Plechanovs "Om personlighetens roll i historien" tillhör marxismens klassiker, Lenin framhöll 1920 vikten av att studera allt som skrivits av Plechanov om filosofi. Detta verk handlar om den historiska materialismen och bidrar starkt till ökad klarhet om samhällsutvecklingens lagar.
Under senare hälften av 1870-talet skrev framlidne Kablitz (rysk författare)
en artikel under rubriken "Förstånd och känsla som faktorer
för framåtskridandet", i vilken han, under hänvisning till
Spencer, sökte bevisa att känslan spelar huvudrollen i mänsklighetens
framåtskridande, medan förståndet spelar en andrahands och
därtill en fullständigt underordnad roll. Mot Kablitz vände sig
en "ärevördig sociolog", som hånfullt uttalade sin
förvåning över en teori som sätter förståndet
"på undantag". Den "ärevördige sociologen"
hade naturligtvis rätt, när han tog förståndet i försvar.
Men han skulle haft mycket mera rätt om han, utan att beröra själva
kärnan i den av Kablitz resta frågan, visat i hur hög grad själva
dennes frågeställning var omöjlig och otillåtlig. Faktiskt
är teorin om "faktorerna" redan i och för sig ogrundad,
emedan den godtyckligt skiljer ut olika sidor av samhällslivet och hypostaserar
(förvandla något rent abstrakt till ett självständigt
bestående väsen) dem, förvandlar dem till krafter av speciell
art, som från olika häll och med olikartade resultat leder in samhällsmänniskan
på framåtskridandets väg. Men ännu mer ogrundad är
denna teori i den utformning den fått hos Kablitz, som inte tagit den
ena eller andra sidan av den samhälleliga människans verksamhet utan
endast skilda områden av det individuella medvetandet och förvandlat
dem till speciella sociologiska hypostaser. Detta är verkligen jättestoder
av abstraktion. Längre kan man inte gå, ty då hamnar man redan
i den fullt uppenbara orimlighetens groteska rike. "Den ärevördige
sociologen" borde ha gjort Kablitz och hans läsare uppmärksamma
på detta. Om "den ärevördige sociologen" hade upptäckt,
i vilka abstraktionens irrgångar Kablitz råkat in genom sin strävan
att finna den dominerande "faktorn" i historien, så hade han
kanske oförhappandes även gjort något för kritiken av själva
teorin om faktorerna. Det skulle ha varit synnerligen nyttigt för oss alla
vid den tiden. Men han visade sig inte vuxen uppgiften. Han hävdade själv
samma ståndpunkt som denna teori och skilde sig från Kablitz blott
genom sin böjelse för eklekticismen, vilket gjorde att alla "faktorer"
syntes honom vara lika viktiga. De eklektiska egenskaperna hos hans intellekt
framträdde längre fram särskilt klart i hans angrepp på
den dialektiska materialismen, i vilken han såg en lära, som för
den ekonomiska "faktorn" offrar alla andra och anser personlighetens
roll i historien vara av noll och intet värde. Det har aldrig fallit "den
ärevördige sociologen" in, att den dialektiska materialismen
står främmande för ståndpunkten om "faktorerna"
och att endast den som är fullkomligt oförmögen till logiskt
tänkande i den kan se något rättfärdigande av den så
kallade kvietismen (mystisk religionsriktning på 1500-talet). För
övrigt bör anmärkas att det i detta förbiseende av "den
ärevördige sociologen" inte finns någonting originellt.
Detsamma har många, många gjort och gör och kommer förmodligen
ännu länge att göra ...
Man började beskylla materialisterna för böjelse för "kvietism"
redan på den tid, då det hos dem ännu inte utformats en dialektisk
uppfattning av naturen och historien. Utan att gå tillbaka till "den
grå forntiden" vill vi erinra om den kände engelske vetenskapsmannen
Priestleys dispyt med Price. Vid analysen av Priestleys åsikter sökte
Price bland annat bevisa, att materialism är oförenlig med begreppet
frihet och utesluter all självverksamhet hos personligheten. Som svar hänvisade
Priestley till vardagens erfarenheter: 'Jag talar inte om mig själv, ehuru
jag säkerligen inte hör till de trögaste av alla djur, men jag
frågar er: Var kan ni finna mer tankeenergi, mer aktivitet, mer kraft
och uthållighet i strävan efter de viktigaste målen än
bland dem som hyllar läran om nödvändigheten? Priestley syftade
på en dåtida religiös demokratisk sekt, de så kallade
christian necessarians. Vi vet inte om den verkligen var så aktiv som
dess anhängare Priestley trodde. Men det är inte viktigt. Det kan
inte råda något tvivel beträffande den omständigheten.
att den materialistiska uppfattningen om den mänskliga viljan utmärkt
låter sig förenas med den mest energiska praktiska verksamhet. Lanson
anmärker att "alla doktriner, som ställt de största anspråken
på den mänskliga viljan, i princip bekräftat viljans vanmakt;
de förnekade friheten och underordnade världen under fatalismen".
Lanson har fel när hon tror att varje förnekande av den så kallade
viljans frihet leder till fatalism. (ödestro) Men det hindrade honom
inte att lägga märke till i högsta grad intressanta historiska
fakta: historien visar ju att t. o. m. fatalismen inte alltid hindrar energisk
handling i praktiken, utan att den tvärtom i vissa epoker utgjort den psykologiskt
nödvändiga grunden för sådan handling. Som bevis vill vi
hänvisa till puritanerna som genom sin energi överflyglade alla andra
partier i England på 1600-talet, och till Mohammeds efterföljare,
som på kort tid lade ett väldigt område från Indien till
Spanien under sitt välde. De tar grundligt fel, som anser att vi bara behöver
övertyga oss om :att en given serie händelser ofrånkomligen
måste inträffa, för att varje psykologisk möjlighet för
oss att verka för eller mot densamma skulle försvinna.
Här beror alltsammans på om min personliga verksamhet bildar en nödvändig
länk i de nödvändiga tilldragelsernas kedja. Om så är,
desto mindre är då min vacklan och desto mer beslutsamt handlar jag.
Det ligger ingenting förvånansvärt däri: när vi säger
att en given person anser sin verksamhet vara en nödvändig länk
i de nödvändiga händelsernas kedja, sa betyder det bland annat
att frånvaron av viljans frihet för honom är liktydlig med fullständig
oförmåga till overksamhet och att denna frånvaro av viljans
frihet återspeglas i hans medvetande som omöjlighet av att handla
annorlunda än han gör. Det är precis samma psykologiska stämning
som kan uttryckas i Luthers bevingade ord: "Hier stehe ich, ich kann nicht
anders". Och enligt vilken människor ådagalägger den mest
okuvliga energi och utför de mest häpnadsväckande bragder. Denna
stämning var främmande för Hamlet och därför orkade
han bara klaga och grubbla, Och därför skulle Hamlet heller aldrig
kunnat försona sig med en filosofi, vars innebörd är att friheten
endast är nödvändighet som övergatt till medvetande. Fichte
sade med rätta: 'Vilken filosofi. man väljer beror på vad slags
människa man är."
2.
Somliga hos oss har på allvar tagit Stammlers (tysk filosof, fiende
till marxismen) anmärkning beträffande den föregivet olösliga
motsättningen, som skulle vara karaktäristisk för en av de socialpolitiska
lärorna i Västeuropa. Vi tänker på det bekanta exemplet
med månförmörkelsen. I verkligheten är detta exempel fullständigt
orimligt. Till de betingelser, vilkas sammanträffande är nödvändigt
för att det skall bli rnånförmörkelse, hör inte och
kan inte den mänskliga verksamheten på något sätt höra,
och enbart av den orsaken skulle ett parti för åstadkommande av månförmörkelser
kunna uppstå bara i ett dårhus. Men även om mänsklig verksamhet
ingick de nämnda betingelserna, sa skulle ingen av de personer ansluta
sig till månförmörkelsens parti, vilka visserligen mycket gärna
ville se en månförmörkelse men samtidigt vore övertygade
om att den ovillkorligen inträffar även utan deras medverkan. I detta
fall skulle deras "kvietism" endast bestå i att de avhöll
sig frän överflödiga, d. v. s. onyttiga handlingar och inte ha
någonting gemensamt med den verkliga kvietismen. För att exemplet
med månförmörkelsen inte skall vara meningslöst i det av
oss betraktade fallet, finge det ovannämnda partiet göra om det helt
och hållet. Man måste föreställa sig att månen utrustats
med medvetande och att dess läge i världsrymden, vilket förorsakar
förmörkelse, förekommer månen som ett resultat av dess
viljas självbestämning och inte endast bereder den en kolossal njutning
utan också är ovillkorligt nödvändig för dess sinnesro,
så att den städse lidelsefullt strävar efter att komma i detta
läge. Hade man föreställt sig allt detta, så måste
man fråga sig: Vad skulle månen tänka, om den slutligen upptäckte
att det i verkligheten inte är dess vilja och inte dess "ideal",
som bestämmer dess rörelse i världsrymden, utan omvänt att
dess vilja och dess "ideal" bestämmes av dess rörelse? Enligt
Stammler skulle en sådan upptäckt ovillkorligen göra månen
oförmögen till rörelse, ifall den inte kunde klara sig ur knipan
med hjälp av någon slags logisk kullerbytta. Men det finns absolut
ingen grund för ett sådant antagande. Denna upptäckt kunde visa
sig vara en av de formella orsakerna till månens dåliga lynne, dess
moraliska missbelåtenhet med sig själv och motsättningen mellan
dess "ideal" och den mekaniska verkligheten. Men då vi förutsätter
att "månens hela psykologiska tillstånd" överhuvud
taget sist och slutligen är beroende av dess rörelse, så måste
man i rörelsen söka orsakerna även till dess själsliga konflikt.
Vid en noggrann granskning av frågan skulle det kanske visa sig, att månen
sörjer över sin viljas ofrihet. när den befinner sig längst
från jorden, medan samma omständighet är en ny formell källa
till moralisk lycksalighet och själskraft för månen när
den befinner sig närmast jorden. Måhända kunde det också
bli tvärtom: det kanske skulle visa sig att månen inte närmast
utan längst från jorden finner ett medel att förena friheten
med nödvändigheten. Hur det än må vara med den saken. så
kan man inte betvivla att en sådan försoning är fullt möjlig,
att medvetandet om nödvändigheten utmärkt samsas med den mest
energiska handling i praktiken. Det har i varje fall hittills varit så
i historien. Personer som förnekade viljans frihet överträffade
ofta alla sina samtida genom sin viljekraft och ställde de största
krav på densamma. Det finns många sådana exempel. De är
allmänt bekanta. Glömma dem, som Stammler tydligen gör, kan man
endast om man avsiktligt inte vill se den historiska verkligheten sådan
den är. En dylik ovilja att se är starkt utpräglad exempelvis
hos våra subjektivister (filosofisk riktning som påstår
att en individs tänkande enbart har giltighet för honom och därmed
finns det ingen objektiv sanning) och vissa tyska filistrar. (kälkborgare,
person med begränsad synkrets) Men filistrarna och subjektivisterna
är inte människor utan helt enkelt spöken, som Belinskij (rysk
revolutionär) skulle ha sagt.
Låt oss emellertid närmare betrakta det fall, då människans
egna handlingar - i det förgångna, nutiden eller framtiden - förefaller
henne vara helt och hållet dikterad av nödvändigheten. Vi vet
redan att människan i detta fall - hon må sedan som Mohammed anse
sig sänd av Gud eller som Napoleon anse sig utvald av ett oundvikligt öde
eller som vissa personligheter på 1800 - talet
betrakta sig som bärare av den historiska utvecklingens oövervinnliga
kraft - ådagalägger en nästan elementär viljestyrka och
som korthus river ner alla hinder, som stora och små Hamlet från
olika landsändar reser i hennes väg. Men detta fall intresserar oss
nu från en annan sida, nämligen följande. När medvetandet
om min viljas ofrihet framstår för mig blott i form av en fullständig
subjektiv och objektiv omöjlighet att handla annorlunda än jag gör,
och när mina givna handlingar samtidigt utgör de för mig mest
önskvärda av alla möjliga handlingar, då blir nödvändigheten
i mitt medvetande identisk med friheten och friheten med nödvändigheten,
och da är jag ofri endast i den bemärkelsen, att jag inte kan kränka
denna identitet mellan frihet och nödvändighet, inte. kan ställa
de båda mot varandra, inte kan känna mig hämmad av nödvändigheten.
Men en dylik frånvaro av frihet är tillika frihetens fullödigaste
yttring.
Simmel (tysk idealistisk filosof) säger att frihet alltid måste
betyda att vara fri från något, och att friheten inte har någon
mening, där man inte tänker sig den som motsatsen till bundenhet.
Det är naturligtvis så. Men på grundval av denna lilla ABC-visdom
kan man inte vederlägga den sats som utgör en av det filosofiska tänkandets
genialaste upptäckter, nämligen att frihet är insedd nödvändighet.
Simmels definition är alltför begränsad: den hänför
sig endast till frihet från yttre inskränkning. Så länge
det bara är tal om sådana inskränkningar skulle det vara i högsta
grad löjligt att identifiera friheten med nödvändigheten: tjuven
har inte frihet att dra upp er nya näsduk ur fickan på er, om ni
hindrar honom att göra det och så länge han inte på ett
eller annat sätt övervinner ert motstånd. Men förutom detta
elementära och ytliga frihetsbegrepp finns det ett annat, som är ojämförligt
mycket mera. djupgående. Detta begrepp existerar över huvud taget
inte för folk, som saknar förmåga att tänka filosofiskt.
Men människor som har förmåga till sådant tänkande
kommer till detta begrepp först när de lyckas frigöra sig från
dualismen och förstå, att det mellan subjektet å ena sidan
och objektet å den andra alls inte finns någon sådan klyfta
som dualisterna förutsätter.
Den ryska subjektivisten ställer sina utopiska ideal mot var kapitalistiska
verklighet och går inte längre än till denna jämförelse.
Subjektivisterna har fastnat i dualismens träsk. De ryska så kallade
"lärjungarnas" ideal är ojämförligt mindre likt
den kapitalistiska verkligheten än subjektivisternas ideal. Trots detta
har "lärjungarna" förstått att finna den bro som förenar
idealen med verkligheten. "Lärjungarna" har höjt sig upp
till monismen. Enligt deras mening kommer kapitalismen genom sin egen utvecklingsgång
att leda fram till sin egen negation och till förverkligande av deras de
ryska, men inte blott de ryska, "lärjungarnas" - ideal. Det är
en historisk nödvändighet. "Lärjungen" tjänar
som ett av verktygen åt denna nödvändighet och måste göra
det, såväl till följd av sitt samhälleliga läge som
till följd av sin andliga och moraliska karaktär, som danats av detta
läge. Det är också en sida av nödvändigheten. Men
när hans samhälleliga läge en gång alstrat just denna och
ingen annan karaktär hos honom, så tjänar han inte blott som
ett verktyg åt nödvändigheten och måste inte endast tjäna
som sådant utan vill också lidelsefullt göra det och måste
också vilja det.
Det är en sida. av friheten, nämligen den frihet som växt fram
ur nödvändigheten, d.v.s. närmare bestämt - det är
den frihet som blivit identisk med nödvändigheten, det är den
nödvändighet som förvandlats till frihet. Denna frihet är
ävenledes friheten från en viss inskränkning; den står
också i motsatsförhållande till en viss bundenhet: djupgående
definitioner vederlägger icke de ytliga utan kompletterar dessa och upptager
dem i sig. Men vilken inskränkning, vilken bundenhet kan man tala om i
detta fall? Det är klart: man kan tala om den moraliska inskränkning,
som hämmar energin hos de människor som inte frigjort sig från
dualismen; om den bundenhet som de människor lider under, vilka inte förmår
överbrygga den klyfta som skiljer idealen från verkligheten. Så
länge personligheten inte erövrat denna frihet genom modig ansträngning
i filosofiskt tänkande tillhör den ännu inte helt sig själv
och betalar med sina egna moraliska kval en skamlig tribut till den yttre nödvändighet
som står den emot. Men därför föds också denna personlighet
till nytt, fullt och ett för den dittills okänt liv, så snart
den bara kastar av det ok som denna plågsamma och skamliga inskränkning
utgör, och dess fria verksamhet framstår som det medvetna och fria
uttrycket för verkligheten. Då blir den en väldig samhällelig
kraft, då kan ingenting hindra den och ingenting hindrar den att: mot
orättens vidriga makt slunga en mäktig gudablixt ...
3.
Än en gång: medvetandet om den ovillkorliga nödvändigheten
av en given företeelse kan endast förstärka energin hos den människa,
som sympatiserar med denna företeelse och anser sig själv vara en
av de krafter som framkallar den. Om en sådan människa lade händerna
i kors i medvetande om denna företeelses nödvändighet, så
visade hon därmed att hon dåligt behärskar räknekonsten.
Lat oss anta att företeelse A nödvändigtvis måste inträda,
om en given summa betingelser S är för handen. Ni har bevisat för
mig att denna summa dels redan är för handen och dels kommer att vara
för handen vid tidpunkten T. När jag övertygat mig om detta utropar
jag - en människa, som sympatiserar med företeelse A: "Å,
så bra!" och lägger mig att sova ända till den fröjdefulla
dag, då den av er förutsagda händelsen skall inträffa.
Vad blir resultatet? Följande: Enligt er beräkning ingick summa S,
som är nödvändig för att framkalla företeelse A, även
min verksamhet, som är lika med t. ex. a. Men eftersom jag legat i dvala,
så kommer vid tidpunkt T summan av de betingelser, som skulle bidraga
till att framkalla den givna företeelsen. inte att vara S utan S-a, vilket
ju förändrar sakläget. Kanhända intas min plats av en annan
person, som också varit böjd för overksamhet men på vilken
min apati, som han funnit ytterst upprörande, verkat hälsosamt. I
detta fall ersättes kraften a av kraften b, och om a är lika med b
(a=b), så blir summan av de betingelser som främjar A:s inträdande
lika med S, och 'företeelsen A inträffar i alla fall vid den förutsatta
tidpunkten T.
Men om man inte får värdera min insats lika med noll, om jag är
en skicklig och duktig arbetare och om ingen trätt i mitt ställe,
då kommer vi inte att ha hela. summan S och företeelsen A kommer
att inträffa senare än vi beräknar eller också inte i den
utsträckning som vi väntat, eller kanske inte alls inträffa.
Det är klart som dagen, och om jag inte förstår detta, om jag
tror att S förblir S även sedan jag svikit, sa är det enbart
därför att jag inte kan räkna. Men är jag den enda som inte
kan räkna? Ni som sade mig att summa S obetingat skulle vara för handen
vid tidpunkt T förutsäg inte, att jag skulle gå och lägga
mig omedelbart efter samtalet med er. Ni var övertygad om att jag ända
till det sista skulle förbli en god arbetare. Ni tog en mindre tillförlitlig
kraft för en mer tillförlitlig. Följaktligen räknade ni
också dåligt. Men låt oss anta att ni inte gjort något
fel utan tagit allt i betraktande. Då får er beräkning följande
utseende: ni säger att summa S kommer att vara för handen vid tidpunkt
T. I denna summa av betingelser kommer då mitt svek att inga som en negativ
storhet; men i densamma ingår också som positiv storhet den uppmuntrande
verkan som i anden starka människor vinner genom övertygelsen om att
deras strävanden och ideal är det subjektiva uttrycket för den
objektiva nödvändigheten. I sådant fall kommer summa S verkligen
att vara för handen vid den av er utsatta tidpunkten, och företeelse
A kommer att äga rum. Det synes mig vara klart. Men om det är klart,
varför blev jag då förbryllad vid tanken på att företeelsen
A är ofrånkomlig? Varför fick jag för mig att denna ofrånkomlighet
dömde mig till overksamhet? Varför glömde jag i samband med detta
aritmetikens enklaste regler? Förmodligen därför att jag på
grund av min uppfostran hade en mycket stark böjelse för overksamhet
och att samtalet med er var den droppe, som kom denna lovvärda böjelses
bägare att rinna över. Det är allt. Endast i den bemärkelsen
- nämligen att jag fick en anledning att visa min moraliska slapphet och
oduglighet - figurerar här medvetandet om nödvändigheten. Som
orsak till denna slapphet får man emellertid inte betrakta detta medvetande.
Orsaken ligger ingalunda däri utan i omständigheterna vid min uppfostran.
Således.. . således är aritmetiken en utomordentligt hedervärd
och nyttig vetenskap, vars regler inte ens herrar filosofer bör glömma
- den är till och med särskilt viktig för herrar filosofer.
Men hur kommer medvetandet om en given företeelses nödvändigt
att verka på en stark människa, som inte sympatiserar med den utan
motverkar dess inträffande? Här ändrar sig saken något.
Det är mycket möjligt att det försvagar styrkan i hennes motstånd.
Men när blir motståndarna till en given företeelse övertygade
om dess ofrånkomlighet? När de för denna företeelse gynnsamma
omständigheterna blir mycket talrika och mycket starka. Motståndarnas
medvetande om det ofrånkomliga i att denna företeelse kommer att
inträffa
och minskningen av deras energi är endast en yttring av kraften i de betingelser,
som är gynnsamma för denna företeelse. Sådana yttringar
hör å sin sida till dessa gynnsamma betingelser.
Men energin i motståndet kommer dock inte att minskas hos alla dess motståndare.
Hos en del kommer den bara att ökas till följd av deras medvetande
om företeelsens ofrånkomlighet och förvandlas till en förtvivlans
energi. Historien i allmänhet och Rysslands historia i synnerhet uppvisar
inte så få lärorika exempel på energi av detta slag.
Vi hoppas att läsaren erinrar sig dem utan vår hjälp.
Här avbryter oss herr Karejev, som självfallet inte delar våra
åsikter om frihet och nödvändighet och därtill inte godkänner
vår förkärlek för de starka människornas "ytterligheter"
men ändå med tillfredsställelse
ser att vi i var tidskrift framför tanken, att personligheten kan vara
en stor samhällelig kraft. Den ärevördige professorn utropar
glatt: "Det är ju det jag alltid har sagt!" Det stämmer
också. Herr Karejev och alla subjektivister har alltid tillmätt personligheten
en högst betydande roll i historien. Och det fanns en tid, då de
härigenom tillvann sig stor sympati från den avancerade ungdomen,
som strävade efter att göra en ädel insats för det allmännas
bästa och därför naturligtvis var böjd för att högt
uppskatta det personliga initiativets betydelse. Men i själva verket förmådde
subjektivisterna aldrig lösa frågan om personlighetens roll i historien,
ja inte ens formulera den riktigt. De ställde "kritiskt tänkande
personligheters" verksamhet mot inflytandet från den samhälleliga,
historiska rörelsens lagar och skapade på så sätt ett
slags ny avart av teorin om faktorerna. - de kritiskt tänkande personligheterna
var en faktor i nämnda rörelse och som en andra faktor tjänade
dess egna lagar. Resultatet blev ett fullkomligt nonsens, som man kunde nöja
sig med endast så länge de aktiva "personligheterna" koncentrerade
sin uppmärksamhet på praktiska dagsfrågor och därför
inte hade tid att syssla med filosofiska spörsmål. Men när den
på 1880-talet inträdande stiltjen gett dem som hade förmåga
att tänka ofrivillig ledighet för filosofiska funderingar, började
subjektivisternas lära gå upp i alla sömmar eller rent av helt
falla sönder liksom Akakij Akakievitjs berömda kappa. Det hjälpte
inte med något lappverk, och den ena tänkande människan efter
den andra började ta avstånd från subjektivismen som en uppenbart
och absolut ohållbar lära. Men som det alltid brukar gå i dylika
fall förde reaktionen mot denna lära några av dess motståndare
till den motsatta ytterligheten. Medan en del subjektivister i sin strävan
att tillskriva "personligheten" en så stor roll som möjligt
i historien vägrade att erkänna mänsklighetens historiska utveckling
som en lagbunden process, så var tydligen några av deras nyaste
motståndare, vilka strävade att på bästa sätt framhäva
den lagbundna karaktären hos denna utveckling, redo att glömma att
det är människorna som gör historien och att personligheternas
verksamhet fördenskull inte kan vara utan betydelse i. densamma. De betraktade
personligheterna som en quantite negligeable.(En storhet som saknar betydelse)
Teoretiskt är denna ytterlighet lika otillåtlig som den, som de rabiataste
subjektivisterna kommit fram till. Att offra tesen för antitesen är
lika omotiverat som att glömma antitesen för tesens skull. Den riktiga
ståndpunkten finner vi först när vi förstår att i
en syntes förena de i dem inneboende sanningsmomenten.
4.
Denna uppgift har intresserat oss en längre tid, och vi har för länge
sedan velat inbjuda läsaren att ta itu med den gemensamt med oss. Men vissa
farhågor har hållit oss tillbaka: vi trodde att våra läsare
möjligen redan löst den för sin del och att vårt förslag
skulle komma för sent. Nu hyser vi inte längre några sådana
farhågor. De tyska historikerna har befriat oss från dem. Vi säger
detta på fullt allvar. Saken är den, att det på senare tiden
pågått en rätt hetsig diskussion mellan de tyska historikerna
om de stora männen i historien. Några var böjda för att
betrakta dessa mäns politiska verksamhet som den huvudsakliga och nästan
enda drivfjädern för den historiska utvecklingen, medan andra hävdade
att en sådan uppfattning är ensidig och att den historiska vetenskapen
måste hålla i sikte inte endast de stora männens verksamhet
och inte endast den politiska historien utan det historiska livet i sin helhet
. Som en av representanterna för den senare riktningen uppträdde Karl
Lamprecht (tysk borgerlig historiker) författare av "Deutsche
Geschichte", översatt till ryska av herr Y. Nikolajev. Meningsmotståndarna
beskyllde Lamprecht för "kollektivism" och materialism och ställde
honom - horribile dictu! (ryslig att omtala) - till och med på
samma, plan som "de socialdemokratiska ateisterna", som han själv
uttryckte sig i sitt slutinlägg. När vi bekantade oss med hans åsikter
såg vi, att de beskyllningar som
framkastades mot den stackars vetenskapsmannen var fullkomligt ogrundade. Samtidigt
blev vi övertygade om att nutidens tyska historiker inte är i stånd
att lösa frågan om personlighetens roll i historien. Då ansåg
vi oss ha rätt att anta, att denna fråga hittills förblivit
olöst även för mången rysk läsare och att det även
nu ytterligare kan sägas en del om denna fråga, som inte helt saknar
teoretiskt och praktiskt intresse.
Lamprecht har samlat en helt bunt ("eine artige Sammlung", som han
uttrycker sig) vittnesbörd av framträdande statsmän om förhållandet
mellan deras egen verksamhet och den historiska miljö i vilken den utövades.
Men i sin polemik nöjer han sig emellertid med hänvisning till några
tal och yttranden av Bismarck. Han anför följande ord, yttrade av
järnkanslern i nordtyska riksdagen den 16 april 1869: "Vi kan varken
ignorera den gångna tidens historia eller, mina herrar, göra framtiden.
Och det är ett missförstånd, som jag här också skulle
vilja varna för, att vi inbillar oss att vi kan påskynda tidens gång
genom att vrida fram våra klockor. Mitt inflytande på de händelser,
som burit upp mig, överskattas visserligen väsentligt, men säkert
kommer dock ingen att kräva att jag, skall göra historia. Det, mina
herrar, skulle jag inte kunna ens i gemenskap med er, en gemenskap i vilken
vi dock är så starka att vi kan trotsa en värld i vapen. men
historien kan vi inte göra utan blott avvakta dess fullbordan. Vi kan inte
få frukterna att mogna fortare genom att ställa en lampa under dem,
och om vi plockar omogna frukter, så kommer vi blott att hindra deras
växt och fördärva dem." Åberopande sig på Joleys
vittnesbörd anför Lamprecht även åsikter, som flerfaldiga
gånger uttalades av Bismarck under det fransk-tyska kriget. Deras allmänna
innebörd är återigen att "stora historiska tilldragelser
kan inte göras, utan man måste aktgiva på händelsernas
naturliga gång och begränsa sig till att säkerställa det
som mognat". Lamprecht ser i detta en djup och fullkomlig sanning. Enligt
hans mening kan den nutida historiken inte tänka annorlunda, om han bara
förstår att blicka in i händelsernas djup och inte inskränker
sitt synfält till en alltför kort tidsperiod. Skulle Bismarck ha kunnat
föra Tyskland tillbaka till naturahushållningen? Det hade varit omöjligt
för honom till och med vid den tid, då han stod på höjden
av sin makt. De allmänna historiska förhållandena är starkare
än de starkaste personligheter. För den store mannen utgör den
allmänna karaktären hos hans period "den empiriskt (erfarenhetsmässigt)
givna nödvändigheten".
Så resonerar Lamprecht, som betecknar sin uppfattning som universell.
Det är ingen svårighet att upptäcka den svaga sidan av den "universella"
uppfattningen. De av honom anförda yttrandena av Bismarck är mycket
intressanta som ett psykologiskt dokument. Man behöver inte sympatisera
med den tidigare tyske kanslerns verksamhet, men man kan inte säga att
den var utan betydelse eller att Bismarck utmärkte sig för "kvietism".
Det var ju om honom som Lassalle sade: "Reaktionens tjänare är
inga vältalare, men Gud give att framåtskridandet hade fler sådana
tjänare". Och just denne man, som tidvis ådagalade en verklig
järnenergi, ansåg sig fullkomligt maktlös inför tingens
naturliga gång och betraktade uppenbarligen sig själv som ett enkelt
verktyg för den historiska utvecklingen. Det visar än en gång,
att man kan se företeelserna i nödvändighetens ljus och samtidigt
vara en mycket energisk personlighet. Men endast i detta avseende är Bismarcks
åsikter intressanta, som svar på frågan om personlighetens
roll i historien kan de likväl inte betraktas. Enligt Bismarck försiggår
händelserna av sig själva, och vi kan blott säkerställa
åt oss det som de förbereder. Men varje handling för att "säkerställa"
något är också en historisk händelse. Vari skiljer sig
då sådana händelser frän de som försiggår av
sig själva? I verkligheten är nästan varje historisk händelse
både ett "säkerställande" åt någon av
redan mogna frukter av en föregående utveckling och samtidigt en
länk i den kedja av händelser som förbereder framtida frukter.
Hur kan man då ställa handlingarna för att "säkerställa"
i motsättning till tingens naturliga gång? Bismarck ville tydligen
säga att de i historien verkande personerna eller grupperna av personer
aldrig varit och aldrig kommer att bli allsmäktiga. Därom råder
naturligtvis inte det ringaste tvivel. Men vi skulle i alla fall vilja veta
vad deras - naturligtvis långt ifrån allsmäktiga - kraft beror
på: under vilka omständigheter den växer och under vilka den
avtar. På dessa frågor svarar varken Bismarck eller den "universella"
historieuppfattningens lärde försvarare, som citerar Bismarck.
Man träffar visserligen på mer klargörande citat hos Lamprecht.
Han anför till exempel följande ord av Monod, en av de mest framstående
representanterna för den moderna historievetenskapen i Frankrike: "Historikerna
har alltför mycket vant sig vid att uteslutande ägna uppmärksamhet
åt de glänsande, namnkunniga och tillfälliga yttringarna av
mänsklig verksamhet, åt stora händelser och stora män i
stället för att utforska de stora och långsamma rörelserna
i de ekonomiska förhållandena och de sociala institutionerna, vilka
bildar den verkligt intressanta och oförgängliga delen av den mänskliga
utvecklingen - den del som med viss bestämdhet kan analyseras och i viss
mån kan hänföras till lagar. De betydande händelserna och
personligheterna är i själva verket betydelsefulla just som tecken
och symboler för olika moment i den totala utvecklingen. Men flertalet
av de händelser som kallas historiska står i samma förhållande
till den verkliga historien som vågorna förhåller sig till
den djupa och ständiga ebb- och flodrörelser - de uppstår på
havsytan, glänser ett ögonblick i alla ljusets färger men krossas
sedan mot stranden och lämnar ingenting efter sig". Lamprecht förklarar
sig beredd att skriva under vartenda av dessa Monods ord. Det är känt
att tyska vetenskapsmän lika ogärna instämmer med de franska,
som franska med de tyska. Därför framhävde den belgiske historiken
Pirenne med särskild stor tillfredsställelse i "Revue historique"
denna överensstämmelse i historieuppfattningen mellan Monod och Lamprecht.
"Denna överensstämmelse är ytterst betecknande", anmärker
han. "Den visar uppenbarligen att framtiden tillhör de nya historiska
uppfattningarna."
5.
Vi delar inte Pirennes angenäma förhoppningar. Framtiden kan inte
tillhöra oklara och obestämda uppfattningar, och just sådana
är Monods och särskilt Lamprechts åsikter. Man kan naturligtvis
inte underlåta att med glädje hälsa en riktning, som förklarar
att historieforskningens viktigaste uppgift består i att studera de samhälleliga
institutionerna och de ekonomiska förhållandena. Denna vetenskap
kommer att gå långt när denna riktning slutgiltigt får
fotfäste inom den. Men för det första tar Pirenne fel när
han anser att denna riktning är ny. Den uppstod inom historievetenskapen
redan på 1820-talet. Guizot, Mignet, Augustin Thierry och senare Tocqueville
och andra representerade den glänsande och konsekvent. Monods och Lamprechts
uppfattningar utgör endast svaga kopior av ett gammalt, men mycket förnämligt
orginial. För det andra, hur djuplodande Guizots, Mignets och andra franska
historikers uppfattningar än var för sin tid, så lämnade
de dock mycket oförklarat. Det finns i deras uppfattningar intet exakt
eller fullständigt svar på frågan om personlighetens roll i
historien. Men den historiska vetenskapen måste faktiskt lösa denna
fråga, om det är dess representanter beskärt att befria sig
från den ensidiga uppfattningen om sin vetenskap. Framtiden tillhör
den skola, som bl. a. kommer att ge det bästa svaret även på
denna fråga.
Guizots, Mignets och andra historikers uppfattningar inom denna riktning uppstod
som en reaktion mot 1700-
talets historiska uppfattningar och bildar deras antites. På 1700-talet
hänförde de personer, som då sysselsatte sig med historiens
filosofi, allt till personligheternas medvetna verksamhet. Det fanns självfallet
även då undantag från den allmänna regeln. Sålunda
var det filosofiskt-historiska blickfånget hos Vico, Montesquieu och Herder
mycket vidare. Men vi talar inte om undantagen. Det överväldigande
flertalet av 1700-talets tänkare betraktade historien just på det
sätt som vi sagt. I detta hänseendet är det mycket intressant
att i vår tid på nytt läsa exempelvis Mablys (fransk utopisk
kommunist) historiska verk. Enligt Mably var det Minos som helt och hållet
skapade kreternas socialpolitiska liv och seder, och Lykurgos som gjorde Sparta
samma tjänst. När spartanerna "föraktade" materiell
rikedom, så hade de just Lykurgos att tacka för detta, eftersom han
"så att säga trängde ned till djupet av sina medborgares
hjärtan och där kvävde åtrån efter rikedom i dess
linda". Om spartanerna sedermera avvek från den av Lykurgos anvisade
vägen, så bar Lysander skulden till det, eftersom han försäkrade
dem att "de nya tiderna och de nya omständigheterna kräver nya
levnadsregler och en ny politik". Forskningsresultat, skrivna från
en sådan synpunkt, hade mycket litet gemensamt med vetenskap och skrevs
liksom predikningarna endast på grund av de moraliska "lärdomar",
som man trodde härflyta ur dem. Just mot dessa uppfattningar vände
sig restaurationstidens (tiden för det tillfälliga kungadömet
1814 - 1830) franska historiker. Efter de omvälvande händelserna
i slutet av 1700 talet blev det absolut omöjligt att tänka sig historien
som ett verk av mer eller mindre framträdande och mer eller mindre ädla
och upplysta personligheter, som efter eget gottfinnande ingjuter de ena eller
andra känslorna eller begreppen hos den oupplysta men följsamma massan.
Därtill kom att denna historiefilosofi upprörde den plebejiska stoltheten
hos bourgeoisins teoretiker. Här yppade sig samma känslor som framträdde
redan på 1700-talet, då det borgerliga dramat uppstod. I kampen
mot de gamla historiska uppfattningarna använde Thierry för resten
samma argument som Beaumarchais och andra anfört mot den gamla estetiken.
Slutligen hade de stormar, som kort förut gått över Frankrike,
mycket tydligt visat, att de historiska händelsernas förlopp ingalunda
bestämmes endast genom människornas medvetna handlingar. Enbart denna
omständighet borde redan ha lett in tanken på att dessa händelser
utspelas under inflytande från någon fördold nödvändighet
vilken - liksom de elementära naturkrafterna - verkar blint men enligt
vissa ofrånkomliga lagar. Högst anmärkningsvärt är
det faktum, som hittills inger. så vitt vi har oss bekant påpekat,
nämligen att den nya uppfattningen om historien som en lagbunden process
mest konsekvent hävdades av de franska historikerna från restaurationsepoken
och just i de verk som behandlar den franska revolutionen. Hit hör exempelvis
Mignets och Thiers verk. Chateaubriand kallade den nya historiska skolan fatalistisk.
Han formulerade den uppgift som den ställde forskarna inför på
följande sätt: "Detta system kräver att historikern skildrar
de ohyggligaste illdåd utan indignation och de största dygder utan
sympati samt med sin iskalla blick i samhällets liv endast ser yttringen
av oanvändbara lagar, i kraft av vilka varje skeende fullbordas just på
det sätt som det ofrånkomligen måste fullbordas". Det
är naturligtvis oriktigt. Den skolan krävde ingalunda lidelsefrihet
av historikern. Augustin Thierry har till och med öppet förklarat
att politiska lidelser som skärper forskarens förstånd kan tjäna
som ett mäktigt medel för upptäckten av sanningen. Det räcker
om man gör sig en smula bekant med Guizots, Thiers och Mignets historiska
arbeten för att se, att de sympatiserade mycket varmt med bourgeoisin såväl
i dess kamp mot den världsliga och kyrkliga aristokratin som i dess strävan
att undertrycka det uppkommande proletariatets krav. Men ostridigt är följande:
den nya historiska skolan uppstod på 1820-talet, d. v. s. vid en tid då
aristokratin redan var besegrad av bourgeoisin, även om den fortfarande
gjorde försök att återvinna något av sina gamla privilegier.
Det stolta medvetandet om den egna klassens seger kom till synes i alla betraktelser
av den nya skolans historiker. Och eftersom bourgeoisin aldrig utmärkt
sig för någon ridderlig finkänslighet, så framträdde
ibland en grym inställning till de besegrade i betraktelserna från
bourgeoisins lärda representanter. "Le plus fort absorbe le plus faible",
säger Guizot i en av sina polemiska broschyrer, "Cela est de droit".
(Den starkare uppslukar den svagare, och det är hans rättighet.)
Inte mindre grym är hans inställning till arbetarklassen. Denna grymhet,
som tidvis antog skepnaden av lugn lidelsefrihet, har också vilselett
Chateaubriand. Dessutom var det på den tiden ännu inte fullt klart
hur lagbundenheten i den historiska rörelsen borde förstås.
Slutligen kunde den nya skolan synas fatalistisk just därför, att
den i sin strävan att lägga hela vikten på synpunkten om lagbundenheten
ägnade föga uppmärksamhet åt de stora historiska personligheterna.
Det var svårt för folk som hade uppfostrats i 1700-talets historiska
idéer att försona sig med detta. Från alla sidor haglade invändningar
mot de nya historikerna och då uppstod en strid vilken, som vi ser, än
i dag inte är avslutad.
I januari 1826 skrev Sainte-Beuve i "Globe" med anledning av att femte
och sjätte banden av Thiers "Franska revolutionens historia"
utkom: "I vilket ögonblick som helst kan människan genom ett
plötsligt beslut av sin vilja föra in i händelsernas gång
en ny, oväntad och föränderlig kraft, som kan ge den en annan
inriktning men som själv på grund av sin föränderlighet
inte låter sig mätas".
Man skall inte tro att Sainte-Beuve förutsatte att den mänskliga viljans
"plötsliga beslut" skulle tillkomma utan någon som helst
orsak. Nej, det skulle vara alltför naivt. Han påstod bara att de
andliga och moraliska egenskaperna hos en människa, som spelar en mer eller
mindre viktig roll i samhällslivet, att hennes talanger, kunskaper, beslutsamhet
eller villrådighet, djärvhet eller feghet etc. inte kan förbli
utan märkbart inflytande på händelsernas förlopp och resultat,
men dessa egenskaper låter sig emellertid inte förklaras enbart med
folkens allmänna utvecklingslagar, utan de utbildas alltid och i hög
grad under påverkan. av det, som man kunde kalla privatlivets tillfälligheter.
Låt oss anföra några exempel för att klargöra denna,
som det för övrigt synes oss, även dessförutan klara tankegång.
I det österrikiska tronföljdskriget tillkämpade sig de franska
trupperna några glänsande segrar, och Frankrike kunde av allt att
döma tvinga Österrike att släppa till ett tämligen stort
område av det nuvarande Belgien; men Ludvig XV krävde inte dessa
avträdelser, ty enligt egen utsago krigade han inte som en krämare
utan som en kung, och fransmännen fick ingenting genom freden i Aachen.
Men om Ludvig XV haft en annan natur, så skulle Frankrikes territorium
kanske ha utvidgats, vilket skulle ha medfört en viss förändring
av dess ekonomiska och politiska utveckling.
Sjuåriga kriget förde som bekant Frankrike i allians med Österrike.
Det påstås att denna allians slöts under stark påverkan
från madam Pompadour, som kände sig mycket smickrad av att den stolta
Maria Theresia i ett brev till henne kallade henne sin kusin eller kära
väninna (bien bonne amie). Man kan därför säga att
om Ludvig XV haft strängare seder och om han stått under mindre starkt
inflytande av sina favoritdamer, så skulle madam Pompadour inte vunnit
ett sådant inflytande på händelsernas gång, och de skulle
ha tagit en annan vändning.
Vidare. Sjuåriga kriget blev ett misslyckat krig för Frankrikes del:
dess generaler led flera mycket nesliga nederlag. De uppförde sig över
huvud taget mer än underligt: Richelieu sysselsatte sig med plundringar,
medan Soubise och Broglie ständigt hindrade varandra. När Broglie
exempelvis angrep fienden vid Phillinghausen, hörde Soubise kanondundret
men skyndade inte kamraten till hjälp såsom det var överenskommet
och
som han utan tvekan borde ha gjort, och därför blev Broglie tvungen
att retirera. Den totalt oduglige Soubise hölls om ryggen av samma madam
Pompadour. Och man kan återigen säga: Om Ludvig XV varit mindre sinnlig
eller om hans älskarinna inte blandat sig i politiken, skulle händelseförloppet
inte blivit så ogynnsamt för Frankrike.
De franska historikerna gör gällande, att Frankrike över huvud
taget inte borde ha fört, krig på den europeiska kontinenten utan
i stället koncentrerat alla sina ansträngningar till sjöss för
att skydda sina kolonier mot Englands anslag. Om Frankrike hade handlat på
ett annat sätt, skulle den oundvikliga madam Pompadour återigen varit
skuld därtill, ty hon ville göra "sin kära väninna"
Maria Theresia till lags. Sjuåriga kriget resulterade i att Frankrike
förlorade sina bästa kolonier, vilket utan tvivel kraftigt påverkade
utvecklingen av landets ekonomiska förhållanden. Kvinnlig fåfänga
uppträder här för oss i rollen som en inflytelserik "faktor"
i den ekonomiska utvecklingen.
Behövs det andra exempel? Vi skall anföra ännu ett, det kanske
mest iögonfallande. Under samma sjuåriga krig, i augusti 1761, förenade
sig de österrikiska trupperna med de ryska i Schlesien och omringade Friedrich
vid Striegau. Friedrichs läge var förtvivlat, men de allierade dröjde
med anfallet och general Buturlin, som 20 dagar stått framför fienden,
drog till och med tillbaka sina trupper från Schlesien och lämnade
kvar blott en del av sina styrkor till förstärkning åt den österrikiske
generalen Laudon. Laudon intog Schweidnitz, i vars närhet Friedrich stod,
men denna framgång betydde föga. Men tänk om Buturlin hade haft
en mera beslutsam karaktär? Om de allierade hade anfallit Friedrich och
inte gett honom tid att förskansa, sig i sitt läger? Det är möjligt
att de hade slagit honom i grunden och att han blivit tvungen att foga sig i
segerherrarnas villkor. Och detta hände knappt några månader
före en ny tillfällighet, kejsarinnan Elisabets död, som på
en gång starkt förändrade läget till förmån
för Friedrich. Frågan är vad som skulle ha skett, om Buturlin
ägt större beslutsamhet eller om det på hans post stått
en man som Suvorov?
I analysen av de "fatalistiska" historikernas åsikter framlade
Sainte-Beuve ytterligare en synpunkt som också är värd uppmärksamhet.
I den av oss redan citerade artikeln om Mignets "Franska revolutionens
historia" sökte han bevisa, att franska revolutionens förlopp
och utgång inte endast betingades av de allmänna orsaker som framkallade
den, och inte endast av de lidelser som den i sin tur utlöste, utan även
av en mångfald obetydliga företeelser, som undgår forskarens
uppmärksamhet och inte ens hör till de företeelser, som egentligen
kallas samhälleliga. "Samtidigt som dessa (allmänna) orsaker
och de (av dem framkallade) lidelserna verkade", skrev han. "var de
fysiska och fysiologiska naturkrafterna heller inte overksamma: stenen lydde
fortfarande under tyngdlagen, blodet upphörde inte att cirkulera i ådrorna.
Skulle inte händelsernas gång ha ändrats om, låt oss säga,
Mirabeau inte hade dött i feber, om en tegelsten händelsevis hade
fallit ned och slagit ihjäl Robespierre eller om han dött i slaganfall,
eller om en kula hade fällt Bonaparte? Skulle ni kanske ha mod att påstå
att händelsernas gång ändå hade blivit densamma? Om ett
tillräckligt antal sådana tillfälligheter som de av mig förutsatta
hade inträffat, skulle händelsernas gång ha kunnat bli rakt
motsatt den, som ni ansåg vara oundviklig. Jag har ju full rätt att
förutsätta sådana tillfälligheter. ty varken revolutionens
allmänna orsaker eller de av de allmänna orsakerna framkallade lidelserna
utesluter dem." Han anför vidare den kända anmärkningen,
att historien skulle ha fått ett helt annat förlopp om Kleopatras
näsa hade varit en aning kortare och medger till slut, att det kan anföras
mycket till försvar för Mignets åsikter, samt påvisar
än en gång vari denne författares fel består: Mignet tillskriver
enbart de allmänna orsakerna de resultat, till vilkas uppkomst även
en mångfald andra, små, dunkla och ogripbara orsaker bidragit. Det
är som om hans stränga förstånd inte ville erkänna
existensen av sådant, som han inte kan se någon ordning och lagbundenhet
i.
6.
inns det någon grund för dessa Sainte-Beuves invändningar?
Det ser ut som om de innehåller en viss del sanning. Men hur mycket? För
att bestämma, det skall vi först betrakta den tanken, att människan
genom "plötsliga beslut av sin vilja" kan i händelsernas
gång införa en ny kraft, som är i stånd att i betydande
grad förändra utvecklingen. Vi har anfört några exempel,
som vi anser belyser denna tanke på ett bra sätt. Låt oss tänka
oss in i dessa exempel.
Det är bekant för alla att militärväsendet i Frankrike undan
för undan råkade i förfall under Ludvig XV:s regering. Henri
Bartin anmärker att den franska hären, i vars släptåg städse
en mängd prostituerade kvinnor, handlande och tjänare följde
och i vilken det var tre gånger så många draghästar som
ridhästar, under sjuåriga kriget mera erinrade om Darius och Xerxes
horder än om Turennes och Gustaf Adolfs arméer. Archenholtz berättar
i sin historia över detta krig att de franska officerare, som kommenderades
ut på vakt, ofta lämnade de poster de fått sig anförtrodda
och gick att dansa någonstans i grannskapet och att de utförde befälets
order blott när de fann det nödvändigt och bekvämt. Detta
jämmerliga tillstånd inom armen berodde på adelns förfall
- ty adelsmännen intog likväl fortfarande alla högre poster inom
armen - samt den allmänna upplösningen av hela "den gamla regimen",
som snabbt gick sin undergång till mötes. Enbart dessa allmänna
orsaker var fullt tillräckliga för att sjuåriga kriget skulle
ta en för Frankrike ogynnsam vändning. Men det är otvivelaktigt,
att odugligheten hos sådana generaler som Soubise ännu mer ökade
den fara för den franska armens misslyckande, som framkallades av de allmänna
orsakerna. Men eftersom Soubise klarade sig tack vare madam Pompadour, så
måste man erkänna att den fåfänga markisinnan var en av
de "faktorer", som i betydande grad förstärkte det för
Frankrike ogynnsamma inflytandet på sakläget, som de allmänna
orsakerna utövade under sjuåriga kriget.
Markisinnan de Pompadours styrka låg inte i hennes egen utan i konungens
makt, vilken underordnade sig hennes vilja. Kan man säga att Ludvig XV
till sin karaktär var sådan som han obetingat måste vara enligt
den allmänna utvecklingsgången i de samhälleliga förhållandena
i Frankrike? Nej, även om utvecklingen varit densamma, skulle hans plats
ha kunnat intas av en kung med en helt annan inställning till kvinnorna.
SainteBeuve skulle säga att för ett sådant resultat skulle det
vara tillräckligt med verkan från dunkla och ogripbara fysiologiska
orsaker. Och han skulle ha rätt. Men om det förhåller sig på
det viset, så blir slutsatsen den, att dessa dunkla fysiologiska orsaker
påverkade förloppet och utgången av sjuåriga kriget och
därmed även Frankrikes fortsatta utveckling, som skulle ha tett sig
annorlunda om landet inte förlorat större delen av sina kolonier under
sjuåriga kriget. Nu är frågan: Står inte denna slutsats
i motsättning till uppfattningen om lagbundenheten i den samhälleliga
utvecklingen?
Nej, inte det ringaste. Hur otvivelaktig verkan av personliga egenskaper än
är i de påvisade fallen, så är det inte mindre otvivelaktigt
att denna verkan kunde inträda blott under de givna samhälleliga förhållandena.
Efter slaget vid Rossbach var fransmännen ytterst förtörnade
på Soubises beskyddarinna. Hon fick dagligen ett
stort antal anonyma brev fulla av hotelser och skymford. Det upprörde madam
Pompadour förfärligt, och hon började lida av sömnlöshet.
Men hon fortsatte i alla fall att stödja Soubise. I ett av sina brev till
honom 1762 skrev hon att han inte infriat de på honom ställda förhoppningarna
och tillfogade: "Men oroa er inte. Jag skall vaka över Edra intressen
och försöka försona Er med kungen". Hon gav som synes inte
efter för den offentliga opinionen. Varför gjorde hon inte det? Sannolikt
därför att det dåvarande franska samhället inte hade möjlighet
att tvinga henne till reträtt. Och varför kunde det dåvarande
franska samhället inte göra det? Hindret bestod i detta samhälles
organisation, som i sin tur var beroende av styrkeförhållandet mellan
de samhälleliga krafterna i Frankrike. Ur styrkeförhållandet
mellan dessa krafter måste följaktligen i sista instans den omständigheten
förklaras, att Ludvig XV:s karaktär och hans favoritdamers nycker
kunde ha ett så sorgligt inflytande på Frankrikes öde. Om det
inte varit kungen som utmärkt sig genom svaghet för det kvinnliga
könet utan någon kunglig kock eller stallmästare, så skulle
ju denna inte fått någon historisk betydelse. Det är klart
att det viktiga här inte är svagheten utan den samhälliga ställning,
som en av denna svaghet lidande person intar. Läsaren inser att detta resonemang
kan tillämpas på alla andra ovan anförda exempel. I dessa betraktelser
behöver man bara. ändra det som bör ändras, till exempel
sätta Ryssland i stället för Frankrike och Buterlin i stället
för Soubise o. s. v. Vi skall därför inte upprepa dem.
Resultatet blir således att personligheterna på grund av de givna
egenskaperna i sin karaktär kan utöva inflytande på samhällets
öden. Ibland kan deras inflytande till och med vara mycket betydande, men
själva möjligheten av ett sådant inflytande liksom även
dess omfattning beror på hur samhället är organiserat och styrkeförhållandet
mellan dess krafter. En personlighets karaktärsegenskaper är en "faktor"
i den samhälleliga utvecklingen endast där, då och i den mån,
som de samhälleliga förhållandena tillåter dem att vara
det.
Man kan framhålla för oss, att storleken av personlighetens inflytande
är beroende även av personlighetens talanger. Det är vi villiga
att medge. Men personligheten kan viss sina talanger först när den
intar den ställning i samhället som erfordras härför. Hur
kunde Frankrikes öde hamna i händerna på en person, som saknade
all förmåga och lust att tjäna samhället? Därför
att landets samhälleliga organisation var sådan. Just denna organisation
bestämmer vid varje given tidpunkt de roller - och följaktligen även
den samhälleliga betydelse - som det kan falla på begåvade
eller obegåvade personligheters lott att spela.
Men om personligheternas roll bestämmes av samhällets organisation,
hur kan då deras samhälleliga inflytande, som är beroende av
deras roll, stå i motsättning till begreppet om lagbundenheten i
den samhälleliga utvecklingen? Deras samhälleliga inflytande står
inte heller i motsättning till detta begrepp, utan tjänar som en högst
markant illustration till detsamma.
Här måste man emellertid notera följande. Den av samhällets
organisation betingade möjligheten för personligheterna att utöva
samhälleligt inflytande öppnar portarna till s. k. tillfälligheters
inflytande på folkens historiska öden. Ludvig XV:s sinnlighet var
en ofrånkomlig följd av hans fysiska tillstånd. Men i förhållande
till Frankrikes allmänna utvecklingsgång var detta tillstånd
något tillfälligt. Emellertid blev det, som vi redan anfört,
inte utan inflytande på Frankrikes vidare öde och blev självt
en av de orsaker som betingade detta öde. Mirabeaus död förorsakades
naturligtvis av fullt regelbundna patologiska processer. Men ofrånkomligheten
i dessa processer var ingalunda beroende av den allmänna utvecklingen i
Frankrike utan av vissa individuella säregenheter i den berömde vältalarens
organism och av de fysiska förhållanden under vilka han blev smittad.
I förhållande till. den allmänna utvecklingen i Frankrike var
dessa säregenheter och dessa förhållanden tillfälliga.
Men Mirabeaus död påverkade revolutionens fortsatta förlopp
och hör till de orsaker som betingade detta förlopp.
Ännu mer påfallande är verkningarna av tillfälliga orsaker
i det ovan anförda exemplet med Friedrich II, som klarade sig ut ur en
ytterst svår situation endast tack vare Buturlins obeslutsamhet. Till
och med i förhållande till det allmänna förloppet av Rysslands
utveckling kunde utnämningen av Buturlin vara tillfällig i den mening
vi inlagt i detta ord, och för Preussens allmänna utvecklingsgång
hade den givetvis ingen betydelse. Och ändå kan antagandet att. Buturlins
obeslutsamhet räddade Friedrich ur hans förtvivlade läge inte
frånkännas sannolikhet. Om Suvorov stått på Buturlins
post, skulle Preussens historia möjligen ha gestaltat sig annorlunda. Således
beror staternas öden mången gång på tillfälligheter,
som man skulle kunna kalla tillfälligheter av andra graden. Hegel sade:
"Im allem endlichen ist ein Element des Zufälligen" (I allt
ändligt finns ett element av det tillfälliga.) I vetenskapen har
vi att göra bara med "det ändliga". Därför kan
man säga att det finns ett element av det tillfälliga i alla processer
som utforskas av vetenskapen. Utesluter det inte möjligheten av vetenskaplig
insikt om företeelserna? Ingalunda. Det tillfälliga är någonting
relativt. Det framträder blott i de nödvändiga processernas skärningspunkt.
Européernas uppdykande i Amerika var för Mexicos och Perus invånare
en
tillfällighet i den meningen, att det inte hade sitt ursprung i dessa länders
sociala utveckling. Men den sjöfartslust, som grep västeuropéerna
i slutet av medeltiden, var däremot ingen tillfällighet; inte heller
den omständigheten var tillfällig, att européernas kraft lätt
övervann infödingarnas motstånd. Inte heller följderna
av européernas erövring av Mexico och Peru var tillfälliga,
dessa följder bestämdes i sista hand genom resultaten av två
krafter: de erövrade ländernas ekonomiska läge å ena sidan
och erövrarnas ekonomiska läge å den andra. Men dessa krafter,
och likaså deras resultat, kan fullt ut bli föremål för
en strängt vetenskaplig undersökning.
Tillfälligheterna under sjuåriga kriget utövade i fortsättningen
stort inflytande på Preussens historia. Men deras inflytande skulle ha
blivit helt annorlunda, om de träffat Preussen på ett annat utvecklingsstadium.
Tillfälligheternas följder bestämdes även här genom
resultanten av två krafter: å ena sidan det samhälleliga tillståndet
i Preussen och å den andra det samhälleliga tillståndet i de
europeiska stater som påverkade Preussen. Följaktligen hindrar det
tillfälliga inte heller här på, något sätt ett vetenskapligt
studium av företeelserna.
Vi vet nu att personligheterna ofta utövar stort inflytande på samhällets
öden, men att detta inflytande bestämmes av samhällets inre struktur
och dess förhållande till andra samhällen. Men därmed är
frågan om personlighetens roll i historien ingalunda uttömd. Vi måste
ta itu med denna fråga från ytterligare en sida.
Sainte-Beuve hyste den åsikten, att förekomsten av ett tillräckligt
stort antal obetydliga och dunkla orsaker av det slag han här nämner
skulle ha kunnat ge den franska revolutionen en utgång, som hade varit
motsatsen till den vi känner. Det är ett stort misstag. I vilka egendomliga
sammanflätningar de obetydliga psykologiska och fysiologiska orsakerna
än förenat sig, skulle de ändå inte ha kunnat undanröja
de stora sociala behov, som framkallade den franska revolutionen, och sa länge
dessa behov icke tillfredsställts, hade den revolutionära rörelsen
i Frankrike inte avstannat. För att revolutionens utgång skulle ha
blivit motsatsen till det den verkligen blev, hade man måst ersätta
de bestående behoven med andra av motsatt karaktär, men det hade
självfallet inga kombinationer av obetydliga orsaker kunnat åstadkomma.
Den franska revolutionens orsaker låg i säregenheterna hos de samhälleliga
förhållandena, medan de av Sainte-Beuve förutsatta obetydliga
orsakerna endast kunde ha sin rot i individuella säregenheter hos enskilda
personer. Den yttersta orsaken till de samhälleliga förhållandena
ligger i produktivkrafternas tillstånd och detta är beroende av enskilda
personers individuella säregenheter endast i den meningen, att dessa personer
har större eller mindre förmåga att åstadkomma tekniska
förbättringar, upptäckter och uppfinningar. Sainte-Beuve tänkte
emellertid inte på sådana säregenheter. Men alla andra eventuella
säregenheter tillförsäkrar inte enskilda personer något
direkt inflytande på produktivkrafternas tillstånd och följaktligen
heller inte på de samhällsförhållanden, som är betingade
av detta, d. v. s. på de ekonomiska förhållandena. Vilka säregenheter
en given personlighet än må besitta, så förmår han
dock inte undanröja de givna ekonomiska förhållandena, därest
de motsvarar produktivkrafternas givna tillstånd. Men personlighetens
individuella säregenheter gör honom mer eller mindre duglig att tillgodose
de samhälleliga behov, som uppkommer på grund av de givna ekonomiska
förhållandena. eller att motverka tillgodoseendet av dessa behov.
Det mest trängande samhälleliga behovet i Frankrike i slutet av 1700-talet
var att ersätta de föråldrade politiska institutionerna med
andra, som bättre motsvarade landets nya ekonomiska struktur. De mest framstående
och dugliga statsmännen på den tiden var just de, som hade större
förmåga än andra att verka för tillgodoseendet av detta
trängande behov. Antag att Mirabeau. Robespierre och Bonaparte var sådana
män. Vad skulle ha skett om inte Mirabeau genom en för tidig död
ryckts bort från den politiska scenen? Den konstitutionella monarkins
parti skulle ha behållit sin stora makt längre; dess motstånd
mot republikanerna skulle därför ha blivit mer energiskt. Men det
är också allt. Ingen Mirabeau kunde då ha förhindrat republikanernas
seger. Mirabeaus kraft baserade sig helt och hållet på folkets sympati
och förtroende för honom, men folket strävade efter republiken,
eftersom hovet retade folket genom sitt envetna försvar av den gamla regimen.
Så snart folket fått klart för sig, att Mirabeau inte sympatiserade
med dess republikanska strävanden, skulle det ha upphört att. sympatisera
med honom, och då hade den store vältalaren förlorat sa gott
som allt inflytande och antagligen sedan fallit offer för samma rörelse
som han förgäves sökte hejda. Ungefär detsamma kan sägas
även om Robespierre. Antag att han var en absolut oersättlig kraft
inom sitt parti. Men han var dock inte den enda kraften i partiet. Om han händelsevis
dödats av en nedfallen tegelsten, låt oss säga i januari 1793,
så hade hans plats naturligtvis intagits av någon annan. Och även
om denne nye man varit Robespierre underlägsen i alla hänseenden,
så skulle händelserna dock utvecklats i samma, riktning som de utvecklade
sig medan Robespierre var i livet. Sålunda skulle exempelvis girondisterna
även i detta fall säkerligen inte undgått nederlaget, men det
är möjligt att Robespierres parti skulle ha förlorat makten något
tidigare, så att vi nu inte skulle tala om reaktionen under thermidor
(den politiska och sociala reaktion, som följde efter den kontrarevolutionära
omstörtningen i Frankrike den 9 thermidor (27 juli 1794), vilken gjorde
slut på småbourgeoisins diktatur och förde dess ledare Robespierre
till schavotten.)
utan under floreal, prairial eller missidor (namn på månader
i den revolutionskalender som infördes hösten 1793). Många
kommer kanske att säga, att Robespierre genom sin obevekliga terror inte
fördröjde utan påskyndade sitt partis fall. Vi skall här
inte närmare undersöka detta antagande utan låta det gälla
som fullt motiverat. I så fall måste man förutsätta att
Robespierre-partiets fall inte hade skett i thermidor utan i fructidor, vendémiaire
eller brumaire. Kort sagt, det skulle kanske ha skett tidigare men också
senare, det skulle dock ovillkorligen ha skett, ty det folkskikt som detta parti
stödde sig på var ingalunda förberett för ett långvarigt
herravälde. I varje fall hade det inte kunnat bli fråga om resultat
som varit "motsatta" dem, som uppkom genom Robespierres energiska
medverkan.
De skulle inte ha kunnat inträda ens om, låt oss säga, en kula
hade fällt Bonaparte under slaget vid Arcole. Det som han gjorde under
sina italienska och andra fälttåg skulle också andra generaler
ha gjort. De skulle förmodligen inte lagt i dagen så stor talang
som han och inte heller hemfört så glänsande segrar. Men den
franska republiken skulle i alla fall ha utgått som segrare ur sina dåtida
krig, därför att republikens soldater var ojämförligt bättre
än alla andra europeiska soldater. Vad beträffar den 18 brumaire (dagen
för Napoleons statskupp) och dess inflytande på Frankrikes inre
liv, så skulle även här händelsernas allmänna förlopp
och utgången i grund och botten sannolikt ha blivit desamma som under
Napoleon. Republiken, som sårades dödligt den 9 thermidor, tynade
långsamt bort. Direktoriet (Den period i franska revolutionen, 1795-99
då makten låg hos de rikaste borgarna och utövades av fem direktörer)
var inte i stånd att återupprätta den ordning som bourgeoisin
nu så ivrigt längtade efter, sedan den befriat sig från de
högre ståndens herravälde. För ordningens återupprättande
erfordrades "en god värja", som Sieyès uttryckte sig.
Först trodde man att general Joubert skulle spela rollen av den välgörande
värjan, men när han stupade vid Novi började man tala om Moreau,
Macdonald och Bernadotte. Bonaparte började man tala om först senare,
och om han hade stupat liksom Joubert, skulle man säkert inte ha erinrat
sig honom utan lanserat någon annan "värja". Det är
självklart att en man, som genom händelserna upphöjdes till en
diktators rang, å sin sida outtröttligt måste tränga sig
fram till makten och energiskt och hänsynslöst skjuta undan alla som
står i hans väg. Bonaparte besatt en järnhård energi,
och han ryggade inte tillbaka för något för att nå sina
syften. Men utom honom fanns det på den tiden rätt många energiska,
talangfulla och äregiriga egoister. Den plats som Napoleon lyckades lägga
beslag på skulle säkerligen inte ha blivit obesatt. Antag att en
annan general som uppnått denna plats varit mer fredsvänlig än
Napoleon, att han inte hade gjort hela Europa till sin fiende och därför
slutat sina dagar i Tuilerierna och inte på S:t Helena. Då skulle
bourbonerna över huvud taget inte ha kommit tillbaka till Frankrike, och
för dem skulle
resultatet då naturligtvis ha blivit "motsatsen" till vad det
i verkligheten blev. Men med hänsyn till Frankrikes hela inre liv skulle
det föga ha skilt sig från det faktiska resultatet. Sedan "den
goda värjan" hade återupprättat ordningen och säkerställt
bourgeoisins herravälde skulle bourgeoisin snart ha tröttnat på
dess kasernvanor och despotism. Det skulle då ha uppstått en liberal
rörelse av samma art som under restaurationen, kampen skulle så småningom
blossat upp, och eftersom "goda värjor" inte utmärker sig
för någon foglighet skulle dygdemönstret Louis Philippe måhända
ha bestigit sina kära släktingars tron redan 1820 eller 1825 i stället
för 1830. Alla dylika förändringar i händelsernas gång
skulle delvis ha kunnat påverka det fortsatta politiska livet och genom
detta även det ekonomiska livet i Europa. Men den slutliga utgången
av den revolutionära rörelsen skulle i alla fall aldrig ha kunnat
bli "motsatsen" till den faktiska utgången. Inflytelserika personer
kan tack vare sina förstånds- och karaktärsegenskaper ändra
händelsernas individuella prägel och några av deras speciella
följder, men de kan aldrig ändra deras allmänna riktning, ty
den bestämmes av andra krafter.
7
Dessutom bör följande noteras. När vi resonerar om de stora
personligheternas roll i historien, faller vi nästan alltid offer för
en viss optisk villa, som det kar vara nyttigt att påvisa för läsarna.
När Napoleon framträdde i rollen som "den goda värjan"
vilken räddade samhällsordningen, så avspärrade han därmed
från denna roll alla andra generaler av vilka måhända en del
hade kunnat spela den lika eller nästan lika bra som Napoleon. När
det samhälleliga behovet av en energisk, militär härskare var
tillfredsställt, så stängde den samhälleliga organisationen
vägen för alla andra militära talanger till posten som militär
härskare. Den samhälleliga organisationens kraft blev en kraft som
inte gynnade framträdandet av andra talanger av samma slag. Härigenom
uppkommer också den optiska villa som vi talade om. Napoleons personliga
kraft framstår för oss i ytterst förstorat mått, emedan
vi tillskriver den hela den samhälleliga kraft som framfört och understött
den. Hans personliga kraft synes oss vara någonting alldeles utomordentligt,
emedan andra liknande krafter aldrig övergått från möjlighet
till verklighet. Och när man frågar oss: hur skulle det ha gått
om Napoleon inte funnits till, så råkar vår fantasi i förvirring,
och det förefaller oss som om hela den samhälleliga rörelse,
på vilken hans kraft och inflytande vilade, alls inte skulle ha kunnat
komma till stånd utan honom.
I det mänskliga förnuftets utvecklingshistoria förekommer det
ytterligt sällan, att den ena personlighetens framgång hindrar en
annans framgång. Men inte heller här är vi fria frän den
nämnda optiska villan. När ett givet samhällsläge ställer
sina andliga förespråkare inför bestämda uppgifter, sa
tar dessa uppgifter framstående hjärnors uppmärksamhet i anspråk
ända tills de lyckats lösa dem. När de en gång lyckats
därmed, så riktas deras uppmärksamhet på något annat
föremål. När den givna talangen A löst uppgiften X, sa
drar han samtidigt talangen B:s uppmärksamhet från denna redan lösta
uppgift till en annan uppgift Y. Och när man frågar oss hur det skulle
ha gått om talangen A dött utan att ha lyckats lösa uppgiften
X, sa får vi den föreställningen, att tråden i samhällets
andliga utveckling hade slitits av. Vi glömmer att i händelse av A:s
död hade B eller C eller D kunnat ta itu med lösningen av uppgiften,
och att sålunda den andliga utvecklingens tråd blivit oskadd trots
A:s för tidiga frånfälle.
För att en person, som besitter ett visst slags talang, tack vare denna
skall vinna stort inflytande på händelsernas gång, måste
två villkor uppfyllas. För det första måste hans talang
bidraga till att han mer än andra motsvarar den givna epokens samhälleliga
behov: Om Napoleon i stället för sitt militära geni haft Beethovens
musikaliska begåvning, skulle han naturligtvis aldrig ha blivit kejsare.
För det andra får den existerande samhällsordningen inte spärra
vägen för den personlighet, som besitter den givna, just för
den tiden erforderliga och nyttiga säregenheter. Om den gamla regimen hade
hållit sig ytterligare sjuttiofem år i Frankrike, skulle samme Napoleon
ha dött som en föga känd general eller överste Buonaparte.
År 1789 var Davot. Desaix, Marmont och Macdonald underlöjtnanter,
Bernadotte var fanjunkare Hoche, Marceau, Lefebre, Pichegru, Ney, Massena, Murat
och Soult var underofficerare; Augereau var fäktmästare och Lannes
färgare Gouvion Sant-Cyr var skådespelare, Jourdan gårdfarihandlare
Bessières barberare, Brune sättare, Joubert och Junot studenter
vid juridiska fakulteten samt Kleber arkitekt och Mortier hade före revolutionen
ingen militär utbildning.
Om den gamla regimen fortsatt att existera till våra dagar skulle det
nu inte falla någon av oss in, att det i Frankrike vid förra århundradets
slut fanns en del skådespelare, sättare, barberare, färgare,
jurister, gårdfarihandlare och fäktmästare som var potentiella
militära talanger.
Stendahl anmärker, att en person som var född samma år som Tizian,
d. v. s. år 1477, skulle kunnat leva 40 ar tillsammans med Rafael och
Leonardo da Vinci, av vilka den förre dog 1520 och den senare 1519, att
han hade kunnat tillbringa många år tillsammans med Correggio som
dog 1534 och med Michelangelo som levde till 1563, och att denna person skulle
ha varit högst 34 ar när Giorgione dog, att han kunde ha varit bekant
med Tintoretto, Bassano, Veronese, Giulio Romane och Andrea del Sarto, denna
person skulle med ett ord ha varit samtida med alla de stora målarna,
med undantag för dem som tillhörde Bolognaskolan, som uppträdde
ett helt århundrade senare. Likaså kan man säga att en person,
född samma år som Wouwermans, hade kunnat vara personligt bekant
med alla stora holländska målare samt att en med Shakespeare jämnårig
person levde samtidigt med en rad betydande dramaturger.
Man har sedan långt tillbaka iakttagit att talanger överallt och
alltid uppträder, där och då de samhälleliga förhållandena
är gynnsamma för deras utveckling. Det betyder att varje talang som
hävdat sig i verkligheten, d, v. s. varje talang som blivit en samhällelig
kraft, är ett resultat av samhällsförhållandena. Men om
det är så, då är det också klart varför talangfulla
personer, som vi förut sade, endast kan förändra händelsernas
individuella prägel men inte deras allmänna riktning; talangerna existerar
blott tack vare denna riktning, om den inte funnes, skulle de aldrig överskrida
den tröskel som skiljer möjligheten frän verkligheten.
Det är självklart att talangerna är av olika slag. "Når
ett nytt steg i civilisationens utveckling skapar en ny konstart", säger
Taine med rätta, "dyker det upp tiotals talanger, som uttrycker den
samhälleliga tanken blott till hälften och som grupperar sig kring
ett eller två genier som ger ett fullödigt uttryck åt den".
Om Rafael, Michelangelo och Leonardo de Vinci hade dött redan som barn
på grund av några mekaniska eller fysiologiska orsaker, som inte
var förbundna med det allmänna förloppet av den samhälleliga
och andliga utvecklingen i Italien, sa skulle den italienska konsten ha varit
mindre fullkomlig, men den allmänna riktningen av dess utveckling under
renässansen skulle ha förblivit densamma. Rafael, Leonardo da Vinci
och Michelangelo skapade inte denna riktning - de var blott dess bästa
tolkare. Det är sant att det kring varje genial person vanligen uppstår
en hel skola, varvid lärjungarna försöker att efterlikna mästaren
även i de minsta handgrepp; den lucka som skulle ha uppstått i den
italienska renässanskonsten genom en för tidig död för Rafael,
Michelangelo och Leonardo da Vinci skulle därför haft stort inflytande
på många säregenheter av andrarangsbetydelse i denna konsts
fortsatta historia. Men inte heller denna historia skulle i själva verket
ha förändrats, därest inte någon väsentlig ändring
på grund av några allmänna orsaker inträtt i den allmänna
andliga utvecklingen i Italien.
Det är emellertid känt, att kvantitativa förändringar slutligen
slår om i kvalitativa. Det stämmer överallt, följaktligen
inträffar det också i historien. En given konstriktning kan komma
att sakna varje anmärkningsvärt uttryck, därest en ogynnsam kombination
av omständigheter i tur och ordning rycker bort ett antal talangfulla personer,
som hade kunnat bringa den till uttryck. Men dessa personers förtidiga
bortgång hämmar det konstnärliga uttrycket för denna riktning
blott ifall den inte är tillräckligt djupgående för att
kunna frambringa nya talanger. Men eftersom djupet hos varje given riktning
inom litteraturen och konsten bestämmes genom dennas betydelse för
den klass eller det skikt, vars smak den är ett uttryck för, och genom
den roll som denna klass eller detta skikt spelar i samhället, sa beror
också här det hela i sista hand på samhällsutvecklingens
gång och på styrkeförhållandet mellan samhällskrafterna.
8.
Således de personliga säregenheterna hos ledande personligheter
bestämmer de historiska händelsernas individuella prägel, och
tillfällighetselementet - i den av oss anförda betydelsen - spelar
alltid en viss roll i dessa händelsers förlopp, vars riktning i sista
hand bestämmes av de så kallade allmänna orsakerna, d. v. s.
i själva verket av produktivkrafternas utveckling och de genom dem bestämda
ömsesidiga förhållandena mellan människorna i den samhällsekonomiska
produktionsprocessen. Tillfälliga företeelser och berömda personers
personliga säregenheter är ojämförligt mer iögonfallande
än de djupt liggande allmänna orsakerna. På 1700-talet filosoferade
man föga beträffande dessa allmänna orsaker
och förklarade historien utifrån de historiska personligheternas
medvetna handlingar och "lidelser". Detta sekels filosofer påstod
att historien skulle kunnat ta en helt annan vändning under inflytande
från de mest obetydliga orsaker, t. ex. genom att något slags "atom"
börjat irra omkring i huvudet på någon härskare ett argument
som anförs mer än en gång i "Système de la Nature.
Förkämparna för den nya riktningen i historievetenskapen började
påvisa att historien inte skulle ha kunnat gå på annat sätt
än den i verkligheten gjort, oavsett alla "atomer''. I sin strävan
att så bra som möjligt framhäva verkningarna av de allmänna
orsakerna bortsåg de från betydelsen av de historiska personligheternas
säregenheter. Enligt deras uppfattning skulle de historiska händelserna
inte ha ändrats en hårsmån, om en del personer ersatts med
andra, mer eller mindre dugliga personer. Men om vi en gång godtar en
sådan förutsättning, måste vi också ofrånkomligen
erkänna att det personliga elementet absolut inte har någon betydelse
i historien, och att allting i historien återföres till verkningarna
av de allmänna orsakerna, av den historiska rörelsens allmänna
lagar. Detta var en extrem ståndpunkt, som absolut inte lämna någon
plats för de sanningskorn, som låg i den motsatta uppfattningen.
Och just därför bevarade den motsatta uppfattningen fortfarande ett
visst existensberättigande. Sammanstötningen mellan dess båda
uppfattningar antog formen av antinomi, (logisk motsägelse) vars
första led utgjordes av de allmänna lagarna och det andra av personligheternas
verksamhet. Från synpunkten av det senare ledet i antinomin utgjorde historien
endast en enkel kedja av tillfälligheter; från det första, ledets
synpunkt föreföll det som om till och med de individuella dragen i
de historiska händelserna bestämdes av de allmänna orsakernas
verkningar. Men om de individuella dragen i händelserna betingas av inflytandet
från de allmänna orsakerna och inte beror på de historiska
personligheternas egenskaper, så blir resultatet att dessa drag bestämmes
av de allmänna orsakerna och att de inte kan ändras, oavsett hur dessa
personligheter förändras. Teorin antar på så sätt
en fatalistisk karaktär.
Denna omständighet undgick inte motståndarnas uppmärksamhet.
Sainte-Beuve jämförde Mignets historiska uppfattning med Bossuets
(fransk filosof). Bossuet ansåg att den kraft, som åstadkommer
de historiska händelserna, kommer frän ovan och att händelserna
tjänar som uttryck för en gudomlig vilja. Mignet sökte denna
kraft i de mänskliga lidelserna, vilka kommer till uttryck i det historiska
skeendet med en naturkrafts obeveklighet och ofrånkomlighet. Men båda
betraktade historien som en kedja av företeelser, som under inga omständigheter
kunnat gestalta sig annorlunda. De var båda fatalister; i detta avseende
stod filosofen den andlige nära (le philosophe se rapproche du prêtre).
Denna förebråelse förblev motiverad, så länge läran
om lagbundenheten i de samhälleliga företeelserna inte medgav, att
de personliga säregenheterna hos de framstående historiska personligheterna
har något inflytande på händelserna. Och detta klander måste
göra sa mycket starkare intryck, som den nya skolans historiker i likhet
med 1700-talets historiker och filosofer ansåg den mänskliga naturen.
vara den högsta instansen, ur vilka alla allmänna orsaker till det
historiska skeendet härflyter och vilken de underordnades. Eftersom den
franska revolutionen visade att de historiska händelserna betingas inte
enbart av människornas medvetna handlingar, så hade Mignet. Guizot
och andra lärda av samma riktning fört fram lidelsernas verkningar
i första planet, vilka ofta undandrar sig varje slags kontroll frän
medvetandet. Men om lidelserna utgör den sista och mest allmängiltiga
orsaken till de historiska händelserna, varför har då Sainte-Beuve
inte rätt, när han påstår att den franska revolutionen
skulle kunnat få en utgång som hade varit raka motsatsen till den
vi känner, om det hade framträtt personer med förmåga att
hos det franska folket ingjuta lidelser, som varit rakt motsatta dem, som verkligen
bringade det i svallning? Mignet skulle säga: Därför att andra
lidelser inte skulle ha kunnat bringa de franska sinnena i svallning vid den
tiden på grund av den mänskliga naturens innersta egenskaper. Detta
kunde i viss mening vara sant. Men denna sanning skulle ha en starkt fatalistisk
bismak, emedan den vore liktydig med påståendet att mänsklighetens
historia i alla sina enskildheter bestämmes av den mänskliga naturens
allmänna egenskaper. Fatalismen skulle här bli resultatet av att det
individuella uppgick i det allmänna. Den är för övrigt alltid
resultatet av ett sådant uppgående. Man säger: "Om alla
samhälleliga företeelser är oundvikliga, så kan väl
vår verksamhet inte ha någon betydelse." Det är en oriktig
formulering av en riktig tanke. Man måste säga: Om allting sker medelst
det allmänna, så har det enskilda, däribland även mina
ansträngningar, ingen betydelse. Denna slutsats är riktig, det är
bara det att den tillämpas felaktigt. Den är meningslös om den
tillämpas på den moderna materialistiska historieuppfattningen, i
vilken det finns plats också för det enskilda. Men den var motiverad,
när den tillämpades på de franska historikernas åsikter
under restaurationstiden.
Numera kan man inte anse den mänskliga naturen vara den sista och mest
allmängiltiga orsaken till det historiska skeendet: Om den mänskliga
naturen är oföränderlig, sa kan den inte förklara historiens
högst föränderliga gång, men om den ändras så
är dess förändringar uppenbarligen själva betingade av det
historiska skeendet. I var tid måste man erkänna att den sista och
mest allmängiltiga orsaken till mänsklighetens historiska rörelse
är utvecklingen av produktivkrafterna, vilka bestämmer de varandra
avlösande förändringarna i människornas samhälleliga
förbindelser. Vid sidan av denna allmänna orsak verkar speciella orsaker,
d. v. s. den historiska situation, under vilken produktivkrafternas utveckling
äger rum hos ett bestämt folk och vilken själv i sista instans
skapats genom utvecklingen av dessa samma krafter hos andra folk, d. v.s. av
samma allmänna orsak.
Slutligen kompletteras inflytandet från de speciella orsakerna med de
enskilda orsakernas verkningar, d. v. s. de personliga säregenheterna hos
de socialt verksamma personligheterna och andra "tillfälligheter",
på grund
av vilka händelserna till sist får sin individuella prägel.
De enskilda orsakerna kan inte åstadkomma några väsentliga
förändringar i verkningarna av de allmänna och speciella.. orsakerna.
som dessutom bestämmer riktningen och gränserna för de enskilda
orsakernas inflytande. Det är emellertid otvivelaktigt att historien skulle
fått en annan prägel, därest de enskilda orsaker som inverka
t på den hade ersatts med andra orsaker av samma art.
Monod och Lamprecht fasthåller fortfarande vid ståndpunkten om den
mänskliga naturen. Lamprecht har mer än en gång kategoriskt
förklarat. att det sociala psyket enligt hans mening utgör grundorsaken
till de historiska företeelserna. Det är ett stort misstag, och till
följd av detta misstag kan den i och för sig berömvärda
önskan att ta hänsyn till "det samhälleliga livets hela
totalitet" endast leda till en innehållslös om än uppblåst
eklekticism eller - hos de mest konsekventa personerna - till betraktelser å
la Kablitz och förnuftets och känslans relativa betydelse.
Lat oss emellertid återvända till vårt tema. En stor man är
inte stor, därför att hans personliga säregenheter sätter
en individuell prägel på stora historiska händelser utan därför
att han besitter säregenheter som gör honom mest ägnade att tjäna
sin tids stora samhälleliga behov, vilka uppstått under inverkan
från allmänna och speciella orsaker. I sitt bekanta verk om hjältar
kallar Carlyle de stora männen begynnare (beginners). Det är
en mycket lyckad benämning. En stor man är just en begynnare, ty han
ser längre än andra och har starkare vilja än andra. Han löser
de vetenskapliga uppgifter som det tidigare förloppet av samhällets
andliga utveckling ställt på dagordningen; han pekar på de
nya samhälleliga behov, som uppkommit genom samhällsförhållandenas
tidigare utveckling; han tar initiativ för att tillfredsställa dessa
behov. Han är en hjälte. Men inte i den bemärkelsen att han skulle
kunna stoppa eller ändra tingens naturliga gång, utan i den bemärkelsen
att hans verksamhet
är det medvetna och fria uttrycket för detta oundvikliga och omedvetna
skeende. Däri ligger hela hans betydelse, hela hans styrka. Men det är
en kolossal betydelse, en oerhörd styrka.
Bismarck ansåg att vi inte kan göra historia, utan att vi måste
vänta tills den är gjord. Men vem gör då historien? Den
göres av samhällsmänniskan, som är dess enda "faktor".
Samhällsmänniskan skapar själv sina, d. v. s. de samhälleliga
förhållandena.
Men om hon i en given period skapar just dessa och inte andra förhållanden,
så sker det naturligtvis inte utan orsak; det betingas av produktivkrafternas
tillstånd. Ingen stor man kan påtvinga ett samhälle sådana
förhållanden som inte längre eller ännu inte passar dessa
krafters tillstånd. I denna mening kan han faktiskt inte göra historia,
och i ett sådant fall skulle han förgäves ställa om sin
klocka - han skulle inte kunna påskynda tidens gång eller vrida
den tillbaka. Lamprecht har fullkomligt rätt i att Bismarck, även
när han stod på höjden av sin makt, inte skulle ha kunnat återföra
Tyskland till naturahushållningen.
De samhälleliga förhållandena har sin egen logik: Så länge
människorna befinner sig i givna ömsesidiga förhållanden
kommer de ovillkorligen att känna, tänka och handla just så
och inte annorlunda. Mot denna logik skulle även den socialt verksamma
personligheten kämpa förgäves: tingens naturliga gång (d.
v. s. samma logik, de samhälleliga förhållandenas logik)
skulle omintetgöra, alla hans ansträngningar. Men om jag vet, åt
vilket håll de samhälleliga förhållandena förändras
på grund av de givna förändringarna i samhällets ekonomiska
produktionsprocess, så vet jag också, i vilken riktning det sociala
medvetandet förändras och har följaktligen möjlighet att
påverka det. Att påverka det sociala medvetandet betyder att påverka
de historiska händelserna. Således kan jag dock i viss mening göra
historia och jag behöver inte vänta på att den skall "göras".
Monod antar att de för historien verkligt viktiga händelserna och
personligheterna är viktiga blott som tecken och symboler för institutionernas
och de ekonomiska betingelsernas utveckling. Detta är en riktig, om än
mycket oklart uttryckt tanke. Men just därför att det är en riktig
tanke. finns det ingen anledning att ställa de stora männens verksamhet
i motsättning till de nämnda betingelsernas och institutionernas "långsamma
rörelse". Den mer eller mindre långsamma förändringen
av "de ekonomiska betingelserna" ställer samhället periodiskt
inför nödvändigheten att mer eller mindre snabbt omgestalta sina
institutioner. En sådan omgestaltning försiggår aldrig "av
sig själv". Den kräver alltid ingripande från människor,
vilka på så sätt får sig förelagda stora samhälleliga
uppgifter. Stora män kallas just de, som mer än andra bidrar till
lösningen av dessa. Att lösa en uppgift betyder emellertid inte att
bara vara en "symbol" eller ett "tecken" för att den
är löst.
Oss synes det att Monod gjort denna motsättning huvudsakligen för
att han blivit förtjust i det lilla trevliga ordet "långsam",
ett ord som många nutida evolutionister älskar. Psykologiskt är
denna förkärlek begriplig: den uppstår ofrånkomligen i
måttlighetens välsinnade miljö. Men logiskt håller den
inte stånd mot kritik, vilket redan Hegel visade.
Inte enbart för "begynnarna", inte endast för de "stora"
männen ligger ett vidsträckt verksamhetsfält öppet. Det
ligger öppet för var och en som har ögon till att se med, öron
till att höra med och hjärta, till att älska sin nästa.
Begreppet stor är ett relativt begrepp. I etisk mening är var och
en stor som. för att tala med evangelisten, "låter sitt liv
för sina vänner".