Tal på Rysslands kommunistiska ungdomsförbunds tredje allryska kongress den 2 oktober 1920
(Lenin möttes av en stormande ovation från k o n g r e s s e n.)
Kamrater! Jag skulle i dag vilja tala litet om, vilka kommunistiska ungdomsförbundets
viktigaste uppgifter är, och i samband därmed hur ungdomsorganisationerna
i en socialistisk republik överhuvudtaget bör vara beskaffade.
Det är mycket så nödvändigare att dröja vid denna
fråga som man i viss mening kan säga, att det just är ungdomen
som står inför uppgiften att verkligen skapa det kommunistiska samhället.
Ty det är klart att den generation av arbetande, som uppfostrats i det
kapitalistiska samhället, i bästa fall kan lösa uppgiften att
krossa grundvalarna för det gamla, kapitalistiska levnadssättet, som
byggde på utsugningen. Denna generation kommer i bästa fall att kunna
lösa uppgiften att skapa en sådan samhällsordning, som kan hjälpa
proletariatet och de arbetande klasserna att behålla makten i sina händer
och skapa en fast grundval, på vilken endast den generation kan bygga
vidare, som rycker in i arbetet redan under nya betingelser, i en sådan
situation, då det inte existerar något utsugningsförhållande
mellan människorna.
Och när jag från denna ståndpunkt närmar mig frågan
om ungdomens uppgifter, måste jag säga att dessa uppgifter för
ungdomen i allmänhet och för de kommunistiska ungdomsföreningarna
och andra dylika organisationer i synnerhet skulle kunna uttryckas i ett ord:
att lära.
Det är klart, att detta endast är "ett ord". Det ger ännu
inget svar på de viktigaste och väsentligaste frågorna: Vad
skall man lära och hur skall man lära? Och hela saken består
här i att samtidigt som det gamla, kapitalistiska samhället omgestaltas,
kan de nya generationernas skolning, fostran och bildning - dessa nya generationer
som skall skapa det kommunistiska samhället - inte följa de gamla
linjerna. Ungdomens skolning, fostran och bildning måste baseras på
det material, som det gamla samhället lämnat kvar åt oss. Vi
kan bygga kommunismen endast med den summa av kunskaper, organisationer och
institutioner, med det förråd av mänskliga krafter och medel,
som det gamla samhället efterlämnat åt oss. Endast genom att
grundligt omgestalta ungdomens skolning, organisering och fostran, kommer vi
att kunna uppnå att den unga generationens ansträngningar resulterar
i att det skapas ett samhälle, som inte liknar det gamla, dvs. ett kommunistiskt
samhälle. Därför måste vi utförligt dröja vid
frågan om vad vi måste lära ungdomen och hur den måste
lära, om den verkligen vill göra rätt för namnet kommunistisk
ungdom, samt hur man skall förbereda den, så att den kommer att bli
i stånd att bygga färdigt och fullborda det, som vi påbörjat.
Jag måste säga, att det första och naturligaste svaret förefaller
att vara, att ungdomsförbundet och hela ungdomen överhuvudtaget, som
vill övergå till kommunismen, måste studera kommunismen.
Men detta svar - "att studera kommunismen", - är alltför
allmänt. Vad behöver vi då för att tillägna oss kommunismen?
Vad måste vi välja ut ur summan av allmänna kunskaper för
att tillägna oss kunskap om kommunismen? Här hotas vi av en hel rad
faror, som mycket ofta dyker upp så snart uppgiften att studera kommunismen
ställes oriktigt eller om den uppfattas alltför ensidigt.
Det är naturligt att vid första ögonkastet den tanken uppstår,
att detta att studera kommunismen betyder att tillägna sig den summa vetande,
som framläggs i de kommunistiska läroböckerna, broschyrerna och
arbetena. Men en sådan definition av studiet av kommunismen skulle vara
alltför grov och otillräcklig. Om studiet av kommunismen endast skulle
bestå i att tillägna sig det, som framlagts i de kommunistiska arbetena,
böckerna och broschyrerna, då skulle vi alltför lätt kunna
få kommunistiska bokstavsträlar eller skrävlare, och detta skulle
mycket ofta medföra skada och nackdelar för oss, eftersom dessa personer,
som studerat och lärt sig det som framlagts i de kommunistiska böckerna
och broschyrerna, skulle vara ur stånd att sammanfatta allt detta vetande
och inte skulle kunna handla så, som kommunismen verkligen kräver.
En av de värsta och största olyckor, som det gamla, kapitalistiska
samhället efterlämnat åt oss, är den fullständiga
klyftan mellan boken och det praktiska livet, ty vi hade böcker, där
allt skildrades på det utomordentliga sätt, och dessa böcker
bestod i de flesta fall av de mest avskyvärda hycklande lögner, som
gav oss en falsk bild av det kapitalistiska samhället.
Att helt mekaniskt tillägna sig det, som i böckerna säges om
kommunismen, skulle därför vara i högsta grad oriktigt. Våra
tal och artiklar i dag är inte helt enkelt ett upprepande av det, som tidigare
sagts om kommunismen, eftersom våra tal och artiklar är förbundna
med ett dagligt och allsidigt arbete. Utan arbete, utan kamp är bokkunskaper
om kommunismen, hämtade ur kommunistiska broschyrer och verk, absolut värdelösa,
eftersom den gamla klyftan mellan teori och praktik därmed skulle bli kvar,
denna gamla klyfta som var ett mycket avskyvärt drag hos det gamla borgerliga
samhället.
Ännu farligare skulle det vara om vi började tillägna oss endast
kommunistiska paroller. Om vi inte i tid skulle inse denna fara och inrikta
hela vårt arbete på att undanröja den, så skulle den
halva miljon eller den miljon ynglingar och flickor, som skulle kalla sig kommunister
efter att ha studerat kommunismen på detta sätt, endast bringa kommunismens
sak stor skada.
Inför oss reser sig här frågan: Hur skall vi kombinera allt
detta för studiet av kommunismen? Vad måste vi överta från
den gamla skolan, från den gamla vetenskapen? Den gamla skolan förklarade
att den ville skapa en allsidigt bildad människa, att den undervisade i
vetenskaperna i allmänhet. Vi vet att detta var alltigenom lögnaktigt,
ty hela samhället grundade sig på och upprätthölls genom
människornas uppdelning i klasser, i utsugare och förtryckta. Naturligtvis
gav hela den gamla skolan, som var fullständigt genomsyrad av klassanda,
kunskaper endast åt bourgeoisiens barn. Varje dess ord var anpassat till
bourgeoisiens intressen. I dessa skolor fick den unga generationen av arbetare
och bönder inte så mycket fostran som drill i samma bourgeoisies
intresse. Fostran gick ut på att göra dem till lydiga tjänare
åt bourgeoisin, vilka skulle kunna vara i stånd att ge den profit
och samtidigt inte störa dess lugn och sysslolöshet. Därför
avvisar vi den gamla skolan och ställer oss uppgiften att från den
överta blott det vi behöver för att uppnå en verkligt kommunistisk
bildning.
Här kommer jag till de förebråelser och de anklagelser mot den
gamla skolan, som man ständigt får höra och som inte sällan
leder till en fullständigt oriktig slutledning. Man säger att den
gamla skolan var en lässkola, en drillskola, en pluggskola. Detta är
sant, men man måste förstå att skilja det som var dåligt
i den gamla skolan och det som var nyttigt för oss, man måste förstå
att välja ut det som är nödvändigt för kommunismen.
Den gamla skolan var en pluggskola, den tvingade människorna att tillägna
sig en mängd onödiga, överflödiga, döda kunskaper,
som korkade till huvudet och förvandlade den unga generationen till schabloniserade
genomsnittsbyråkrater. Men ni skulle göra ett mycket stort fel, om
ni ville dra den slutsatsen, att man kan bli kommunist utan att ha tillägnat
sig det som det mänskliga vetandet samlat. Det skulle vara felaktigt att
tro, att det räcker med att tillägna sig de kommunistiska parollerna,
den kommunistiska vetenskapens slutsatser, utan att ha tillägnat sig den
summa av vetande, av vilket kommunismen själv är resultatet. Ett exempel
på, hur kommunismen framgått ur summan av det mänskliga vetandet,
är marxismen.
Ni har läst och hört talas om, hur den kommunistiska teorin, den kommunistiska
vetenskapen, skapad huvudsakligen av Marx, hur denna marxismens lära upphört
att vara ett verk av en enda, låt vara genial socialist under det nittonde
århundradet, hur denna lära blivit en lära för miljoner
och åter miljoner proletärer i hela världen, vilka använder
denna lära i sin kamp mot kapitalismen. Och om ni ställer frågan
om varför Marx' lära kunnat bemäktiga sig miljoner och åter
miljoner inom den mest revolutionära klassen, så kan ni endast få
ett svar: det har skett därför att Marx stödde sig på det
fasta fundamentet av det mänskliga vetande, som vunnits under kapitalismen.
Marx, som studerade det mänskliga samhällets utvecklingslagar, förstod
att kapitalismens utveckling oundvikligen leder till kommunismen, och - framför
allt - han bevisade detta endast på grundvalen av det mest noggranna,
det mest detaljerade, det mest djupgående studium av detta kapitalistiska
samhälle, med hjälp av ett fullständigt tillägnande av allt
det, som den tidigare vetenskapen givit. Allt som det mänskliga samhället
skapat bearbetade han kritiskt, han förbisåg inte en enda punkt.
Allt som den mänskliga tanken skapat bearbetade han, underkastade det kritik,
prövade det med arbetarrörelsen som probersten och drog de slutsatser,
som människor, vilka begränsas av det borgerliga samhällets ram
eller är bundna av borgerliga fördomar, inte kunde dra.
Det måste vi ha i minnet, då vi exempelvis talar om den proletära
kulturen.ls3 Utan klar insikt om att man kan skapa en proletär kultur endast
genom att noggrant känna till den kultur, som skapats genom mänsklighetens
hela utveckling, endast genom att bearbeta densamma - utan denna insikt kan
vi inte lösa denna uppgift. Den proletära kulturen faller inte färdig
ned från himlen, den är ingen uppfinning av personer, som kallar
sig specialister på den proletära kulturen. Allt detta är nonsens.
Den proletära kulturen måste vara den lagbundna utvecklingen av den
summa av vetande, som mänskligheten utarbetat under det kapitalistiska
samhällets, godsägarsamhällets, tjänstemannasamhällets
ok. Alla dessa vägar och stigar har lett, leder och fortsätter att
leda till den proletära kulturen på samma sätt som den av Marx
omarbetade politiska ekonomin visat oss, varthän det mänskliga samhället
måste komma, visat oss övergången till klasskampen, till den
proletära revolutionens början.
När vi inte sällan såväl bland representanter för
ungdomen som bland en del förfäktare av den nya bildningen hör
angrepp mot den gamla skolan, att den gamla skolan var en pluggskola, så
säger vi dem att vi måste ta det som var bra i den gamla skolan.
Vi bör inte ta från den gamla skolan detta, att den unga människans
minne belastades med ett övermått av kunskaper, som till nio tiondelar
var onyttiga och till en tiondel förvrängda, men det betyder inte
att vi kan nöja oss med de kommunistiska slutsatserna och endast lära
oss kommunistiska paroller utantill. Därmed kommer man inte att skapa någon
kommunism. Kommunist kan man endast bli om man berikar sitt minne med kunskap
om alla de rikedomar som mänskligheten skapat.
Vi behöver inget pluggande, men vi behöver utveckla och fullända
minnet hos varje studerande genom kännedomen om grundläggande fakta,
ty kommunismen kommer att förvandlas till en tom fras, förvandlas
till en ren skylt och kommunisten kommer helt enkelt att bli en vanlig skrävelmakare,
om han inte i sitt medvetande bearbetar alla de förvärvade kunskaperna.
Ni bör inte bara tillägna er dem, utan tillägna er dem kritiskt,
så att ni inte belastar hjärnan med onödigt bråte utan
berikar ert vetande med alla de fakta, utan vilka man inte kan vara en modernt
bildad människa. Om en kommunist skulle komma på den iden att på
grundvalen av de färdiga resultat han övertagit brösta sig med
kommunismen utan att bedriva ett högst allvarligt, svårt och omfattande
arbete, utan att analysera de fakta, till vilka han måste förhålla
sig kritiskt - så skulle det vara en mycket bedrövlig kommunist.
En sådan ytlighet skulle vara avgjort fördärvlig. Om jag vet,
att jag vet litet, så kommer jag att sträva efter att veta mera,
men om någon person säger att han är kommunist och att han inte
behöver några solida kunskaper, så kommer det aldrig att bli
någon kommunist av honom.
Den gamla skolan utbildade lakejer, nödvändiga för kapitalisterna;
den gamla skolan gjorde vetenskapsmännen till människor, som måste
skriva och tala så, som det passade kapitalisterna. Detta innebär
att vi måste avskaffa denna skola. Men om vi måste avskaffa den,
om vi måste riva ner den, innebär då det, att vi inte bör
från den ta allt det som mänskligheten samlat av sådant som
människorna behöver? Betyder då det att vi inte bör förstå
att skilja mellan det som var nödvändigt för kapitalismen och
det som är nödvändigt för kommunismen?
I stället för den gamla drillen, som tillämpades i det borgerliga
samhället mot majoritetens vilja, sätter vi den medvetna disciplinen
hos arbetarna och bönderna, vilka med hatet mot det gamla samhället
förenar beslutsamhet, förmåga och beredskap att ena och organisera
krafterna för denna kamp, för att av de splittrade, uppdelade, över
hela det väldiga landets yta spridda miljonernas och hundratals miljonernas
vilja skapa en enad vilja, ty utan denna enade vilja kommer vi oundvikligen
att bli slagna. Utan denna sammansvetsning, utan denna arbetarnas och böndernas
medvetna disciplin är vår sak hopplös. Utan detta kommer vi
inte att kunna besegra hela världens kapitalister och godsägare. Vi
kommer inte ens att skapa ett fundament, för att nu inte tala om att på
detta fundament bygga upp det nya, kommunistiska samhället. Även om
vi avvisar den gamla skolan, om vi hyser ett fullständigt berättigat
och nödvändigt hat till denna gamla skola och uppskattar beredskapen
att riva ner den gamla skolan, måste vi förstå att vi måste
ersätta det gamla studerandet, det gamla pluggandet, den gamla drillen
med förmågan att tillägna oss hela summan av de mänskliga
kunskaperna och tillägna oss detta så, att kommunismen inte blir
något som ni lärt er utantill utan något som ni själva
tänkt igenom, att den blir den oundvikliga slutsatsen från den moderna
bildningens ståndpunkt.
Det är så vi måste ställa huvuduppgifterna, då vi
talar om uppgiften att tillägna sig kommunismen.
För att klargöra detta för er och samtidigt komma till frågan
om hur man bör lära, skall jag ta ett praktiskt exempel. Ni vet alla
att vi nu omedelbart efter de militära uppgifterna, efter uppgifterna att
försvara republiken, står inför en ekonomisk uppgift. Vi vet
att man inte kan bygga upp det kommunistiska samhället, om man inte pånyttföder
industrin och lantbruket, varvid det är nödvändigt att inte pånyttföda
dem på det gamla sättet. Det måste ske på en modern grundval,
som lagts i enlighet med vetenskapens senaste vinningar. Ni vet att denna grundval
är elektriciteten, att först då hela landet, då alla grenar
av industrin och lantbruket elektrifierats, först då ni löst
denna uppgift, kan ni för er själva bygga upp det kommunistiska samhälle,
som den gamla generationen inte kommer att kunna bygga. Ni står inför
uppgiften att ekonomiskt pånyttföda hela landet, att reorganisera
och återupprätta såväl lantbruket som industrin på
den moderna teknikens grundval, vilken vilar på modern vetenskap och teknik,
på elektricitet. Ni förstår utmärkt väl att analfabeter
inte duger något till, när det gäller elektrifieringen, att
inte ens en vanlig skolbildning förslår. Här räcker det
inte med att förstå vad elektricitet är för något:
man måste veta, hur man skall tekniskt använda den i industrin, i
lantbruket och i enskilda branscher i industrin och lantbruket. Man måste
själv lära sig detta och man måste lära hela den uppväxande
arbetande generationen detta. Det är den uppgift, som står inför
varje medveten kommunist, varje ung människa, vilken betraktar sig som
kommunist och är på det klara med att han genom sitt inträde
i kommunistiska ungdomsförbundet åtagit sig uppgiften att hjälpa
partiet att bygga kommunismen, att hjälpa hela den unga generationen att
upprätta det kommunistiska samhället. Han måste förstå
att han endast på den moderna bildningens grundval kan upprätta detta
samhälle, och att om han inte förfogar över denna bildning, så
kommer kommunismen endast att förbli en from önskan.
För den föregående generationen begränsade sig uppgiften
till att störta bourgeoisin. På den tiden var huvuduppgiften att
kritisera bourgeoisin, att utveckla massornas hat mot den, att utveckla klassmedvetandet,
att förstå att sammansvetsa sina krafter. Den nya generationen står
inför en mera komplicerad uppgift. Det är inte nog med att ni måste
förena alla era krafter för att understödja arbetar- och bondemakten
mot kapitalisternas angrepp. Det måste ni göra. Det har ni utmärkt
väl förstått, det är varje kommunist fullt på det
klara med. Men det är inte tillräckligt. Ni måste bygga upp
det kommunistiska samhället. Första hälften av arbetet har i
många avseenden gjorts. Det gamla har som sig bör rivits ner, det
har som sig bör förvandlats till en hög ruiner. Marken har röjts
fri, och på denna mark måste den unga kommunistiska generationen
bygga upp det kommunistiska samhället. Ni står inför uppgiften
att bygga upp, och ni kan lösa den endast om ni behärskar hela det
moderna vetandet, förstår att förvandla kommunismen från
färdiga, inlärda formler, råd, recept, föreskrifter och
program till något levande, som sammanfattar ert omedelbara arbete, att
förvandla kommunismen till en ledning för ert praktiska arbete.
Det är er uppgift, som ni måste rätta er efter då det
gäller att bilda, fostra och utveckla hela den unga generationen. Bland
de miljoner, som bygger det kommunistiska samhället, och vilka varje
ung man och varje ung kvinna måste tillhöra, måste ni vara
de främsta. Utan att hela massan av arbetar- och bondeungdomen dras in
i detta arbete på att bygga upp kommunismen kommer ni inte att kunna bygga
det kommunistiska samhället.
Här kommer jag på ett naturligt sätt in på frågan,
hur vi måste undervisa i kommunismen, och vari det egenartade i våra
metoder måste bestå.
Jag skall här framför allt dröja vid frågan om den kommunistiska
moralen.
Ni måste fostra er till kommunister. Ungdomsförbundets uppgift är
att inrätta sin praktiska verksamhet så att när denna ungdom
studerar, organiserar sig, sammansvetsar sig och kämpar, den uppfostrar
sig själv och alla dem, som i den ser sin ledare, så att den fostrar
kommunister. Hela den moderna ungdomens fostran, bildning och studier måste
vara inriktade på att i den inympa kommunistisk moral.
Men existerar det en kommunistisk moral? Existerar det en kommunistisk etik?
Ja, naturligtvis. Ofta framställer man saken så, att vi inte har
någon egen moral, och mycket ofta beskyller bourgeoisin oss för att
vi kommunister förnekar varje moral. Det är en metod att förväxla
begreppen, att slå blå dunster i ögonen på arbetarna
och bönderna.
I vilken mening förnekar vi moralen, förnekar vi etiken?
I den mening, som den propagerats av bourgeoisin, vilken härlett denna
moral ur guds bud. Härvidlag säger vi naturligtvis att vi inte tror
på gud, och vi vet mycket väl att det var prästerskapet, godsägarna
och bourgeoisin som talade i guds namn för att genomdriva sina utsugarintressen.
Eller också gjorde de så att i stället för att härleda
denna moral ur etikens bud, ur guds bud, härledde de den ur idealistiska
eller halvidealistiska fraser, vilka alltid gick ut på något, som
var snarlikt guds bud.
Vi förnekar varje sådan moral, som hämtats ur ett begrepp utanför
människorna, utanför klasserna. Vi säger att detta är bedrägeri,
att detta är svindel och fördumning av arbetarna och bönderna
i godsägarnas och kapitalisternas intresse.
Vi säger att vår moral är helt underordnad den proletära
klasskampens intressen. Vår moral härledes ur den proletära
klasskampens intressen.
Det gamla samhället var baserat på godsägarnas och kapitalisternas
förtryckande av alla arbetare och bönder. Det var nödvändigt
för oss att förstöra detta samhälle och störta förtryckarna,
men härtill behövdes det sammanslutning. Gud fader kommer inte att
skapa denna sammanslutning.
En sådan sammanslutning kunde skapas endast av fabrikerna och verken,
endast av proletariatet, som skolats och väckts ur sin sekellånga
sömn. Först då denna klass uppkom, började den massrörelse,
som ledde till det som vi nu ser, nämligen den proletära revolutionens
seger i ett av de svagaste länderna, vilket i tre år försvarat
sig mot angreppet från hela världens bourgeoisie. Och vi ser, hur
den proletära revolutionen växer i hela världen. Vi säger
nu på erfarenhetens grundval, att blott proletariatet kunde skapa en sådan
sammansluten kraft, som de splittrade, söndrade bönderna följer
och som hållit stånd mot alla utsugarnas attacker. Endast denna
klass kan hjälpa de arbetande massorna att förena sig, att sammansvetsa
sig och slutgiltigt försvara, slutgiltigt befästa det kommunistiska
samhället, slutgiltigt bygga upp det.
Det är därför vi säger: för oss existerar ingen moral,
som hämtats utanför det mänskliga samhället, en sådan
är bedrägeri. För oss är moralen underordnad den proletära
klasskampens intressen.
Men vari består denna klasskamp? Det är att störta tsaren, att
störta kapitalisterna, att göra slut på kapitalistklassen.
Och vad är då klasser överhuvudtaget? Det är det som tillåter
en del av samhället att tillägna sig den andra delens arbete. Om en
del av samhället tillägnar sig all jord, så har vi godsägarnas
klass och böndernas klass. Om en del av samhället förfogar över
fabrikerna och verken, över aktierna och kapitalet, medan en annan del
arbetar på dessa fabriker, så har vi kapitalisternas klass och proletärernas
klass.
Att fördriva tsaren var inte svårt, för detta krävdes endast
några dagar. Att fördriva godsägarna var inte synnerligen svårt.
det kunde man göra på några månader, och inte heller
är det så svårt att fördriva kapitalisterna. Men att göra
slut på klasserna är ojämförligt mycket svårare;
indelningen i arbetare och bönder existerar fortfarande. Om en bonde innehar
ett enskilt jordstycke och tillägnar sig överskottsspannmål,
dvs. spannmål som varken han själv eller hans boskap behöver,
under det att alla andra blir utan spannmål, så har bonden redan
förvandlats till en utsugare. ju mer spannmål han behåller
för sig, desto fördelaktigare för honom, och de andra får
svälta: "Ju mer de svälter, desto högre pris kan jag få
för denna spannmål." Alla måste arbeta enligt en gemensam
plan, på gemensam jord, på gemensamma fabriker och verkstäder
samt enligt en gemensam ordning. Är detta lätt att åstadkomma?
Ni ser att det här inte är så lätt att nå en lösning,
som då det gäller att fördriva tsaren, godsägarna och kapitalisterna.
Här krävs det att proletariatet fostrar om och på nytt lär
en del av bönderna, drar över på sin sida dem, som är arbetande
bönder, för att krossa motståndet från de bönder,
som är rika och berikar sig på de övrigas nöd. Det innebär
att proletariatets kampuppgift ännu inte är slut därmed att vi
störtat tsaren samt fördrivit godsägarna och kapitalisterna.
Men att fullborda denna kampuppgift är just vad som tillkommer det system,
som vi kallar proletariatets diktatur.
Klasskampen fortsätter; den har bara ändrat form. Detta är proletariatets
klasskamp för att de gamla utsugarna inte skall återvända, för
att den splittrade, efterblivna bondemassan skall förena sig i ett förbund.
Klasskampen fortsätter, och det är vår uppgift att underordna
alla intressen under denna kamp. Också vår kommunistiska moral underordnar
vi under denna uppgift. Vi säger: moral är det, som tjänar uppgiften
att riva ner det gamla utsugarsamhället och samla alla arbetande människor
kring proletariatet, vilket skapar ett nytt, kommunistiskt samhälle.
Kommunistisk moral är den moral, som tjänar denna kamp, som förenar
de arbetande mot all utsugning, mot all småegendom, ty småegendomen
lämnar det, som skapats genom hela samhällets arbete, i en persons
händer. Hos oss räknas jorden som gemensam egendom.
Nå, men om jag av denna gemensamma egendom tar ett visst stycke och på
detsamma odlar dubbelt så mycket spannmål som jag själv behöver
samt spekulerar med överskottet? Om jag resonerar som så, att ju
mer svältande det finns, desto mer kommer jag att få för min
spannmål? Handlar jag då som en kommunist? Nej, som en utsugare,
som en privatägare. Mot detta måste man kämpa. Om vi låter
det gå så, kommer det hela att glida tillbaka, till kapitalisternas
makt, till bourgeoisiens makt, såsom mer än en gång varit fallet
under tidigare revolutioner. Och för att inte kapitalisternas och bourgeoisiens
makt skall återupprättas, krävs det att man inte tillåter
något månglande, inte tillåter att enskilda personer berikar
sig på de övrigas bekostnad, det krävs att alla arbetande människor
sluter upp kring proletariatet och upprättar det kommunistiska samhället.
Här har vi just det mest utmärkande för det som är huvuduppgiften
för kommunistiska ungdomsförbundet och dess organisationsarbete.
Det gamla samhället var baserat på denna princip: plundra eller bli
själv plundrad, arbeta för andra eller låt andra arbeta för
dig, var slavägare eller slav. Och det är förklarligt, att de
människor, som uppfostrats i detta samhälle, så att säga
med modersmjölken insuper den mentaliteten, den vanan, den uppfattningen
att man skall vara antingen en slavägare eller en slav, eller en småägare,
en liten tjänsteman, en liten ämbetsman, en intellektuell - kort sagt
en människa som endast tänker på att hon har vad hon själv
behöver, utan att bekymra sig om andra.
Om jag hushållar på detta jordstycke, så bekymrar jag mig
inte om andra. Om andra svälter - så mycket bättre, då
får jag sälja min spannmål dyrare. Om jag har plats som läkare,
ingenjör, lärare eller tjänsteman, så bekymrar jag mig
inte om någon annan. Kanhända kan jag behålla min plats, om
jag underkastar mig dem som har makten och försöker att vara dem till
lags, kanhända kan jag till och med komma mig upp och bli borgare. En sådan
mentalitet och en sådan inställning kan inte en kommunist ha. Då
arbetarna och bönderna bevisade att vi med egen kraft kan försvara
oss och skapa ett nytt samhälle, så började just därmed
den nya, kommunistiska fostran, en fostran i kamp mot utsugarna, en fostran
i förbund med proletariatet mot egoisterna och småägarna, mot
den mentalitet och de vanor, som säger: jag söker min egen vinning,
det övriga intresserar mig inte.
Det är svaret på frågan, hur den unga, uppväxande generationen
måste lära sig kommunismen.
Den kan lära sig kommunismen endast om den förknippar varje steg av
sina studier, sin fostran och utbildning med proletärernas och de arbetande
massornas oavbrutna kamp mot det gamla utsugarsamhället. Då man talar
till oss om moral, säger vi: för en kommunist består hela moralen
i denna fasta, solidariska disciplin och i denna medvetna masskamp mot utsugarna.
Vi tror inte på någon evig moral och avslöjar det bedrägliga
i alla sagor om moralen. Moralens uppgift är att hjälpa det mänskliga
samhället att nå en högre nivå, att befria arbetet från
utsugning.
För att förverkliga detta krävs den generation av ungdom, som
har börjat förvandlas till medvetna människor i en situation
av disciplinerad, förbittrad kamp mot bourgeoisin. I denna kamp kommer
den unga generationen att fostra verkliga kommunister, varje steg i sina studier,
sin bildning och uppfostran måste den underordna denna kamp och förbinda
med densamma. Den kommunistiska ungdomens fostran får inte bestå
i att man serverar den alla slags uppbyggliga tal och moraliska regler. Det
är inte detta, som fostran består i. Då människor sett,
hur deras fäder och mödrar levde under godsägarnas och kapitalisternas
ok, då de själva fått känna på de kval, som de vilka
tog upp kampen mot utsugarna fått uthärda, då de sett vilka
offer det kostat att fortsätta denna kamp för att försvara det
som erövrats och vilka rasande fiender godsägarna och kapitalisterna
är - under dessa förhållanden fostras dessa människor till
kommunister. Grundvalen för den kommunistiska moralen är kampen för
att befästa och fullända kommunismen. Detta är också grundvalen
för den kommunistiska fostran, bildningen och undervisningen. Detta är
svaret på frågan hur man måste lära sig kommunismen.
Vi skulle inte lita på studier, på fostran och bildning, om de endast
begränsade sig till skolan och var isolerade från livets stormar.
Så länge arbetarna och bönderna förblir undertryckta av
godsägarna och kapitalisterna, så länge skolorna befinner sig
i godsägarnas och kapitalisternas händer, förblir den unga generationen
blind och okunnig. Men vår skola måste ge ungdomarna vetandets grunder,
måste ge dem förmågan att själv utforma kommunistiska
åsikter, göra dem till bildade människor. Under den tid då
människorna undervisas i skolan, måste denna göra dem till deltagare
i kampen för befrielse från utsugarna. Kommunistiska ungdomsförbundet
kommer att göra rätt för sitt namn - den unga kommunistiska generationens
förbund - först om den förknippar varje steg av sina studier,
sin fostran och bildning med deltagande i alla arbetande människors gemensamma
kamp mot utsugarna. Ty ni vet utmärkt väl, att så länge
Ryssland förblir den enda arbetarrepubliken och det gamla, borgerliga systemet
existerar i hela den övriga världen är vi svagare än utsugarna,
ni vet att vi ständigt hotas av nya angrepp, att vi kommer att segra i
den fortsatta kampen, kommer att bli starkare och verkligt oövervinnliga,
endast om vi lär oss att vara ett sammansvetsat och enhetligt helt. Att
vara kommunist betyder alltså att organisera och förena hela den
uppväxande generationen, att ge ett exempel på fostran och disciplin
i denna kamp. Då kommer ni att kunna påbörja och slutföra
uppgiften att bygga det kommunistiska samhället.
För att göra detta klarare för er, skall jag anföra ett
exempel. Vi kallar oss kommunister. Vad betyder kommunist? Kommunist är
ett latinskt ord. Communis betyder gemensam. Det kommunistiska samhället
betyder att allting är gemensamt: jorden, fabrikerna, det gemensamma arbetet
- det är kommunism.
Kan arbetet vara gemensamt, om var och en bedriver sitt jordbruk på en
enskild jordlott? Gemensamt arbete kan man inte skapa på en gång.
Det är omöjligt. Det faller inte ner från himlen. Det måste
man arbeta sig till, lida sig till, skapa. Det skapas under kampens gång.
Det är ingen bokvisdom - en bok skulle ingen tro på. Här fordras
det egen livserfarenhet. Då Koltjak och Denikin marscherade från
Sibirien och från söder, stod bönderna på deras sida.
Bolsjevismen tyckte de inte om, därför att bolsjevikerna tog spannmål
mot fasta priser. Men då bönderna i Sibirien och Ukraina prövat
på Koltjaks och Denikins välde, så insåg de att bonden
hade bara ett val: antingen gå till kapitalisten som kommer att utlämna
honom till slaveri åt godsägaren, eller följa arbetaren, vilken
visserligen inte lovar ett land, som flyter av mjölk och honung, vilken
kräver av honom en järnhård disciplin och fasthet i den hårda
kampen, men som får ut honom ur slaveriet hos kapitalisterna och godsägarna.
Då till och med de okunniga bönderna på grund av egen erfarenhet
förstod och insåg detta, så blev de medvetna anhängare
av kommunismen med en hård skola bakom sig. Just denna erfarenhet måste
kommunistiska ungdomsförbundet lägga till grund för hela sin
verksamhet.
Jag har besvarat frågorna, vad vi måste lära oss och vad vi
måste överta från den gamla skolan och den gamla vetenskapen.
Jag skall också försöka besvara frågan, hur vi bör
lära oss detta: endast genom att oupplösligt förknippa varje
steg av verksamheten i skolan, varje steg då det gäller fostran,
bildning, studier, med alla arbetandes kamp mot utsugarna.
Jag skall med några exempel, hämtade från de erfarenheter,
som den ena eller andra ungdomsorganisationen gjort i arbetet, åskådligt
visa er, hur denna fostran till kommunism måste försiggå. Alla
talar om analfabetismens avskaffande. Ni vet att man inte kan bygga upp det
kommunistiska samhället i ett analfabetiskt land. Det räcker inte
med att sovjetmakten utfärdar en förordning eller att partiet ger
ut en bestämd paroll eller att en viss del av de bästa funktionärerna
avdelas för detta ändamål. Den unga generationen måste
själv gripa sig an med denna uppgift. Kommunismen består i att den
ungdom, de ynglingar och flickor, som är medlemmar av ungdomsförbundet,
säger: detta är vår sak, vi skall sluta oss samman och bege
oss ut på landsbygden för att avskaffa analfabetismen, för att
det inte skall finnas några analfabeter bland den uppväxande generationen.
Vi strävar efter att den uppväxande generationens självverksamhet
skall ägnas denna uppgift. Ni vet att man inte snabbt kan förvandla
Ryssland från ett efterblivet, analfabetiskt land till ett land med allmän
läs- och skrivkunnighet. Men om ungdomsförbundet griper sig an denna
uppgift, om hela denna ungdom arbetar till det allmännas bästa, då
kommer detta förbund, som räknar 400 000 unga män och kvinnor,
att med rätta kunna kalla sig kommunistiska ungdomsförbundet. Förbundets
uppgift består vidare i att, samtidigt som det tillägnar sig olika
slag av vetande, hjälpa den ungdom, som själv inte kan befria sig
ur analfabetismens mörker. Att vara medlem av ungdomsförbundet betyder
att ägna hela sitt arbete, alla sina krafter åt det allmänna.
Däri består den kommunistiska fostran. Endast i ett sådant
arbete förvandlas den unge mannen eller unga kvinnan till en verklig kommunist.
Endast om de förstår att i detta arbete uppnå praktiska framgångar
blir de kommunister.
Ta som exempel arbetet i grönsaksträdgårdarna i förorterna.
Är detta inget arbetsområde? Detta är en av kommunistiska ungdomsförbundets
uppgifter. Folket svälter, på fabrikerna och i verkstäderna
svälter man. För att rädda sig undan svälten måste
man utveckla grönsaksträdgårdarna, men jordbruket bedrivs på
det gamla sättet. Därför måste de mera medvetna elementen
gripa sig an med denna sak, och då skall ni få se, att antalet grönsaksträdgårdar
kommer att växa, att deras areal utvidgas, att resultaten av arbetet kommer
att förbättras. Kommunistiska ungdomsförbundet måste ta
aktiv del i detta. Varje förening eller varje cell inom förbundet
måste betrakta denna sak som sin egen.
Kommunistiska ungdomsförbundet måste vara en slagbrigad, som i varje
arbete hjälper till, tar initiativ och ger impulser. Förbundet måste
vara sådant, att varje arbetare ser att det består av människor,
vilkas lära möjligen är honom oförståelig, på
vilkas lära han måhända inte genast tror, men vilkas praktiska
arbete, vilkas verksamhet bevisar att detta verkligen är de människor,
som visar honom den riktiga vägen.
Om kommunistiska ungdomsförbundet inte kommer att förstå att
på alla områden bygga upp sitt arbete på detta sätt,
så betyder det att förbundet förirrar sig in på den gamla,
borgerliga vägen. Vi måste förena vårt fostringsarbete
med de arbetande massornas kamp mot utsugarna för att hjälpa de förstnämnda
att lösa de uppgifter, som följer av kommunismens lära.
Förbundsmedlemmarna måste använda varje ledig stund till att
förbättra grönsaksträdgårdarna eller till att vid
någon fabrik eller verkstad organisera ungdomens studier osv. Vi vill
förvandla Ryssland från ett utarmat och fattigt land till ett rikt.
Kommunistiska ungdomsförbundet måste förena sin bildning, sina
studier och sin fostran med arbetarnas och böndernas arbete, så att
förbundet inte isolerar sig i sina skolor och inte bara inskränker
sig till att läsa kommunistiska böcker och broschyrer. Endast genom
att arbeta sida vid sida med arbetarna och bönderna kan man bli en verklig
kommunist. Det är nödvändigt att alla ser att var och en som
är medlem i ungdomsförbundet har skolbildning och dessutom också
förstår att arbeta. Då alla ser, hur vi drivit ut drillen från
den gamla skolan och ersatt den med medveten disciplin, hur alla ungdomar deltar
i de kommunistiska subbotnikerna, hur de unga utnyttjar varje grönsaksträdgård
i förorterna till att hjälpa befolkningen - så kommer folket
att betrakta arbetet med andra ögon, än det hittills gjort.
Kommunistiska ungdomsförbundets uppgift består i att i den by eller
i det kvarter där medlemmarna bor - jag tar ett exempel i smått -
hjälpa till att främja renligheten eller hjälpa till vid livsmedelsfördelningen.
Hur utfördes detta i det kapitalistiska, gamla samhället? Var och
en arbetade blott för sig själv och ingen såg efter om där
fanns gamla eller sjuka eller om alla hushållsbekymmer föll på
kvinnan, vilken därför var undertryckt och förslavad. Vem måste
bekämpa detta? Ungdomsorganisationerna, vilka måste säga: vi
kommer att ändra på detta, vi skall organisera ungdomsavdelningar,
vilka kommer att hjälpa till att främja renligheten eller till att
fördela livsmedlen genom att systematiskt gå från hus till
hus, verka organiserat till förmån för hela samhället,
på rätt sätt fördela krafterna och visa att arbetet måste
vara organiserat.
Den generation, som nu är omkring 50 år, kan inte räkna med
att få se det kommunistiska samhället. Innan dess kommer denna generation
att ha dött ut. Men den generation, som nu är 15 år, kommer
att få se det kommunistiska samhället och kommer själv att bygga
upp detta samhälle. Och den måste veta att hela dess livsuppgift
består i att bygga upp detta samhälle. I det gamla samhället
arbetade varje familj för sig, och ingen förenade detta arbete utom
godsägarna och kapitalisterna, som förtryckte folkmassorna. Vi måste
organisera allt arbete, hur smutsigt och tungt det än må vara, så
att varje arbetare och bonde kommer att betrakta sig själv på detta
sätt: jag är en del av det fria arbetets väldiga arme och jag
kommer att vara i stånd att själv bygga upp mitt liv utan godsägare
och kapitalister, kommer att kunna bygga upp den kommunistiska ordningen. Kommunistiska
ungdomsförbundet måste uppfostra alla från unga år i
medvetet och disciplinerat arbete. På så sätt kan vi räkna
med att de uppgifter, som nu ställts, kommer att lösas. Vi måste
räkna med att det krävs minst tio år för att elektrifiera
landet, på det att teknikens sista vinningar må kunna ställas
till vårt utarmade lands förfogande. Och därför måste
den generation, som nu är 15 år och som inom 10-20 år kommer
att leva i det kommunistiska samhället, ställa alla uppgifter i sina
studier så, att ungdomen varje dag, i varje by och i varje stad praktiskt
löser den ena eller andra uppgiften i det allmänna arbetet, denna
uppgift må vara aldrig så liten, aldrig så enkel.. I den mån
som detta kommer att ske i varje by, i den mån som den kommunistiska tävlan
kommer att utvecklas, i den mån som ungdomen kommer att bevisa att den
förstår att förena sitt arbete - i samma mån kommer framgången
för det kommunistiska uppbygget att garanteras. Endast om kommunistiska
ungdomsförbundet betraktar varje steg det tar ur synpunkten av detta uppbygges
framgång, endast om det frågar sig om vi gjort allt för att
vara sammanslutna, medvetna arbetande människor, kommer det att förena
sin halva miljon medlemmar till en enda arbetets arme och vinna allmän
aktning. (Stormande applåder)
Pravda nr 221, 222 och 223, den 3, 6 och 7 oktober 1920 |
V. I. Lenin, Samlade verk, |