiskt försök att tysta de som ställer sig upp rakryggade i solidaritet med ett folk som genomlider det värsta av brotten. Studenterna kräver det mest basala från universiteten, att de ska erkänna brotten som begås mot palestinerna. Studenterna kräver att universitetens oursäktbara kopplingar till företag från vapen och krigsindustrin, som tillåts samarbeta med forskare och rekrytera studenter på campus, hävs omedelbart. Företag som har direkta kopplingar till den israeliska armén som just nu genomdriver ett folkmord. Studenterna kräver att universiteten garanterar att de inte kommer samarbeta med Israel, idag och i framtiden.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund ställer sig entydigt bakom studenterna och deras kamp. Institutioner för utbildning kan inte vara platser som faciliteterar folkmord. Må universiteten ge vika för studenternas krav, annars lägren bestå och universiteten förtvina.

Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

För 79 år sedan hissades den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin och ett av världshistoriens blodigaste krig var slut. Fascismen var krossad och en ny horisont hade öppnats av de sovjetiska soldaterna och hela Europas kämpande folk, i vars spets kommunisterna stod. Vi är dem evigt tacksamma för den börda de bar och den insats de gjorde.

Trots deras uppoffringar är det dock tyvärr så att fascismen inte kunde utrotas, en gång för alla. Spillrorna efter den tyska och italienska fascismen vårdades ömt av den västerländska kapitalismen, medan den i Spanien och Portugal kunde uppträda öppet tills dess folket kastade dem över ända. Bara i de socialistiska länderna kunde fascismen på allvar ryckas upp med rötterna, eftersom man där också angrep roten till problemet – kapitalismen.

I de tidigare socialistiska länderna uppträder nu extremhögern och fascismen precis som på andra ställen, samtidigt som den kapitalistiska ryska staten försöker använda Sovjetunionens uppoffringar och Röda Arméns heroism, för att själva dra nytta av dem i sitt eget pågående imperialistiska krig.

Fascismen är och har alltid varit kapitalism. Det är en offensiv kapitalism, vars uppgift är att säkra kapitalismens fortbestånd i en allt svårare tid, då konkurrensen mellan kapitalisterna skärps och då den organiserade arbetarrörelsen växer sig starkare. Den påtvingar arbetarna klassamarbete, i de fall socialdemokratin misslyckats.

Idag, 79 år efter segern över fascismen ägde rum, upprepar vi att kampen mot fascismen måste kopplas samman med kampen mot kapitalismen, eftersom man aldrig botar en sjukdom genom att angripa symptomen – man måste angripa roten.

Vi inspireras i kampen av de som kom före oss och vi fortsätter kämpa i deras anda. No pasaran!

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Den 9 – 11 maj kommer ett nytt kapitel av den svenska solidaritetsrörelsens historia att skrivas i Malmö. Fler än 30 000 förväntas mobiliseras på gatorna. Inte sedan Göteborg 2001 kommer en sådan stor mängd människor från hela Sverige, Norden och Europa befinna sig på samma plats i Sverige för att kämpa mot imperialismen. Då fördes kampen mot EU. Nu mot den Israeliska staten och alla som ger de grönt ljus att utföra ett folkmord, inklusive den svenska staten. Men i grunden är det samma fiende som vi bekämpar: kapitalismen.

Mitt under ett pågående folkmord synar vi borgarklassens hyckleri och likgiltighet gentemot den Israeliska statens angrepp mot det palestinska folket. Malmö har nästintill förvandlats till en militärzon för att stoppa oss som högljutt står upp för det palestinska folkets värdighet och rätt att leva i fred. Men vi tänker inte låta det stoppa oss att markera mot Israels försök att dölja och distrahera från sitt utrotningskrig mot folket i Gaza genom att delta i Eurovision. Under

Sveriges Kommunistiska Partis och Ungdomsförbunds paroll ”Solidaritet med Palestina” kommer vi att marschera genom Malmö denna helg som medarrangörer till Stoppa Israel-kampanjen. Slut upp i SKP:s och SKU:s led och höj rösten för det palestinska folkets kamp mot sionistisk barbari och folkmord!

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

Samling för demonstrationerna i Malmö

Torsdag 9 maj, Stortorget 15.00

Lördag 11 maj, Stortorget 15.00

Läs mer om kampanjen, och se hela dagarnas program:

www.stoppaisrael.nu

Inför den stundande Arbetarklassens internationella kampdag är SKP och SKU Stockholm i full gång med förberedelserna. De har precis tryckt upp 100 fina broscher som avbildar La Mano-monumentet, skapat av konstnärerna Liss Eriksson och Göran Lange. Och vet du vad det bästa är? Du kan få en av dessa broscher som gåva när du donerar minst 250 kronor till SKP:s kampfond!

Bland kommunisterna spirar traditionen starkt. Varje Första Maj samlas kommunisterna i Stockholm vid Katarinavägen vid Slussen, där det mäktiga La Mano-monumentet står. Tillsammans med andra partier och fackföreningar håller de en minnesstund till ära för de heroiska Spanienfrivilliga som under 1936-1938 gick i frontlinjen i de Internationella Brigaderna, organiserade av Komintern, för att bekämpa Francofascismen. Majoriteten av spanienkämparna var medlemmar i SKP och SKU. En tredjedel av dem återvände aldrig hem.

För SKP och SKU är La Mano mer än bara ett monument. Det är en symbol för den proletära internationalismen, antifascismen och kampen för socialismen. Monumentet restes på initiativ av Kommunisterna i Stockholms Stadsfullmäktige på 1970-talet, under ledningen av Knut Olsson, en av Spanienhjälpens främsta organisatörer.

Nu är det din chans att bära denna symbol med stolthet!

Om du ger minst 250 kr till kampfonden (123 557 00 15) kan du just nu 2024-04-12 få en brosch. Gäller de första 100 donationerna , om du anger ’La Mano’ och ditt postnummer/adress i meddelandefältet.

I ett Europa som bara påbörjat sin återhämtning efter det förödande världskriget, som slutade med en sovjetisk flagga på det tyska riksdagshuset, grundades Nato. Det var – och är – en organisation för det västerländska kapitalets gemensamma intressen. Då riktades den mot socialismen i Östeuropa och Sovjetunionen; nu riktas den mot de gemensamma konkurrenterna i Ryssland och Kina.

Nato är en imperialistisk organisation som inte har annat för ögonen än de västerländska kapitalens väl och för att säkra dessa går man bokstavligt talat över lik. Dessa lik har funnits i Belgrad och Tripoli, i Kabul och i Mogadishu. Överallt har man säkrat kapitalets intressen och överallt har man gjort det med alla till buds stående medel.

I flera västeuropeiska länder organiserade man under Kalla kriget hemliga arméer, för att slå mot de respektive ländernas kommunister och arbetarrörelser i händelse av krig eller revolution. 

Allt detta avslöjar tydligt Natos intentioner och syften. Nato är kapitalets organisation, inte folkens.

Under året har även Sveriges medlemskap i den västerländska imperialismens militära organisation formaliserats, vilket skett mot bakgrund av skarpare internationella motsättningar. Det svenska kapitalet kunde inte stå bredvid när rivaliteten mellan stormakterna skärptes. Det har betytt och kommer betyda att även svenska soldater kommer bli mer delaktiga i alla de folkfientliga operationer som genomförts utomlands och att unga män och kvinnor från Sverige kommer skickas för att dö och döda, bara för att säkra en ostörd ström av profiter till kapitalet.

Vi accepterar inget av detta och precis som vi i 75 år kämpat mot Nato kommer vi fortsätta, tills dess vi nått vårt mål – en socialistisk värld där folken har makten och tillsammans kan säkra en utveckling utan krig, förstörelse och fattigdom. 

Kommunisterna säger nej till Nato, nu som då. Vi säger nej till svenska soldater utanför de svenska gränserna och nej till utländska soldater på svensk mark – ingen mer död för kapitalets profit!

Sveriges Kommunistiska Parti
Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund

På internationella arbetarkvinnodagen vill SKU i år rikta fokus mot kvinnorna som i Palestina, Sudan, Etiopien, Kongo och i många andra länder i världen tvingas genomleva imperialistiska konflikter. Denna dag är en påminnelse om att kampen för arbetande kvinnor inte bara är en nationell fråga utan också en global angelägenhet. Vi står sida vid sida med kvinnorna runt om i världen som kämpar för sina rättigheter och frigörelse från de förtryckande strukturer som råder under kapitalismen-imperialismen.

Imperialismen, som utgör det världsompännande system av monopolkapitalism som vi lever under idag, har dödliga konsekvenser för kvinnor. Kvinnor i konfliktdrabbade områden lider av brutaliteten och förödelsen som krig medför i högre utsräckning än män. De utsätts för våldtäkter, människohandel, prostitution tvångsarbete och andra former av övergrepp som blir en del av vardagen under dessa omständigheter. Kvinnor blir dubbla offer, inte bara av själva konflikten utan också av de kvinnoförtryckande strukturer som förstärks under krigstider.

I Palestina kämpar kvinnor mot ockupationen, det pågående folkmordet i Gaza och den dagliga verkligheten av den Israeliska bosättarkolonialismen. De genomlider inte bara den fysiska förstörelsen av sina hem och samhällen utan möter även de psykologiska och emotionella trauman av att leva i ständig osäkerhet när de dessutom ytterligare belastas av rollen att ansvara för inte bara sin egen, och sina barns, hälsa och säkerhet, men ofta även sina uttökade familjers. På allt detta genomlever även kvinnorna i Gaza som tvingats lämna sina sönderbombade hem, förnedringen på händerna av IOF-soldater som plundrar bostäder och glatt visar upp kvinnors underkläder på internet, i syfte av att sexualisera och avhumanisera deras offer ytterligare.

I inbördeskrigens Sudan, Etiopien och Kongo utsätts kvinnor på samma sätt för systematiskt sexuellt våld, förnedring och exploatering. I Sudan har konflikten mellan armén och de paramilitära Rapid Support Forces, som eskalerade under 2023, lett till att tusentals kvinnor och flickor utsatts för våldtäckter från bägge sidorna. I Etiopien och Tigray har sexuellt våld mot just kvinnor och flickor pekats ut som en medveten strategi som används av flera sidor i inbördeskriget. I Kongo ser vi samma mönster i gränsområdet till Uganda och Rwanda, där under 2023 över 90 000 kvinnor och flickor hade sökt vård efter våldtäckt och sexuella övergrepp från militären och rebellgrupper.

Kvinnans kropp under kapitalismen förblir därmed inte endast ett verktyg för att reproducera arbetarklassen, genom att ansvara för familjen och hemmet utan kompensation, den blir även ett vapen i händerna på borgarklassen som utnyttjar den under, av imperialismen pådrivna, konflikter för att terrorisera civila och förödmjuka fienden

Det är viktigt att förstå att kvinnans väg till frigörelse är tätt sammanflätad med kampen mot kapitalismen-imperialismen. Imperialistiska krafter utnyttjar och förstärker könsnormer och kvinnoförtryckande strukturer för att reproducera och förstärka arbetarklassens utsugning och förtryck under kapitalismen.

Kvinnan har genom historien drabbats värst av kapitalismens barbari, men det är även hon som har stått längst fram i kampen mot kapitalismen. Historiskt sett ser vi detta faktum bekräftat i det revolutionära Petrograd 1917, vars strejk organiserade av sömmerskorna på just den 8:e mars utlöste den Ryska revolutionen. Vi ser det även i den Palestinska kampen från 1929 fram tills idag, där kvinnor har varit instrumentala i att organisera protester och kvinnokommittéer för att bedriva kampen mot sionismens våld och förtryck. Även idag ser vi detta påstående stämma i de kvinnoledda upproren och proteströrelserna i Sudan 2019 och Iran 2022.

Kampen för kvinnors rättigheter kan inte isoleras från kampen för en socialistisk framtid. Endast genom att bekämpa kapitalismen-imperialismen kan vi på riktigt börja adressera roten till de problem som kvinnor står inför runtom i världen. Vi måste arbeta för att skapa en värld där samhällets resurser underställs det arbetande folkets behov och där kvinnor inte längre förblir offer för krig och exploatering.

Internationella arbetarkvinnodagen är en påminnelse om kvinnans roll i klasskampen. Vi uppmanar alla arbetare, oavsett genus och kön, att förena sig i kampen mot kapitalismen och för en socialistisk framtid. Endast genom en gemensam kamp kan vi bryta de kedjor av förtryck som binder kvinnor runt om i världen, så att varje kvinna kan leva i frihet, värdighet och jämställdhet.

Länge leve kvinnokampen!
Länge leve de arbetande kvinnornas dag!