Fortsättning den 30 december 1922
Jag tror att jag svårt försyndat mig mot Rysslands arbetare genom
att jag inte tillräckligt energiskt och beslutsamt har ingripit i den beryktade
frågan om autonomiseringen, som officiellt tycks kallas frågan om
de socialistiska sovjetrepublikernas union. När frågan blev aktuell
i somras var jag sjuk, och senare på hösten hade jag alltför
stora förhoppningar på mitt tillfrisknande och att jag skulle kunna
ingripa i frågan på plenarsammanträdena i oktober och december.
Emellertid kunde jag inte delta i sammanträdena vare sig i oktober (då
frågan behandlades) eller i december, och på så sätt
har denna fråga nästan helt gått mig förbi. Jag hade endast
tillfälle att tala med kamrat Dzerzjinskij, som efter hemkomsten från
Kaukasien berättade för mig hur det ligger till med denna fråga
i Georgien. Jag hade också tillfälle att växla ett par ord med
kamrat Zinovjev och uttalade mina farhågor i detta sammanhang. Det som
jag fick höra av kamrat Dzerzjinskij, ledaren för den kommission som
centralkommittén sänt ut för att "undersöka"
det georgiska fallet, kunde endast inge mig de allra största farhågor.
Om det hade gått så långt att Ordzjonikidze kunde glömma
sig till den grad att han brukade fysiskt våld, vilket kamrat Dzerzjinskij
informerade mig om, då kan man föreställa sig vilket träsk
vi hamnat i. Det är tydligt att hela detta påfund om "autonomisering"
var genomgående oriktigt och olägligt.
Man säger, att det gällde att säkra apparatens enhetlighet. Varifrån
kom dessa bedyranden? Var det inte från samma storryska apparat, som vi
- vilket jag redan påvisade i en föregående del av min dagbok
- övertagit från tsarismen och som endast fått en helt ytlig
sovjetisk anstrykning?
Utan tvivel borde man ha väntat med denna åtgärd till dess vi
kunnat säga att vi går i god för att denna apparat är vår
egen. Men nu måste vi ärligt talat säga det motsatta, nämligen
att vi kallar för vår egen en apparat som i själva verket fortfarande
är helt igenom främmande för oss och utgör ett borgerlig
och tsaristiskt hopkok, vilket det var absolut omöjligt att göra om
under loppet av fem år utan hjälp från andra länder och
sysselsatta som vi var med framförallt militära "bestyr"
och kamp mot hungersnöden.
Under sådana förhållanden är det fullt naturligt att den
"frihet att utträda ur unionen" som vi anför till vårt
försvar bara kommer att bli en papperslapp, ur stånd att skydda de
icke-ryska medborgarna i Ryssland mot angrepp från den "äkta
ryssen", den storryss och chauvinist - i själva verket skurk och förtryckare
- som den typiska ryska byråkraten är. Den obetydliga andelen sovjetiska
och sovjetiserade arbetare kommer utan tvivel att drunkna i detta hav av chauvinistiskt
storryskt avskum som en fluga i mjölken.
Till försvar för denna åtgärd framhåller vi att vi
avdelat självständiga folkkommissariat som direkt har att göra
med den nationella mentaliteten och det nationella bildningsväsendet. Men
här reser sig frågan huruvida det är möjligt att göra
dessa folkkommissariat helt självständiga, och en annan fråga
- om vi med tillräcklig omtanke vidtagit åtgärder för att
verkligen skydda icke-ryssarna mot den äktryska grobianen. Jag anser att
vi inte har vidtagit dessa åtgärder, fast vi kunde och borde ha gjort
det.
Jag tror att Stalins jäktande och hans administreringsmani här har
spelat en ödesdiger roll och likaså hans förbittring mot den
ökända "socialnationalismen". Överhuvudtaget spelar
förbittring vanligen en synnerligen dålig roll i politiken.
Jag är också rädd för att kamrat Dzerzjinskij, som reste
till Kaukasien för att undersöka de "förbrytelser"
som dessa "socialnationalister" begått, i detta fall också
utmärkte sig endast genom sin äktryska mentalitet (det är ju
känt, att icke-ryssar som förryskats alltid går till överdrift
då det gäller den äktryska mentaliteten) och att opartiskheten
hos hela hans kommission tillräckligt klart kännetecknas genom Ordzjonikidzes
"handgripligheter". Jag anser att dessa ryska handgripligheter inte
kan rättfärdigas genom hänvisning till någon som helst
provokation eller ens någon förolämpning, och att kamrat Dzerzjinskij
begick ett ohjälpligt fel då han förhöll sig så lättvindigt
till dessa handgripligheter.
Ordzjonikidze representerade statsmakten gentemot alla övriga medborgare
i Kaukasien. Ordzjonikidze hade inte rätt att bli så uppretad, vilket
han och Dzerzjinskij åberopade sig på. Ordzjonikidze var tvärtom
skyldig att iaktta en behärskning som inte krävs av vanliga medborgare
och än mindre av den som beskyllts för "politisk" förbrytelse.
Och socialnationalisterna var ju i själva verket medborgare, som beskylldes
för politisk förbrytelse, och hela den situation i vilken denna anklagelse
restes var sådan att den kunde kvalificeras endast på detta sätt.
Här inställer sig den viktiga principiella frågan, hur internationalismen
skall uppfattas."
Lenin
Den 30 december 1922 Upptecknat av M. V.
-'' I stenogrammet har därefter följande ord strukits: "Jag tror
att våra kamrater otillräckligt analyserat denna viktiga principiella
fråga."
Fortsättning den 31 december 1922
(Fortsättning)
I mina arbeten om nationalitetsfrågan har jag redan skrivit, att en abstrakt
frågeställning om nationalismen i allmänhet är absolut
olämplig. Man måste skilja mellan nationalismen hos en förtryckarnation
och nationalismen hos en förtryckt nation, nationalismen hos en stor nation
och nationalismen hos en liten nation. Beträffande det andra slaget av
nationalism har vi, som tillhör en stor nation, i den historiska praktiken
nästan alltid gjort oss skyldiga till ett otal våldshandlingar, ja
än mer - utan att vi själva märker det begår vi en mängd
våldshandlingar och kränkningar. Det räcker med att erinra om
mina minnen från Volgatrakten om hur ringaktande icke-ryssarna behandlas
hos oss, hur det enda namnet på polacken var "polasjka", hur
tataren skälls som "furste", ukrainaren som "chochol",
georgiern och andra kaukasiska icke-ryssar som "kaukasare".
Därför måste internationalismen hos en förtryckande eller
så kallad "stor" nation (fastän den är stor endast
genom sina våldshandlingar, stor endast på samma sätt som grobianen)
bestå inte endast i upprätthållande av formell likställdhet
mellan nationerna utan också av en sådan olikhet som från
den förtryckande nationens, den stora nationens sida gottgör den olikhet
som faktiskt uppstår i livet. Den som inte förstått detta,
han har inte förstått den verkligt proletära inställningen
till nationalitetsfrågan, han har i grund och botten stannat kvar på
den småborgerliga ståndpunkten och kan därför inte undgå
att ideligen glida ned till den borgerliga ståndpunkten.
Vad är det som är viktigt för proletären? För proletären
är det inte bara viktigt utan också vitalt nödvändigt att
han i den proletära klasskampen åtnjuter största möjliga
förtroende från ickeryssarnas sida. Vad krävs för detta?
För detta krävs inte endast formell likställdhet. För detta
är det nödvändigt att vi på ett eller annat sätt genom
vårt uppförande eller genom våra eftergifter gentemot icke-ryssen
gottgör den misstro, den misstänksamhet, de oförrätter som
"stormakts"-nationens regering under gången tid tillfogat honom.
Jag tror inte det är nödvändigt att mer ingående klargöra
detta för bolsjeviker, för kommunister. Och jag tror att vi i föreliggande
fall, beträffande den georgiska nationen, har att göra med ett typiskt
exempel, då den sant proletära inställningen till saken kräver
ytterlig varsamhet, tillmötesgående och medgörlighet från
vår sida. En georgier som nonchalerar denna sida av saken och överlägset
slänger ut beskyllningar för "socialnationalism" (medan
han själv är inte bara en verklig och äkta "socialnationalist"
utan också en brutal storrysk grobian), en sådan georgier kränker
i själva verket den proletära klassolidaritetens intressen. Ty ingenting
hämmar den proletära klassolidaritetens utveckling och stärkande
i så hög grad som nationell orättvisa, och ingenting är
de "förfördelade" representanterna för andra nationaliteter
så känsliga för som för likställdheten och dess kränkning
- låt vara av slarv, låt vara på skämt - av deras kamrater
bland proletärerna. Därför är det i detta fall bättre
att ta till i överkant än i underkant då det gäller medgörlighet
och hänsynsfullhet gentemot de nationella minoriteterna. Därför
kräver i detta fall den proletära solidaritetens och följaktligen
också den proletära klasskampens vitala intressen, att vi aldrig
förhåller oss formellt till den nationella frågan utan ständigt
tar hänsyn till den ofrånkomliga skillnaden i inställningen
när det gäller proletären från en förtryckt (eller
liten) nation och proletären från en förtryckande (eller stor)
nation.
Lenin
Upptecknat av M. V. Den 31 december 1922
Fortsättning
Den 31 december 1922
Vilka praktiska åtgärder bör då vidtas i det läge
som uppstått' För det första bör vi bevara och befästa
de socialistiska republikernas union; beträffande detta kan det inte råda
någon tvekan. Denna åtgärd är nödvändig både
för oss och för det kommunistiska världsproletariatet i kampen
mot världsbourgeoisin och till skydd mot dess intriger.
För det andra bör vi bevara de socialistiska republikernas union för
dess diplomatiska apparats skull. Denna apparat utgör för övrigt
ett undantag inom vår statsapparat. I den hade vi inte släppt in
en enda i någon mån inflytelserik person från den gamla tsarapparaten.
Alla något så när auktoritativa poster inom den är besatta
med kommunister. Därför har denna apparat redan förvärvat
sig - det kan man tryggt säga - anseende som en pålitlig kommunistisk
apparat som i ojämförligt mycket högre grad är rensad från
gamla tsaristiska, borgerliga och småborgerliga element än den som
vi nödgas dras med i övriga folkkommissariat.
För det tredje är det nödvändigt att statuera ett exempel
på kamrat Ordzjonikidze (jag säger detta med så mycket större
beklagande som jag själv tillhör hans vänner och arbetade tillsammans
med honom i exilen), samt företa en kompletterande eller en ny undersökning
av allt material som samlats av Dzerzjinskijs kommission, i syfte att korrigera
den oerhörda mängd felaktigheter och partiska omdömen som otvivelaktigt
finns där. Det politiska ansvaret för hela denna sant storryska nationalistiska
kampanj bör givetvis läggas på Stalin och Dzerzjinskij.
För det fjärde bör man införa mycket stränga regler
beträffande användningen av det nationella språket i de nationella
republiker som ingår i vår union, samt särskilt noga övervaka
att dessa regler efterlevs. Sådan vår apparat nu är, råder
det inget tvivel om att under förevändning av järnvägstjänstens
enhet, finansväsendets enhet osv. en mängd missbruk av "äktrysk"
natur kommer att innästla sig. I kampen mot dessa missbruk krävs en
särskild fyndighet, för att nu inte tala om en särskild ärlighet
hos dem som tar itu med denna kamp. Här är en detaljerad kodex av
nöden, och den kan sammanställas någorlunda framgångsrikt
endast av personer som tillhör folkslagen i vederbörande republik
och är bosatta där. Och vi kan ingalunda på förhand vara
förvissade om att allt detta arbete inte kan resultera i att vi på
nästa sovjetkongress tar ett steg tillbaka, dvs. bibehåller de socialistiska
sovjetrepublikernas union endast vad beträffar det militära och det
diplomatiska men i alla andra avseenden återställer de enskilda folkkommissariatens
fulla självständighet.
Man bör hålla i sikte, att en sönderdelning av folkkommissariaten
och en bristande samordning mellan Moskva och andra centra i deras verksamhet
tillfredsställande kan kompenseras med hjälp av partiets auktoritet,
ifall den tillämpas med någorlunda tillfredsställande förtänksamhet
och opartiskhet. Den skada som kan tillfogas vår stat genom att de nationella
apparaterna inte är sammanslutna med den ryska apparaten är ojämförligt
mindre, oändligt mindre än den skada som annars skulle drabba inte
bara oss utan också hela internationalen, hundratals miljoner människor
i Asien, som inom närmaste framtid, efter oss kommer att framträda
på den historiska scenen. Det vore en oförlåtlig opportunism
om vi just inför österns framträdande och i början av dess
uppvaknande skulle undergräva vårt anseende där genom även
den ringaste brutalitet och orättvisa gentemot våra egna icke-ryssar.
Nödvändigheten av sammanslutning mot imperialisterna i Väster,
som försvarar den kapitalistiska världen, är en sak. Om detta
råder ingen tvekan, och jag behöver inte säga att jag avgjort
godkänner dessa åtgärder. En annan sak är det då
vi själva, om än i bagateller, hamnar i imperialistiska förhållanden
gentemot förtryckta folkslag och därmed fullständigt undergräver
hela vår principiella uppriktighet, hela vårt principiella försvar
av kampen mot imperialismen. Och morgondagen i världshistorien blir just
en sådan dag, då de av imperialismen förtryckta folken definitivt
kommer att vakna och en lång och hård slutkamp för deras frigörelse
börjar.
Lenin.
Den 31 december 1922 Upptecknat av M. V.